söndag 6 november 2016

Flyttar och börjar om

Efter en del om och men beslöt jag att fortsätta blogga på ny adress. Orsaken är egentligen ganska enkel. Den här bloggen var tänkt att vara en träningsblogg, en blogg om löpning. Under den senaste tiden har jag inte haft särskilt mycket att komma med på den fronten. För tillfället handlar mitt liv om så mycket mer (eller nästan bara) om annat än löpning och träning så det finns helt enkelt inte underlag för att upprätthålla den här bloggen längre.

Jag kommer att fortsätta blogga om löpning. Inte i samma utsträckning och blandat med mycket annat. Om du är intresserad av att fortsätta följa mig så hittar du mig HÄR.

Önskar er alla mycket löpglädje och många nya personliga rekord!

lördag 8 oktober 2016

Säsongavslutning

Det blev ännu ett lopp i år, halvmarathon i Vanda. I morse var jag måttligt sugen på att springa, eller snarare var jag inte sugen på att springa fort. Halvan är lite otacksam eftersom det är en ganska lång sträcka man borde avverka i ganska hård takt.

Efter diverse skoshopping på förmiddagen stressade jag mig iväg till Vanda. Redan i bilen kände jag på mig att jag skulle få stygn när jag väl började springa. Jag mötte upp med ett gäng Running Finländare vilket fick mig att slappna av lite grann.
Det var ett strålande oktoberväder men vinden var väldigt frisk. Sist och slutligen kom inte vinden att störa mig så farligt. Småhuttrigt att vänta men när starten väl gick fick jag upp värmen.

Det kändes bra i början. Jag hittade ett bekvämt tempo som, om jag bara orkade hela vägen i den takten, skulle ge mig en tid på under 1:40 h. Så gick det ju såklart inte.

Vid en 7 km började jag få stygn. Först precis under bröstkorgen, vilket är helt hanterbart, men till slut så att jag fick lov att gå en bit för att bli av med det. Det drog ner på farten och mitt humör men jag kunde fortsätta i ganska bra takt.
Strax före slutet på första varvet delades det ut gel och jag tog spontant och oplanerat emot en. Det var det kletigaste jag någonsin har satt i mig (hette typ Squeezy), örk.
Det första varvet gick på 50 min xx sek. Nu gällde det att hålla tempot under 5 min/km.

Tre km in på det andra varvet fick jag stygn igen och fick gå ett par omgångar. Sedan var det helt omöjligt att få upp tempot till vad det hade varit. Det började kännas i benen och jag fick slita för att hålla farten uppe. Det fick inte bli en Paavo Nurmi igen!

Med ca tre kilometer kvar sneglade jag på klockan och konstaterade att jag hade typ 18 minuter på mig för sub 1:45. Det fixade jag och kom över mållinjen när klockan visade 1:43:42.

Helt okej. Inte säsongbästa, långt ifrån personbästa men antagligen stämmer det ganska bra överens med formen just nu.


Nu tar jag lite paus. Sen är det dags att springa in dessa snyggingar:






fredag 9 september 2016

Nya tag

Den senaste månaden har min träning varit undermålig. Efter HCM hade jag en paus på fem dagar innan jag försökte mig på att springa. När jag sedan provsprang tre hela kilometer lade jag till min glädje märke till att benen var ganska återhämtade. Bara lite träningsvärk kvar, typ. Knäna däremot hade tagit stryk av maran och de var stela och ömma. Således blev det lite mera vila, provspring varannan-var tredje dag och bara korta lugna rundor. Sedan dess har det fortsatt så. 7-8 km i maklig takt nu som då. 40-50 km/vecka har blivit kring 20. Dels har jag varit försiktig även om knäna känns okej nu, dels har jag bara varit lite lat men mest har jag saknat motivation och lust. Inga mål i siktet så sköna feelgood-länkar har räckt bra.

Igår var det tal om Vantaan Maraton i oktober. Kanske borde jag anmäla mig till halvan och avsluta säsongen så. Alltför länge kan man ju inte rida på en sprungen mara som inte ens var något PB.

Det  är bara en månad kvar så nu får det vara lov att vara slut på mysjogg. Idag fick jag till den längsta länken på en månad, hela 10 km, varav fem gick i typ 4:45-4:50-fart. Det gick alltså att komma ut ur lufsläget som min autopilot var inställd på. Borde få in ett längre pass också för att vara säker på att 21 kilometer inte är för jobbigt.

Dessutom är det kanske bäst att ge löpningen en chans nu när det ännu är ljust och vackert höstväder. Efter Vanda kan jag gå i ide.

lördag 13 augusti 2016

Helsinki City Marathon

Jag hatar sena starter. Jag går omkring och är nervös hela dagen och idag fick jag vänta ända till klockan tre innan nervositeten släppte. Skitväder var det också, regnigt och blåsigt och ruggigt. Mest orolig var jag för mina knän som har känts lite märkliga de senaste veckorna. Jag har haft en diffus smärta över knäskålen och har vaknat av att det är alldeles stelt och gör ont. Så nu innan loppet har jag försökt motverka det med Voltaren. Och givetvis var jag nojig över hur knäna annars klarar det, ville absolut inte uppleva löparknä för tredje gången. Så jag tejpade för säkerhets skull.

Nåja. Jag kom till start i lagomtid och den stund vi väntade på startskottet slutade det regna för stunden. Startskottet gick, nervositeten släppte och jag ägnade den första kilometern åt att försöka ta mig förbi idioter som tränger sig längst fram och ändå börjar långsamt.

Strax före startskottet.

Vädret var inte så illa som det kan ha sett ut. Det regnade visserligen halva loppet men det var ett sådant där lätt regn som inte märktes av just alls. Blåsigt var det mest längs stranden men det stördes jag inte av. Redan vid två kilometer kändes det av i det ena knät och jag började fundera på scenariot där jag avbryter loppet. Inte kul. Sprang förbi 30 km-skylten och tänkte att här är jag kanske om drygt två timmar. Det kändes lite absurt. Sprang på i ett tempo som kändes bra men som var snabbare än jag hade tänkt mig. Benen kändes utvilade och lätta och jag rullade på. Tankade gel enligt planen och drack på vätskestationerna. Nu hade vi åtminstone ingen hetta att tampas med.

Jag hade sällskap av två medtävlande så gott som hela loppet. Den ena var en tjej i min ålder med flätor ner till midjan. Vi turades om att dra och ännu vid 40 km kom hon för n:te gången upp vid min sida. Sedan drog hon iväg medan jag inte riktigt hängde med. Hann ändå tacka henne för farthållningen. Den andra var en italienare som lyssnade på musik så att också jag hörde. Italiensk pop. Ibland hörde jag ingen musik men så närmade den sig bakifrån och mannen dök upp bredvid mig igen. Han high-fivea också alla barn som stod och hejade, sympatisk typ.

Rutten var fin och mindre backig än jag hade trott. Mycket nerför och en del jobbiga uppförsbackar som tog musten ur en lite grann. Speciellt början av det andra varvet var tufft och backigt. Vi sprang två varv, men rutten var så fiffigt planerad att det andra varvet var kortare än det första. Det blev mentalt lättare då man gav sig in på det andra varvet och bara hade en 17 km kvar.

Jag är förvånad över hur lätt det gick. Jag har en förmåga att börja för hårt och risken att jag skulle kollapsa redan efter 16 km var överhängande. Men det gick bra. Knäna slutade bråka och benen var fortfarande pigga när jag passerade halvan. Sedan blev det lite uppför och jag blev ganska trött men inte så att jag  inte klarade av att hålla farten. Passerade 30 km och ingen vägg kom emot. Vid 34 någonstans fick jag ordentligt håll i sidan och fick lov att gå några gånger för att kunna fortsätta springa upprätt. Kämpade med det över Drumsö vilket gjorde det lite jobbigt. Tappade fart. Jag hade sprungit väldigt jämnt och låg två minuter före i tidtabellen för sub 3:45. Nu började det bli kämpigt. Ont i sidan och framlår stela som cement. Så någon fartökning på slutet för att komma ikapp fick jag inte till stånd. Det störde mig förvånansvärt lite.

I mål på 3:46:54. Satte personsämsta med ganska många minuter. Det tycks vara årets trend. Nöjd ändå. Det kändes faktiskt inte alls så övermäktigt som jag minns att det har gjort under tidigare lopp där kring 35 km. Det brukar kännas som att det aldrig tar slut. Nu kändes det som att det faktiskt kommer att ta slut ganska snart. Benen blev så klart trötta och stela och ömma men det kom först på slutet och jag behövde inte springa särskilt länge i ett sådant tillstånd. Och även om det i början kändes hujsigt att tänka att jag ännu ska hålla på drygt tre timmar så var det inte mentalt oöverkomligt.

Duschad och klar.

Det är långt kvar till PB. Det är långt kvar till 3:30. Ändå är jag riktigt nöjd med formbeskedet. Får se om jag kommer upp ut sängen i morgon.

tisdag 2 augusti 2016

Det där med marathonträning

Om en och en halv vecka borde jag ta mig fram 42 km i ett svep. Det är ungefär vad jag det senaste året har sprungit i genomsnitt per vecka. Jämfört med då jag tränade till mitt första marathonlopp så är det väldigt få kilometrar jag hinner skrapa ihop nu. Egentligen är det väl alldeles för lite om det ska föreställa marathonträning så jag kan knappast förvänta mig något extra av det jag har framför mig.

Under tiden f.F var jag definitivt friare att göra vad jag ville med min tid. Jag hann träna. Dessutom är man ju väldigt lös och ledig när man studerar så på den tiden hann jag nöta väldigt mycket asfalt.
Nu hinner jag inte. Hinner är dock fel ord, för visst skulle jag hinna om jag verkligen ville kräva det. Det handlar mer om prioriteringar och samvete.

Om man satsar på marathon på allvar så tar det tid. En hel massa tid. Det är långdistanslöpningens avigsida. Oftast är det ju en kort period, kanske en höstmara som man börjar träna till under vintern. Men under den här perioden krävs en hel del tålamod och förståelse hos potentiella familjemedlemmar.
Nu säger jag inte att min familj inte skulle vara förstående eller stödjande. Men ändå känns det oftast lite fel att sticka ut på en runda när det skulle vara möjligt att ha lite familjetid. Nu har jag "hårdtränat" en månad ungefär och trots att det inte har blivit mer än en 60 km ett par veckor i rad så kände jag mig ändå lite skyldig. Jag hör hur de tänker "ska hon springa igen?". Och även om Filip knappast tänker det så föreställer jag mig hur han frågar sig varför mamma hellre springer än leker med honom.

Nu förstår jag vad föräldrar som inte hinner träna lika mycket som förr. De har inte tid med det. Fel. De har inte hjärta att göra det.

söndag 3 juli 2016

Paavo Nurmi

1:45:49. Jag var två sekunder ifrån att sätta personsämsta. Paavo Nurmi-halvmarathon blev inget höjdarlopp för min del, tvärtom.
Det mesta gick fel. Jag var inte särskilt förberedd och en ordentlig snuva i början av veckan gjorde mig ganska matt och slö. Inte var jag helt snorfri igår heller. Jag hade känt mig ganska slö annars också, av någon anledning tenderar jag att bli det på landet.
Och så var det en het dag också. Elvatiden visade termometern på Paavo Nurmi-stadion +27 grader och något omkring det var det när vi sprang. Tryckande hett och jobbigt.

Trångt vid start. Även om man inte har startfållor kunde man ha skyltar med olika måltider så att folk kan ställa sig i vettig ordning enligt samvete. Nu snubblade man på fötter som inledde i långsammare takt.
Nåja. Iväg kom jag och starten gick alltför fort. De första 6 kilometrarna snittade jag typ 4:40 min/km. Vid det laget var jag ute vid hamnen någonstans och det var tråkigt och stekande hett. Runsala var inte alls vackra sandvägar i skogen, det var asfalt, bilväg och backar som aldrig ville ta slut. Här tröttnade jag och jag insåg att jag inte skulle klara av att hålla farten. På något sätt hölls farten under 5-tempo fram till 13 km. Sedan gav jag upp. Jag var alldeles för trött och hade inget att ge. Tänkte att jag joggar i mål. Resten av loppet sprang jag i 5-5:15-fart men tunga ben och ett ganska besviket sinne. Jag gjorde något jag aldrig har gjort under en halvmara- stannade vid vätskestationerna, gick och drack. I vanliga fall struntar jag i det, känner att jag inte behöver något på en såpass kort sträcka.
1:45-haren kom förbi ett par km före mål. Uppmuntrande.
Den sista kilometern var lång. Jag mådde illa av värmen och det var bara tungt. Promenerade över mållinjen. Antagligen räddade jag mig själv från värre vätskebrist genom att stanna och dricka. Ambulanserna hördes flera gånger och jag antar att många fick avbryta på grund av värmeslag. Jag mådde helt hyfsat faktiskt. Säkert för att jag inte sprang tillräckligt fort.

Nu är Paavo sedd, jag blev inte förälskad i det loppet. Ganska tråkigt bortsett från början i stan och slutet längs ån. Backigt och tungt Runsala och tråkigt hamnområde. Bra service dock, många vätskestationer ett plus i värmen. Men inget lopp jag gärna springer nästa år.

Idag blev jag lurad med på en återhämtande landelänk med lillebror som farthållare. Den långsammaste länken på länge. Visst kändes det i benen men kanske gör det bara gott.

Mycket bättre fiilis efter dagens
länk än efter gårdagens.

Visst kan jag skylla på sviterna av en förkylning, på den olidliga värmen, på de där arma backarna. Eller så kan jag bara konstatera att jag inte var i tävlingsform. Eller någon bra form över huvudtaget. Jag kanske bara tror för mycket om mig själv. Jag hade hoppats på ett bra lopp som träning inför HCM och gärna ett gott formbesked. Det blev nog ingetdera. Jag sprang lika sakta som för ett år sedan. Fem minuter långsammare än i april i år. Inga framsteg här inte.
Om knappa sex veckor borde jag avverka 42,2 km utan att varken dö eller skämmas. Vad har jag gett mig in på?


lördag 18 juni 2016

Med ett par veckor kvar

Dagens länk avverkades i ihållande och stundvis häftigt regn. Eftersom jag ska springa halvmaraton om två veckor fick det bli ett lagomlångt pass idag. 21 km varav 15km i trevligt tempo och 5 i något mellan hel- och halvmarafart. En kilometer nerjogg på det. Regnet störde inte så mycket och temperaturen var behaglig. Genomblöt var jag så klart men det kan man ju råka ut för under tävling också. Under den sista femman varierade farten mellan 4:40-4:55 min/km och det kändes inte alltför jobbigt.
De senaste veckorna har blivit lite halva i och med en tripp till Österbotten, men åtminstone kändes benen utvilade nu. Nästa vecka ska jag försöka få till ett snabbdistanspass men efter midsommar får jag lov att trappa ner lite grann. När jag anmälde mig till Paavo Nurmi-halvmaraton så tyckte jag att jag har hur mycket tid som helst kvar. Nu är det ju redan sommar och halvan närmar sig väldigt fort. Undrar hur snabbt HCM kommer och överraskar mig.