söndag 30 december 2012

2012

Jag kan väl påstå att 2012 blev året då jag gick från att "fara ut på lenkki" till att "träna långdistanslöpning". Nummerlappen på magen gjorde mig plötsligt till en löpare.
Det var egentligen först i våras som jag började träna "på allvar". Visst har jag ju sprungit fast hur länge, men det blev mer målmedvetet i och med att jag bestämde mig för att springa maraton.
Det var väl något av ett infall. Jag sprang mitt andra halvmaratonlopp i maj och det gick superbra. Jag hade länge drömt om att springa maraton och när jag nu var så hög på segrarkänslan så gick det ganska snabbt. Klick! Och så var jag plötsligt anmäld till HCM. Det var då jag började träna. Jag fick ett träningsprogram som jag följde och det gav mig en helt ny bild av vad löpning egentligen kan vara. Det är så mycket mer än att bara sticka ut på länk i samma tempo, samma tid, samma runda.

För att samanfatta löparåret så har jag under 2012
blivit medlem i Running Finland och fått en hel massa nya bekantskaper,
startat min träningsblogg,
börjat inse att löpning inte är en billig gren,
stiftat bekantskap med intervallträning och märkt att jag gör framsteg,
sprungit mitt första maratonlopp,
slagit två personbästa på halvmaraton,
sprungit min första officiella tia (!),
deltagit i Unisports Juoksukoulu,
inte varit tvungen att hoppa av vägen för en sissipaska fullt så många gånger som 2011,
insett vikten av vila och näring och att dessa två i samband med träningen ger resultat,
fått vänja mig vid att träna på eftermiddagarna på grund av arbetet,
satt upp mål som för mig känns bra och realistiska för 2013.

Dessutom kan man väl säga att löpningen blev min räddning. Sedan 2010 har jag kämpat med ett osunt och förvrängt förhållande till mat och motion, vilket ledde till att jag var allt annat än i form (även om min uppfattning var en annan). Nu är det löpning som gäller och jag vet att jag måste sköta mig för att klara mig. Det har funkat och jag är i skick. Åtminstone fysiskt.

Jag har en medfödd tävlingsinstinkt och när jag går in för något så gör jag det ordentligt. Just nu försöker jag väl hitta min egen nivå och sätta upp mål enligt vad som är realistiskt. Jag kan inte bli nästa Puotiniemi eftersom jag jobbar heltid och inte hinner träna lika mycket. Dessutom är inte löpningen allt. Det återstår väl bara att se hur långt jag kan gå. Och vara nöjd med det.

Jag har såklart funderat på nästa år och nästa stora mål. I vår är det Riga Marathon 19.5 som gäller. Två veckor före det värmer jag upp med HCR. Anmälde mig till båda idag.
Sedan vet jag inte riktigt. Paavo Nurmi Maraton i slutet av juni skulle vara skoj. Och Pargas-Nagu-Korpo i juli låter lockande.
Hösten är väldigt öppen ännu. HCM skulle vara favorit i repris, men Esbo strandmaraton är också ett alternativ. Utomlands är ju också en möjlighet. Den som lever får springa.

2013 får gärna bli ett år med många nya erfarenheter. Jag vill definitivt bli bättre, starkare och snabbare och jag hoppas att jag får utvecklas under det kommande året. Också som person. 

Året 2012 tänkte jag avsluta med en nyårslänk till Borgå. Får se om jag överlever.

Gott nytt år 2013!


Redigerat i efterhand: Jag överlevde inte min nyårslänk. Efter 20 km och med 20 kvar fick jag avbryta och ringa efter Jan. Sabla knä! Och vilken misslyckad känsla! Kunde året ha fått ett snöpligare slut?

Första Garmintabben

Mitt under Running Finlands långpass blev skärmen tom och grå. För tre dagar sedan var den ju fulladdad, men på grund av min bristande erfarenhet när det kommer till GPS-klockor så höll ju inte akkun. Jaha. Jag hann springa en 10 km innan klockan dog. Enligt de mer vakna klockorna blev det en lång, skön, lugn runda på dryga 16 km. Och än en gång ett nytt ansikte. Skönt, trots äckelgrått väder.

Suck. Inte för att jag sprang mindre bara för att klockan dog, men som någon har sagt så är en icke-bokförd träning inte en träning. Nu får både den och jag ladda upp inför morgondagens lilla nyårsaftonsrunda.

lördag 29 december 2012

Avkoppling

Efter tre dagar med släktingar och julmat var det skönt att fly fältet och checka in på Nådendal Spa. Där har vi nu tillbringat två nätter, och för att vara usel på att koppla av så tycker jag att jag klarade det riktigt bra. Både lenkkarna och fröken Garmin fick bli hemma och jag tror det gjorde susen. I stället satsade jag på återhämtning i form av bastubad, bubbelpooler och en massa mat och sömn. I går morse besökte jag hotellets gym och idag är jag öm i baken.
Otroligt skönt var det att få komma bort. Jag kopplar av mycket bättre borta än hemma. Inte för att jag riktigt förstår mig på att ligga i en kokande pool tills man får russinfingrar. Men vad är väl bättre än att bröja dagen med frukostbuffet och ansiktsbehandling och avrunda förmiddagen med manikyr? Stiftade också beantskap med den turkiska bastun. Ångigt var det och vad "turkisk" betydde förstod jag när det kom nakna män ingående genom den andra dörren.
I morgon blir det skinklänk med Running Finland, häng med! 




onsdag 26 december 2012

Annandag

Jag och Miss Garmin tog en skidtur i Svedängen idag och njöt av kyla, nyuppkörda skidspår och solsken. 19,5 km blev det. Det är nog märkligt att man kan njuta så här mycket av att skida.

"I prima vinterunderhåll" borde det ju stå.

Rimfrost i skägget och solsken i blick...

God fortsättning! (Jag fortsätter åtminstone med skinkdieten ännu idag.)

tisdag 25 december 2012

Miss Garmin

Andra må tala om Mr Garmin, men min nya träningskompis är definitivt en fröken. Främst på grund av utseendet, hon skiftar i ljuslila och grått med en ljusröd rand. Hon är lätt, vacker och feminin. Miss Garmin. Dessutom föreställer jag mig min inre tränare och alter ego som en ung kvinna. En snärtig, vältrimmad, snygg fröken med håret i stram knut och piska i handen, som bestämt men skonsamt säger "spring Freja, spring". Mr Garmin låter mer som en hunk, och en sådan tror jag inte skulle få mig att träna hårdare. Miss Garmin däremot kommer att ha stenhård koll på mig.

Jag var ju som ett barn på julafton när jag öppnade den efterlängtade klappen och idag provade jag min leksak. Ut i snön för att söka satelliter och så iväg på en skön runda. Julafton blev vilodag och jag kan gott påstå att jag tankade energi från det dignande julbordet. Så krafter hade jag nog.
Det blev 17,05 km på 1:30:55, medeltempot var 5:19 och medelpulsen 161. Jag lovar att jag inte kommer att bli en siffernörd (inte officiellt åtminstone) men jag måste ju få vara lite entusiastisk just idag.
Jag laddade ner Garmin training Center och lyckades få min träning överförd dit. Hur det riktigt funkar är jag osäker på ännu så jag måste väl bekanta mig med varan. Nu behöver jag lite tips och vägledning av er andra Garmin-användare. Vilket program använder ni, vad är viktigt att tänka på, tips och trix?

Min egen tomte gav nog mig en av julens bästa klappar. Det visar väl att han är lite engagerad i min träning ändå. Nu får han stå ut med att jag och Miss Garmin kommer att ägna mycket gemensam tid. Men det går över. I morgon skall jag kolla hur bra kilometerskyltarna i Svedängsspåren stämmer.

God Jul!

lördag 22 december 2012

För vackert

Det var nästan för vackert i skidspåret idag. Och alldeles tomt också. Jag hade väntat mig att halva Helsingfors skulle vara ute i Svedängsskogarna, men det var inte många kottar ute i morse. Senare hittade jag helsingforsarna i Citymarket.
Jag passade på att göra säsongens första vurpa. Tappade balansen helt när jag skulle glida in i spåret och hamnade bredvid i den mjuka härliga djupa snön. Lite förvånad låg jag i drivan med staven under mig och snö in under jackan. Fnittrade för mig själv, steg upp och fortsatte njuta. Det blev omkring 20 km igen, jag höll på lika länge som för en vecka sedan.
Skidåkning är nog med uttömmande än löpning. Det tar alla krafter ur mig och jag är hungrig resten av dagen. Skönt! Passar på att skida nu när det finns både snö och tid.

torsdag 20 december 2012

Aj

I söndags skrev jag att armarna tog mest stryk av årets första skidtur. Jag tar tillbaka det, ändrar mig och säger att det är höftböjarna som lider mest just nu. Armarna var egentligen inte alls sjuka, bara trötta. Ännu tre dagar efter lyfter jag benet till kopplingspedalen när jag kör. Så här är det varje gång jag utövar en gren som jag har haft paus med. Gårdagens återhämtande lugna lufslänk hjälpte inte.

Jag funderade lite på styrketräning och/eller löpning under uppvärmningen inför tisdagens styrkepass. På en del bloggar har det pratats om huruvida man skall träna styrka före eller efter löpningen. Jag funderar om man alls skall kombinera dessa. Speciellt efter en ordentlig gymträning har jag inte energi för att springa, och springer jag före får jag inte ut allt av styrketräningen. Vad tycker du?

söndag 16 december 2012

Flatasäsongen inledd!

Oj, så jag njöt!
Skidåkning hör nog till de bästa alternativträningsformerna, alla kategorier! Varken snöfall eller iskall vind kunde inte dra ner på mitt humör den här gången.



Spåren i Svedängen är i ypperligt skick nu och när jag startade var föret perfekt. Härligt härligt härligt! Jag är inget proffs på skidor och skidar helst och bara klassiskt, men vad gör väl det då man får ut så himla mycket ut av en skidtur? Härlig natur, frisk luft och mångsidig träning. Spåren i skogen erbjuder intervallträning med pulshöjande uppförsbackar och återhämtande nedförsbackar samt längre platta bitar för grundkondisträning. Idag var det mer betoning på att njuta än träna, men visst slog det mig än en gång vilken bra träning man får genom att skida. Ärligt talat njöt jag nästan mest för att jag slapp springa. Variation är nog nödvändigt ibland.
Det gick fint ca 10 km, sedan började det snöa. Först lätt, mot slutet så att jag inte såg särskilt mycket. Det gjorde egentligen inte något, men i den branta backen på baksidan av pulkabacken där det blåste så att snön föll vågrätt hade spåret snöat igen och jag såg inte många meter framför mig, dels för att snön föll så tätt och dels för att jag blinkade så mycket att ögonen var mer stängda än öppna. Då störde det lite. Jag kom stående ner i alla fall.
Jag höll på i ca 1:50 h och fick ihop 20 km. Armarna tog mest stryk på grund av ovana, så är det varje år efter första turen. Antagligen kommer det att kännas i rumpan också.
Jag tänkte en hel del på tekniken. Jag är som sagt inget annat än en amatör och skidfåne, så jag kan inte så mycket om teknik, men jag försökte koncentrera mig på ordentliga och jämna, långa sparkar. Hållningen blir bättre då och man använder alla benmuskler från höftböjare till vader. De sista kilometrarna var jag redan ganska trött och märkte att jag slarvade med hållning och sparkar vilket resulterade i långsammare men tyngre skidåkning. Om nån är en vanare skidlöpare så tar jag gärna emot tips när det kommer till skidergonomi och -ekonomi (är det ord?).

Temperaturen visade -5 men jag tror ni som har varit ute idag håller med om att det kändes betydligt kallare än så. Det var väl vinden. Ansiktet var iskallt och jag hade rimfrost i skägget och isbitar i ögonfransarna. Det var lagomskönt, men som sagt svävade jag på rosa moln bara för att jag fick skida så jag var lika glad ändå.
Flatasäsongen är inledd! Under snömånaderna får minst ett träningspass i veckan vara skidåkning. Hurra för vinter med snö!

lördag 15 december 2012

Aktia Cup, del 2

Jag fick sänka ribban lite idag. Målet behövde inte vara att slå rekord, det räckte med att klara mig på 45 minuter. 43:22 blev det till sist, så det var jag helt nöjd med. EXAKT samma tid som förra gången! Jag är nöjd med tanke på väderförhållandena.
 
Jag var nervös den här gången. Så där skitnervös.
Det var iskallt. -5 visande termometern, men blåsten gjorde att det kändes som typ -12. Jag hade ändå precis lagom mycket kläder på mig. Det är nästan värre att ha det för varmt än småhuttrigt. Och så får man ju upp värmen när man springer.
Grym motvind på ditvägen. Vägen var plogad men långa bitar var täckta med snömodd som stundvis fick det att kännas som att jag sprang på ställe.
Vid ca 4 km hakade jag på en herreman som höll bra tempo. Vi småpratade, turades om att dra och vi skiljdes först vid ca 8 km då jag ökade (eller han sackade efter, vet inte vilketdera).
 
På ditvägen höll jag nog på att ge upp hoppet om en hyfsad tid. Jag märkte att jag sprang för långsamt och det kändes tungt med all snömodd, det dåliga fotfästet och den eländiga motvinden. När de första damerna kom emot blev jag lite deppad, jag hade ju ännu en halv kilometer kvar till vändningen. Och nog beundrar jag (och avundas lite) tjejen som vid startlinjen pinnade iväg och som hörde till de snabbaste i damserien. Hon är knappast längre än 150 cm, pytteliten på alla sätt och jag hade inte blivit förvånad om hon hade blåst iväg med vinden. Kanske åkte hon snålskjuts.
 
Visst skulle jag kunna skylla på väderförhållandena, men ändå fanns det ju de som sprang redigt under 40 minuter. Så jag skyller på bristfällig träning och att jag helt enkelt inte är tillräckligt bra. Nu finns det inget annat att göra än att träna. Hårdare. Pressa mig själv. Intervaller i 4- tempo. För jäklar, jag SKA klara tian under 40 minuter! När, är en annan fråga.
 
Får se hur det blir i januari och februari. Det skulle inte behöva vara smällkallt då.
 
Dagens urk: magen bubblade vid ca 6 km. Det motarbetade jag med att tänka att jag har klarat en maraton med karusell i magen, så då skall väl fyra inte vara något problem. Kul är det dock aldrig.
Dagens jess!: mitt knä bar mig hela vägen! Det gjorde sig påmint vid 9 km, men annars var det inte alls sjukt. JESS! Efteråt var det lite styvt, men nu är det riktigt prima. Fortsätter min Voltraren-kur ännu några dagar, bara för säkerthets skull.
Dagens ljud: hundratals vinterdobbar som smattrar mot asfalten.

tisdag 11 december 2012

Löparknä (?)

Jag linkade de sista kilometrarna i lördags. Jag googlade sedan det ökända löparknäet och konstaterade att symptomen passade perfekt. Det gjorde så fruktansvärt ont att jag måste avbryta, smärtan kändes på utsidan av knäet och det lättade så fort jag började gå. Det styvnade till och på söndagen var det riktigt illa. Nu är det bättre, mycket bättre och jag kurerar mig med Voltaren Elmugel och hoppas på att det skall hjälpa. Jag är bara rädd att mitt tålamod inte räcker till.
 
Av vad jag läste förstod jag att det egentligen inte är knäet det är fel på utan musklerna och senorna runt om kring. Det kan bero på spänningar och annat som sedan orsakar smärta just kring knäet. När jag sprang var det min höftböjare som gjorde ont först. Riktigt ont. Sedan var det knäet. Kanske hänger det ihop på något sätt?
 
Jag vill gärna höra dina erfarenheter av löparknä, ifall du har sådana. Hur länge skall man vila, blir det helt bra igen, hur "botar" man det?
 
Idag satsade jag på alternativ träning a.k.a punttis. Jag undvek så klart alla hopp, men annars kändes det inte i knäet när jag tränade benen. Före jag skulle gå kunde jag inte motstå frestelsen, utan tog några prövande springsteg på löpbandet. Lite som att olovligt norpa kex ur kakburken. Jag anade en diffus känsla i knäet på samma ställe som tidigare, men det stack inte till och gjorde inte direkt ont. Vågade inte mer än tio minuter. Jag känner ändå mig själv så pass bra att jag vet att jag inte kan vila om jag inte har ont. Tålamod kan jag ha med mina klienter och för det mesta också med Jan, men när det kommer till att låta kroppen återhämta sig så är jag otålig som ett barn (jag) på julafton.
 
Nåja, jag hoppas att det här är något lindrigt. Försöker hålla mig i skinnet tills lördagen. Hur jag då skall få upp farten är en fråga för sig.
(Läste att om man ska klara 10 km sub 40 så skall man hålla ett tempo på under 4 min/km. Shit!)

lördag 8 december 2012

Helsingfors runt

Också ett sätt att tillbringa en lördag.

Ända sedan duktiga Michaelas femtia har jag lekt med tanken om att springa lite längre. Så där lagom extremt. Ju mer jag tänkte på det och ju mer jag fantiserade om hur det skulle vara, desto svårare var det att bli kvitt tanken. Så nu var det bara att göra det.
Jag mätte upp en rutt på Reittiopas och det blev ungeför 48 km. Så långt har jag aldrig sprungit förr, men det är heller inte oöverkomligt. Jag åt gröt utöver det normala morgonmålet och lagade till en pepparkaksdeg medan frukosten sjönk.
Jag utrustade mig med lagomlätta kläder, ett par energigel, telefon, näsdukar, hemnyckel och en femma. För att göra det mindre vansinnigt tog jag med busskortet också. Just in case. Jag som är van vid att springa med bara hemnyckel som packning tyckte det kändes tungt i fickorna, men jag vande mig.
Det var inte särskilt kallt idag, strax under noll, och jag var rädd för att klä mig för varmt. Det är det äckligaste som finns. Det blev vinterlöpbyxorna utan långkalsonger och under jackan hade jag kortärmat. Det var perfekt, jag frös visserligen lite på de blåsiga ställena och efter min paus, men annars var det bra.
Med kartan inmemorerad gav jag mig ut före soluppgången (när solen går upp efter 9 är det inte farligt tidit).
Efter en rätt så lätt vecka med vila både på onsdag och fredag var benen i prima skick. Jag styrde stegen mot Östra Centrum och sprang längs med Ring 1:an. Tur att jag började i den ändan eftersom det var den tråkigaste biten. Det var ändå den snabbaste sträckan, cykelvägarna var bra plogade och sandade. Från Östra Centrum tog jag mig mot Hertonäs och beundrade BMW:na i bilbutiksfönstren där jag yrade i industriområdet. Jag hade ett blåsigt och kallt minne av Brändö bro men nu var det vindstilla och fint. Från Fiskehamnen mot Hagnäs och sedan längs med stranden.


Rundade Skatudden och efter ganska prick två timmar befann jag mig på salutorget. Det kändes absurt. Fortsatte längs kajen och kände mig som kärringen mot strömmen då alla Silja Line- passagerare vandrade emot mig.
Den här kom springande emot mig.

Slickade strandkanten ända till Ärtholmen eller vad det nu blir, och därifrån tog jag mig in mot Tölö. Jag hade planera rutten så att jag kunde ta kiss- och matpaus i Kisahalli och det var ett ganska perfekt drag. Tankade vatten och energigel och fortsatte ganska snart igen.


Längs med Mannerheimvägen till Stockholmsgatan och i den korsningen klockade jag tre timmar. Sedan gick det långsamt. I stan var det riktigt jobbigt att springa, brun snömodd som inte gav något fäste alls. Kom ner till Munksnäs och tog mig mot Haga, Krämertsskog, Kottby, Åggelby och slutligen hem igen.

Gav mina Karhun en chans. I snömodd eller på
oplogade skogsvägar som här skulle
inte ens Icebugs ha hjälpt.

Det gick rätt så bra. Jag hade tillräckligt med energi, magen var i skick och benen (musklerna) var det inget fel på. Visserligen tog jag det ganska lugnt så benen tog inte lika mycket stryk som när jag sprang maraton. Någonstans i Haga började det ömma i höftböjaren och jag snarast släpade benet efter mig på slutet. Strax därefter yrade jag ordentligt på grund av vägarbeten och vid 4 timmar var jag gråtfärdig. Jag hittade rätt till slut, och lunkade på. Ett par kilometer hemifrån stack det till ordentligt i knäet. På utsidan denna gång och till slut var jag tvungen att gå. Gissa om det var irriterande?! Nåja, jag får väl vara glad att det inte hände tidigare, det hade varit långt att linka från Lillhoplax.

Väl hemma tog jag mig en återställare i form av brustabletter som skulle rätta till vätske- och saltbalansen. Jag hade ju inte druckit så mycket under turen och jag är annars också usel på att dricka. Kanske skulle det hjälpa mot illamåendet som annars kan överraska efter ansträngande pass. Duschade och åt och smorde höftböjaren och knäet med kallgel.

Det blev ju inte riktigt 50 men det gör egentligen ingenting. Jag utmanade mig själv och antog utmaningen och det får räcka. Jag skyller på att jag inte har en klocka med GPS. Reittiopas är ändå inte att lita på, så jag skulle ändå inte med säkerhet ha kunnat påstå att jag hade sprungit femtio.
För att sammanfatta dagens lilla äventyr:
- Jag är envis som en get och det får jag väl bara leva med. Av dumt huvud får kroppen lida och jag led faktiskt lite på slutet.
- Jag sprang ensam och nästa gång har jag gärna sällskap (anyone?). Det bekräftar ändå min envishet. Jag skulle ha kunnat springa en vanlig tia men har jag bestämt mig så har jag och då skolkar jag inte även om det bara är jag själv som piskar mig.
- Mitt pannben växte med flera centimeter.
- Jag bevisade för mig själv att jag orkar springa långt och skulle säkert lätt kunna bli lurad med på ett ultralopp av något slag. Prova, så får vi se vad jag säger.
- Jag skaffade mig en öm höftböjare, ett ömt knä och en gigantisk blåsa på stortån.
- Jag kämpade på i ca fyra och en halv timme.

Var det värt det? Tja.
Gör jag det igen? Antagligen.

I kväll skall det bli julstök i köket tillsammans med en vän och i morgon vilar jag benen på julmarknad med en av de bästa. Sedan är det väl bara att lägga i en växel och springa hårt i Aktia Cuppens andra deltävling.

måndag 3 december 2012

Måndagssyror

Det blev styrketräning idag. Av ren nyfikenhet (och för att alla crosstrainers var upptagna) värmde jag upp på löpmattan. Den har jag aldrig gillat och det har inte fallit mig in att springa på ställe inomhus då man kan springa ute och se annat än tiden som tickar ovanligt sakta. Nu provade jag i alla fall, och passade på att dra lite intervaller. Eller vad det nu var. Värmde upp en kilometer, sedan följde 4x500 m i hastigheterna 4:45, 4:30, 4:15 och 4:00. Huj, så fort det kändes. Tur att jag varken höll på längre eller ökade, jag hade väl flugit in i väggen bakom i sådana fall. Ganska bra gick det, kanske kan jag börja med någon form av intervaller inomhus. Bara för att hålla uppe känslan av fart, då det inte vill lyckas utomhus längre. Jag är inte helt övertygad ännu och jag föredrar självklart att springa utomhus. Så här svettig har jag aldrig varit efter en uppvärmning. Det bara rann.
Efter denna impulsuppvärming följde jag mitt träningsprogram som vanligt. Jag vet inte om det är särskilt smart att springa intervaller i samband med ett rätt så hårt styrkepass. Hoppade fram mjölksyran ganska snabbt. Annars kändes det rätt så bra. 
Om du har en bra intervall/fartträning på löpband så är jag intresserad av att höra.
Måndag eftermiddag är nog ingen bra tid att vara på gymet. Alla är där då. Antagligen för att alla på söndag kväll har bestämt sig för att börja hårdträna på måndag. Liksom alla veckor. Lördag eller söndag morgon klockan tio är däremot mycket lugnare. Wonder why.

lördag 1 december 2012

Runnin' in a winter wonderland

Vilket underbart väder! Det slutade snöa under förmiddagens lopp och jag vaknade ur min tillfälliga dvala och grävde fram lämpliga vinterkläder. Jag fick äntligen prova mina vinterlöpbyxor (Karhus) som jag köpte i samband med HCM. De är perfekta! Mjuka, sköna, lagom tunna men lätt fodrade. Med ett par långkalsonger under var det alldeles lagom. Annars tycker jag vinterkläder är besvärliga. Det blir tyngre och jag avskyr halsduk och mössa och försöker undvika dem så långt det går. När jag köpte reflexvästen fick jag en Asics tub på köpet. Dess funktion är lite oklar ännu, idag satt jag den på huvudet. Jag såg inte klok ut, men det kändes bättre än pipo. Dags att vänja sig vid obekväma, trånga kläder lager på lager och långkalsonger som korvar sig och inte sitter riktigt rätt.
Ut i snön och vintervädret. Sprang lugnt och långt, en runda som annars tar ca 1:20h tog nu åtta minuter längre. Perfekt grunduthållighetsfart! Och jippii, i Svedängen var spårmaskinerna igång!
Nog är vintern ändå en finfin årstid när den vill vara vinter på riktigt!

Med röda kinder och en tub på huvudet har jag antagligen bidragit till vinterns hittills töntigaste bild.

fredag 30 november 2012

Mumintroll

Fy tusan säger jag om vädret! Visserligen är det kul med snö, men jag hade gärna sluppit snöstorm då jag å jobbets vägnar är tvungen att röra mig med bil. Nåja. Det blåser väl förbi. I kväll har jag det varmt och gott i soffan. Om jag var ett mumintroll skulle jag gå i ide senast nu. Fast då hade jag nog fyllt magen med choklad och inte barr. Mumintroll är jag inte och vintern är ett faktum. Nu är det bara att gräva fram vinterlöpkläderna och småningom också skidorna.

Jag mesade ut idag och bestämde mig för att hålla fast vid min vilodag. Egentligen ett ganska smart drag tycker jag. Visst kände jag mig rätt så lat, men jag kom över det när jag räknade upp fördelarna för mig själv: 
1) Jag får en ordentlig återhämtande dag. Erfarenheten visar att jag bara blir bättre av att vila och att träningen ger mer resultat om kroppen får återhämta sig.
2) Jag slapp vara galen genom att trotsa snöyran och fick i stället göra som normalt, vettigt folk och ta mig direkt hem och in i värmen.
3) Jag kan slappa på soffan och planera min vintersäsong. Och skriva blogginlägg som om få det att låta som att jag är expert på löpning.
Dessutom hade ett träningspass gjort rätt så ont, jag har ordentlig träningsvärk efter onsdagens styrketräning. Så går det när man har en längre paus.

Vintern, ja. Den kom, och förhoppningsvis tänker den stanna. Väntar på skidspår och fint före! Jag har lusläst det nya numret av Juoksija och än en gång fick jag nya aha-upplevelser och idéer kring träningen. I numret talades det mycket om vintern, alternativ träning och speciellt grunduthållighetsträning. Det är nu det är dags att börja bygga upp grundkondisen. Det innebär långa, lugna pass, med pulsen kring 130 och ca 90-120 minuter löpning. Skidåkning rekommenderades som grunduthållighetsträning, eftersom det är skonsamt för kroppen och man orkar hålla på längre stunder. Det är tiden som räknas. Man når bättre resultat genom 90 minuter skidåkning än 45 minuter jogg. Det påpekades också att klassisk stil är bättre när det kommer till grunduthållighetsträning. Det påminner mer om löpning och det är inte lika pulshöjande som fristil. Skidar man fristil tränar man sällan på grundkondisnivå, vilket inte tjänar det här syftet. Tur för mig, för jag skidar bara med tårna pekande rakt fram.
Vintern får nog bli mest grunduthållighet och styrka. Visst skall jag försöka få in ett fartpass i vecka också, och eventuellt intervaller, men betoningen blir nog på grunduthålligheten. Man måste ju ha grunden för att kunna bygga väggarna och andra våningen. 

Funderar också på våren och årets tävlingar. Riga eller Köpenhamn i maj, har inte bestämt mig än. Före det skulle jag gärna hinna med en halvmaraton. HCR är i början av maj, det kunde vara en möjlighet. Paavo Nurmi maraton i Åbo är i slutet av juni, men kommer det för snabbt på efter maraton i maj? Och hösten? Vill jag springa i Helsingfors eller i Esbo eller utomlands, och vill jag springa något annorlunda lopp eller mer extremt?

Hur snart kan man springa ett nytt maratonlopp?

Så funderar jag så klart på hur jag skall kunna bli bättre. Visst är ju löpningen en hobby för mig och jag har inte resurser att ta det längre än så. Jag njuter, det är kul och det känns som min gren. Men jag har en tävlingsinstinkt och det som driver mig är bli bättre och se resultat. Jag vill vinna. Om inte över någon annan (det är inte så sannolikt) så åtminstone över mig själv. Hur långt kan jag gå? Jag måste ju vara realistisk. Proffs kan jag inte bli, det skulle kräva att jag spolade tillbaka tiden och började med löpning som tolvåring och att jag inte hade ett heltidsjobb utan kunde ägna mig åt att träna två gånger om dagen. Nu är fallet inte så, utan jag kan träna vid sidan av jobbet. Det gäller väl att utnyttja tiden bra och också inse att jag inte kan gå hur långt som helst.
Hittills har det bara gått uppåt. Jag väntar nästan på ett nederlag. Sådant behöver jag lära mig hantera, komma över och fortsätta springa och njuta.

Får se om jag trotsar snön i morgon eller om jag fortsätter mumintrolla på gymet. Ingen skillnad. I morgon orkar jag vad som helst.

måndag 26 november 2012

Pannben?

Arbetsdagen drog ut och jag hann inte med på Running Finlands intervaller idag. Samvetsgrant skötte jag det på egen hand och drog pyramider så att jag fick smak av både blod och mjölksyra.
Det fina är att jag har märkt att min återhämtning är mycket bättre nu än vad den har varit. Antagligen för att jag förstår att äta. Skönt. Träningen går helt enkelt bättre och jag utvecklas i stället för att bryta ner mig själv.
De har lovat kallt och snöyra. Snart är det väl dags att börja planera vintersäsongen. Grundkondisträning, styrka, alternativa träningsformer och vad nu vintern kan innebära. Enligt Juoksija är skidåkning en alldeles utmärkt träningsform under vintern, så jag håller tummarna uppe för mycket snö. Hur ser din "vintersäsong" ut? 

Jag har stött på ordet pannben i flera bloggar och andra löpningsrelaterade artiklar. Vad tusan är det??

söndag 25 november 2012

Tjugo

Jag var lite sur över att jag inte kunde delta i Michaelas långa femtia idag, men det får bli till en annan gång. På grund av tidsbrist hann jag inte heller längre än tjugo idag. Vi var fem tappra regntrotsare på plats i morse och jag fick sällskap av Nina i ett lite hårdare tempo än vad de som skulle springa lång-långt höll. Ännu en ny bekantskap, så visst var det ju värt att släpa sig till Drumsö! Vi stack iväg i 5:15-5:30-tempo och det kändes riktigt bra. Jag hade sällskap ett varv, sedan blev jag ensam. Inte hade jag vaknat klockan 7 och tagit mig till Drumsö för att springa en tia, så jag tog ett varv till på egen hand. Det blev knappt tjugo på 1:47. Pulsen låg mellan 150 och 160, så det var en lite hårdare långlänk än en vanlig grunduthållighetsträning. Skönt. Hade grym kisibrådska och lera upp i rumpan när jag kom i mål, men det slutade ju trots allt att regna så det var egentligen superspringväder idag.
Väntar på att få höra hur det gick för de andra.

Jag är nog sugen på en riktigt lång runda ännu före jul. Det harmar att jag inte kunde vara med idag, så därför efterlyser jag sällskap för en 30+ i december. Varför inte på självständighetsdagen, eller veckoslutet som följer efter det? Då skulle jag nog välja ett ställe där basecamp har en toalett. Svedängen kunde vara ett ypperligt ställe att starta på. Säg hepp om du vill haka på!

lördag 24 november 2012

Plommoneffekt

Slog nytt rekord på min flygfältsrunda, förbättrade med en minut. Det var det enda som var bra med dagens runda. Det kändes motigt och jag var förvånad över att det gick så fort. Benen var tunga, andningen tät och det kändes som att det inte alls gick fort fram. Dessutom hade jag i samband med mitt sviskonkrämkokande satt i mig en näve torkade plommon. Det hade sin mageffekt. Blurk. 
Dagens lärdom: du skall icke förtära plommon före ett träningspass.
Tur att jag hann hem innan... ja.

Jag är öppen för träningsalternativ för i morgon. Ett långpass eller styrketräning, det återstår att se.

Någon som prenumererar på Runner's world? 

fredag 23 november 2012

Ändrade planer

Arrangörerna för Stockholm Marathon skall ha ett stort TACK för sin hjälpsamhet och snällhet! Jag skrev ett mail där jag grät och var ledsen över att jag inte kan delta i loppet och beskrev min situation och lät dem förstå att jag är medveten om att man inte så där bara kan avbeställa sin plats på startlinjen. De svarade att de tar bort mig från listan och betalar tillbaka allt utom försökringsavgiften! WOW! Jag var beredd på ett svar som börjar "Tyvärr kan vi inte...",  men nej! Inga paragrafryttare där inte, utan mänskilga människor som gör sitt bästa. Bara för den här saken är jag med 2014 i stället!
 
Nu är jag tvungen att hitta ett nytt lopp. Köpenhamn och Riga i maj är på förslag. Någon som har erfarenhet av någotdera lopp? Eller något annat springvärt maraton i maj-juni?
 
Min träning är fortfarande flummig. Speciellt nu då mina cirklar rubbades av denna stockholmsincident. Senast den första januari vill jag ha en plan. Tills dess kan jag fortsätta flumma. Och springa. I morgon skall jag se hur en hård tia smakar. Idag skall jag njuta av det färskaste Juoksija-numret.

söndag 18 november 2012

Poff!

Skit skit skit också!
Plötsligt gick det upp för mig att Stockholm marathon krockar med studentdimissionen! Och om det inte händer något oförklarligt otroligt så blir min bror student. Skit skit skit också (och grattis Robin)! Tyvärr måste jag prioritera kalaset. Om jag inte springer maraton på två timmar och tar flyget till Helsingfors direkt efter. Voj kakka!

Poff, och drömmen sprack. Bara sådär.

Nu måste jag väl fejka en skada för att få skjuta upp mitt deltagande. Någon läkare som vill skriva ett falskt intyg åt mig?
Snälla, hjälp mig att hitta ett MINST lika spännande och bra lopp som jag kan delta i, som plåster på såren. Maj-juli skulle vara bra.

Aktia Cup, del 1

Så har jag klarat av mitt första tiokilometerslopp. Det tror jag var en viktig erfarenhet, och ett plus i kanten var att det var en bra erfarenhet också.

Utmaningen var att veta hur hårt jag skulle måsta springa. På 10 km ska man ta ut sig helt. Man behöver inte orka mer än så. Jag visste att jag måste springa hårdare än halvmaratonfart, men att lita på känslan är rätt så svårt. Jag stack iväg i en enligt mig hujsig fart och vid en kilometer klockade jag 4:12 minuter. Okej. Den farten höll ju inte särskilt länge men inte saktade jag så mycket heller. Jag hittade en bra rytm och kunde hålla den bara med hjälp av känslan. Nu vill jag inte låta förstå att jag klarar mig utan en gps-klocka, den kan nog vara till bra hjälp när man försöker hålla tempot. 

Jag deltar i Aktia Cup, en tävling med fem deltävlingar på 10 km. Loppen ordnas en gång i månaden och igår inleddes cupen. Jag måste nog berömma arrangörerna för tävlingen var verkligen bra på alla sätt. Tävlingen verkade locka en massa "riktiga" löpare från olika lokala klubbar och föreningar. Så klart jämförde jag mig med dem och kände mig riktigt oproffsig bland dem. Det gäller väl att komma ihåg att jag bara är en glad amatör som inte tränar på heltid. Kanske borde jag anteckna Running Finland som min förening så skulle det se proffsigare ut? 
Glad att se Förvånad
Alexander Stubb var på plats i snygg tävlingsoutfit. Jag vart tvungen att diskret läsa namnet på nummerlappen för att vara säker på att det var han, sällan ser man honom utan glasögon och klädd i något som närmast liknar en herrsimdräkt. Huj vad han måste ha frusit på startlinjen.

Vi sprang fram och tillbaka längs med landsvägen i Håkansböle eller Sottungsby eller vad det nu var, så det var en snabb och jämn bana. Landsvägslöpning. Inte helt platt ändå, just före vi skulle vända tillbaka kom en redig uppförsbacke, sedan nerför, sedan upp igen efter vändningen. Jobbigt. Att springa av och an är för mig psykiskt påfrestande, jag springer hellre runt, och att se målet när det  ännu är en hel kilometer landsväg kvar gör att det känns evighetslångt. Också bra träning.
Igår var väderförhållandena ypperliga. Åtta grader och duggregn, bara blåsten störde på de öppna ställena. Får se hur vädret växlar under de följande tävlingarna. I december kan det vara slask, och hur springer man i blixthalka och -15 grader i februari? Det återstår att se.

Som tävlig gick det bra för mig. När vändplatsen kom emot ropade något ut tiden tjugoen och trettionånting, så det betyder att farten var rätt så jämn. Jag slapp nervositeten helt, undrar hur det kom sig. Magen var i skick och jag hade tankat precis lagom. Benen kändes bra och började tynga först vid 8 km. Det enda som störde var lite för mycket kläder. Jag hade sällskap av några löpare som sprang i samma tempo och som jag kunde haka på. Trots att jag började hårt tycker jag inte att jag sippade på slutet. Inte hade jag särskilt mycket krafter kvar för att öka heller. Jag tycks bara ha en on-off-knapp. Antingen rullar jag på eller så gör jag det inte. Jag saknar den där speedknappen, förmågan att öka takten jämnt och ännu kunna pressa mig på slutet. Träna träna träna fart är vad som behövs.

Tiden är jag nöjd med. 43:22 räckte till en 17e placering. Och mitt mål var ju att klara det under 45 minuter, så nu kan mitt nya mål vara under 43. Bäst att vara realistisk. 

Den här cupen motiverar mig att träna fartuthållighet. Minst en gång i veckan är jag beredd att springa en hård tia. En gång i veckan gärna intervaller, för att träna farten, snabbheten. Och huvudet. Den där mentala biten i träningen, att förmå sig till att plåga sig själv och komma över bekvämlighetströskeln.

Idag tar jag en lång och lugn söndagsrunda. Under den kan jag ju ägna mig åt lite mental träning och intala mig själv att jag är bättre än jag verkligen är. 

tisdag 13 november 2012

Idiotförklarad

Gårdagens besök hos ortopeden var rätt så onödigt, pinsamt och det gjorde mig bara arg. Det pinsamma var ju att knäet inte var särskilt sjukt igår. Jag var ändå tvungen att gå eftersom man måste avboka specialläkartider senast ett dygn före, så det vara bara att gå dit och berätta att mitt knä var sjukt igår.
Det som gjorde mig arg var själva besöket och en otrevlig erfarenhet av ortopeder. För det första var han 50 minuter försenad. För det andra var han en riktig stropp.
- Jaha, berätta lite då när du nu ändå är här, ber han mig efter att jag påpekat att det känns lite onödigt att besöka en läkare för det här.
Jag berättar hur det börjat sticka till i knäet på fredagen och att det var ömt ännu på söndag kväll då jag bokade tiden.
- Och vad gjorde du ute på en tiokilometers länk då?
- Tja, jag håller liksom på med långdistanslöpning, svarar jag lite ursäktande.
Han lutar sig tillbaka och ger mig en blick som säger "stackars ovetande sate".
- Sprang du på asfalt?
- Mestadels.
Samma blick igen, en suck, på vilken en mindre föreläsning om löpningens ohälsosamma effekter följde.
- Nog gör människan mycket idiotiskt. Det bästa sättet att slita ut sig själv är att springa på hårda underlag, lederna tar ju självklart stryk, inte håller människokroppen sådant, den är inte gjord för sånt. Andra stolligheter gör man ju som att röka lungorna svarta och supa sönder levern, men näst efter det kommer sådana här vansinnesidrotter...
Okej, kanske var det inte ordagrannt citerat, men detta var vad jag hörde. Och när jag försiktigt tillade att jag också spelar fotboll och nu under vintern den förkastliga grenen futsal var han inte nådig.

Han gjorde en grundkontroll och kunde konstatera det jag redan hade kunnat räkna ut själv, att det antagligen är en överansträngning, eventuellt i menisken eller där omkring. Eller så inte.
- Alltid kan man magnetröntga, men det är kanske inte aktuellt nu, säger han sedan. Kanske skulle man se något där, kanske inte. Alltid kan man göra en titthålsoperation men vad hjälper nu det när hälften blir inflammerade och så är det kört ändå.
Jag nickar, vill helst sticka iväg. Tack för den informationen. Jag sade ju att det var onödigt att komma hit.
Läkaren ordinerar vila, undvikandet av hårda underlag och plötsliga svängar. Mellan raderna kunde jag höra "sluta springa och spela inte futsal" men det sade han ju inte högt. Det hade ju varit oprofessionellt.

Visst är det ju skönt att det inte var värre än så här. Men bara för att jag var så sur efteråt önskade jag ju nästan att det hade varit något allvarligt, men det tar jag tillbaka nu. Det värsta var ändå att jag kände mig så väldigt anklagad. Nog är jag ju medveten om riskerna med idrott, vad det än gäller, men inte kändes det kul att bli tillrättavisad av en läkare som tycker att jag är en idiot som kommer dit med en självförvållad skada.

Hoppas ni löparkolleger inte behöver uppleva en sådan här ortoped. Eller för det första kanske jag kan hoppas att ni inte skall behöva lida av knäskador, det gör löpningen rätt så besvärlig. Men om du råkar ut för något så förvänta dig inga sympatier av ortopeden. Det bästa vi kan göra är att lägga av med denna knädestruktiva gren och köra långpass i vattenlöpningsbassängen i stället.

Idag har knäet varit helt okej och jag gav mig ut på en liten provrunda. Joggade och gick omvartannat (är det det som svenskarna kallar "gogga"?) och det höll. Det gjorde inte ont, kanske bara en märklig känsla på samma ställe som häromdagen. Men inte ont. Helt okej, men inte alldeles bra. Jag får väl ge det lite tid. Tills lördag, då springer jag knäna av mig i Aktia Cup.
Skönt. Kanske var det här en bra varning och en påminnesle om hur sköra vi är. Och för mig en påminnelse om hur mycket jag vill hållas frisk. Bara en sådan här bagatell gjorde mig skiträdd och jag hann redan måla upp det värsta möjliga scenariot där idrottskarriären var över och jag sjönk in i självömkan, depression och evig bitterhet. Jag överreagerade, men det gav mig en liten men viktig funderare.

Införskaffade äntligen en reflexväst. Nu syns jag. Asics väldigt, väldigt pinka väst. So not min stil. Den får hålla mig vid liv.

söndag 11 november 2012

Av dumt huvud...

...får kroppen lida.

Min envishet kommer antagligen att bli min akilleshäl en vacker dag.

Allt kanske jag inte kan ge mig själv skulden för, men lite så känns det ändå. 
Mitt knä är inte som det skall vara. Det började på fredagen under en rätt så lugn runda. Det började sticka till på insidan av knäet och smärtan var väldigt lokal, så att jag kunde sätta fingret på punkten. Det var inte så farligt ont, inte så att jag måste sluta springa, men tillräckligt för att misstänka att det inte var som det borde.
De dumma jag gjorde var att jag sprang på lördagen. Hårt dessutom. I gådagens inlägg om mitt strålande träningspass lät jag bli att nämna att jag sprang det andra varvet med en stickande känsla i knäet och en oroskänsla i magen. Jag lurade mig själv. Det gjorde ju inte så ont att jag måste avbryta. Inget hade ju hänt. Inget trauma i knäet. Kanske bara överansträngning. Och så gick ju träningen så bra att jag inte kunde ge upp den. 
Inte så klokt. De var ömt när jag kom hem, under dagen blev det stelt och när jag vaknade i morse var det inte alls bättre.
Jan diagnostiserade mig. Menisken, sade han och nickade igenkännande. Han om någon vet vad han talar om. En punkt på insidan av knäet, det gör inte ont när jag stiger utan när jag böjer det eller spänner låret. Jag tycker inte att det "låser" sig, men vid ett visst läge sticker det till. 
Jag är rädd. Jag kunde gärna få en ordentlig flunssa och tvingas vila en vecka eller två, spysjuka, vad som helst, till och med en visdomstandsutdragning (med nedsövning dock), ja nästan vad som helst, men inte knäet.
I morgon besöker jag ortopeden. Hoppas jag är en överdrivet nojig patient som går till dotorn för minsta krämpa och som skickas hem för att jag inbillar mig. Problemet är att små saker inte brukar hindra mig från att träna. Och nu vet jag att något inte står rätt till.

lördag 10 november 2012

Blodsmakande fartuthållighet

Tänk att blodsmak kan ge sådana kicks!

Om en vecka går den första deltävlingen i Aktia Cup av stapeln. Idag passade jag på att träna lite fartuthållighet och samtidigt kolla vilka tider jag kan satsa på i cupen. Jag har aldrig sprungit 10- kilometerslopp, så det skall bli intressant.
Motionsbanan runt Malms flygfält är enligt Latukarttapalvelu 5,7 km och enligt Liikuntavirasto 5,8 km. Vi säger 5,7 då, så blir det lite marginal.
Jag sprang två varv för att säkert få ihop en tia och utifrån det kunna räkna ut min hastighet. Första varvet gick på 26 minuter jämnt, det andra tog 30 sekunder längre. Så 52:30 på 11,4 km. Nu behöver jag hjälp. Då tar jag jogg.se till hjälp, där hittar man en jättefin omvandlingsmaskin.
Med hjälp av den fick jag följande information:
Medeltempot var 4:37 km/min.
På 10 km skulle jag ha tiden 46:10.
Okej. Helt okej. Egentligen hade jag hoppats på 45 minuter men då finns det ju alltid något att förbättra. Tävlingssituationen ökar antagligen tempot en aning. Men så är det ju höst och kallt och kläderna tynger och är besvärliga jämfört med lätta sommarkläder. Alltid kan man skylla på något.
Det här är ju bara uppskattningar, men kul att veta lite vad jag kan vänta mig.
Min medelpuls låg på 171 slag så det blev en ordentligt fartuthållighetsträning.

Fyra plusgrader är en besvärlig temperatur. Idag hade jag lite för varmt. Snygg outfit dock. Gillar min löptröja eller jacka eller vad det nu är, något tekniskt material och lite fleece-aktigt känns det. Skön, tunn, men varm. Under den kan jag ha en långärmad och då klarar jag mig i några minusgrader förutsatt att det inte blåser. Vindtät är den inte.

onsdag 7 november 2012

Punttisboost och kroppsångest

Igår var det styrketräning igen. Plötsligt känns det ju nästan roligt att gå dit. Jag vet vad jag ska göra, jag behöver inte fundera om jag har gjort tillräckligt och jag känner att det är ändamålsenligt och vettigt. Nu börjar det dessutom gå bra, jag tror jag får ta och svinga en lite tyngre kahvakuula nästa gång! Armarna får jag dock ännu jobba med.

Igår grubblade jag över styrketräningens (och träning i allmänhet) negativa sida. Den där som handlar om ideal, krav och självförtroende. I konditionssalen är det omöjligt att inte se sig själv i spegeln. Det är bra med tanke på att man kan kolla sin ställning och se till att tekniken är okej när man lyfter vikter, men jag är knappast ensam om att bli stirrande på musklerna som spänns vid varje rörelse. Jag fastnar, iakttar, beundrar och jämför. Oftast är det en bra känsla jag får, jag känner mig stark och vill träna mer. Wow, jag har ju faktiskt muskler! Tills idealen krockar och jag känner mig för stor. Svårt att förklara, det är så himla komplext. Samtidigt som jag vill vara stark och vältrimmad, vill jag också vara liten, slank och graciös. Kvinnlig? Det går inte ihop. Jag blir både stolt och skamsen när jag blir "större" och starkare. Kanske är det något som hänger kvar. Under gymnasietiden var jag som starkast. Jag var nog aldrig stor, men jag tränade fotboll på lagom hög nivå och var snabb, stark och hade fotbollsspelarlår. Jag kunde imponera på killarna med mina armmuskler, vilket var lite kul. Samtidigt som jag skämdes. Kanske hänger det kvar. Jag är ju inte ens så stor. Minsta lilla kommentar kan jag svänga hur som helst och tolka enligt min egen känsla. "Dina bemuskler syns" kan jag tolka som att jag är stark eller att jag är tjock. Och jag vet ju inte hur jag vill vara. Jag vet bara vad jag vill göra. Springa och orka göra det. Synd att det skall bli så väldigt kroppsfixerat.
Jag ska försöka ändra synvinkel. Eller känselvinkel. I stället för att fundera på hur kroppen ser ut borde jag fundera på hur den fungerar. Vad kan jag uppnå med den, hur presterar jag? Då kan jag bli glad och nöjd när jag märker att jag orkar och när jag kommer in efter ett lyckat pass. Och skämmas lite och vara sur när jag märker att jag inte orkar. Det borde vara måttstocken. Inte lårmuskelns omkrets.
Jag borde bara lita på hur jag känner mig. Och nu känner jag mig ganska stark. Men lite (för) stor också.
Jag beundrar dem som kan vara nöjda just precis som de är.

måndag 5 november 2012

Ännu ett mer eller mindre onödigt inlägg

Det var ett riktigt yäkäckelväder idag. Skippade glatt de planerade intervallerna och tar dem på onsdag i stället. Fy på mig som är så väderberoende. Det kändes bara mycket enklare att ta en rask runda i regnet och snabbt vara tillbaka igen. Jag var såklart blöt från topp till tå och det tog en halv timme innan jag fick upp värmen. Nej förresten. Jag var blöt från topp till vrist! Mina Gore-tex skor håller vad de lovar och jag var varm och torr om fötterna.
Jag fick ta mig igenom en klunga småkillar som var ute på länk. Jag skulle tippa att de var innebandy-, ishockey- eller bandyspelare med tanke på deras utstyrsel. Alla hade identiska alltför stora uppvärmningsdräktar och en mössa med tofs. De kan inte ha varit gamla, tofsarna hoppade i höjd med mina axlar. Det ska börjas i tid.

Dagens höjdpnkt: min klient gav mig en tomte hon pysslat alldeles själv. Tänk att en sådan sak kan göra mig så rörd.

söndag 4 november 2012

Varma vader och kokbok

Idag blev det en lång och lugn söndagsrunda i sällskap med ett par morgonpigga Running Finland-medlemmar. Och än en gång en ny bekantskap! Fast ansiktet var bekant från Sportmagasinet. Det fattades bara videokameran, det hade blivit ett fint litet reportage i morgondimman längs Vanda å.
Det var jag som visade vägen idag och tillsammans sprang vi ca 13 km. Det blev lite längre för mig, 20 kanske, eftersom jag fick jogga till vår samlingsplats. Tillbaka tog jag en liten omväg. Nästan två och en halv timme var jag i rörelse. Ute var jag nästan tre timmar med väntan samt kiss- och fotopauser inräknade. Skönt. Perfekt PK-länk för min del, även om pulsen stunvis var väldigt låg. Men precis vad mina planerade söndagspass skall vara. Dessutom spelar det ingen roll att det går i maklig takt, på söndagar är det sällskapet som är det viktiga. Ska jag springa hårt kan jag göra det på egen hand.

Här i veckan hittade jag ett par kraftigt nedsatta kopmressionsstrumpor och slog till direkt. Kan någon tala om varför? De lär ska vara till någon nytta, men jag vet inte riktigt vad jag skall tycka. Idag var de nog rätt så sköna, de värmde mina vader i höstrugget.


Jag prenumererar på tidningen Juoksija och har flera gånger konstaterat att den är jättebra. I de flesta nummer finns det något som känns aktuellt och i varje nummer finns det tips på träningspass. Problemet är ju att jag läser tidningen ett par gånger när jag får den och sedan lägger jag undan den bland alla andra gamla tidningar. Igår kom jag på den briljanta idén att samla tips på träningar, träningsprogram och annat matnyttigt som kommer i tidningarna i min egen lilla "receptbok". Jag fick en asful Adidas-anteckningsbok från den förra futsalturneringen (vem kommer på ett så uselt pris?) och nu kom den till nytta. Nu har jag bläddrat igenom alla tidningar jag fått sedan 2010 och klippt ut sådant jag tycker att kan vara användbart. Så när jag nästa gång funderar vilka intervaller jag skall dra eller hurudan fartuthållighetstäning som skule smaka, är det bara att slå upp i kokboken. Hit skriver jag såklart in alla idéer jag får och bland annat har jag antecknat det jag lärt mig i Juoksukoulu.


Nu ska jag ta reda på alternativa träningsprogram som jag kan börja följa. Jag vet att Stockholm Marathon har ett, Juoksija har ett... Har du något tips?



fredag 2 november 2012

Skyller på regnet

Ja, ja, jag får väl medge att jag är en mes. Tittade ut, konstaterade "usch!" och stack till gymmet i stället för att springa. Regnet och mörket lockade inte alls. Mycket skönare att träna inne. Det var det andra styrketräningspasset den här veckan. Om regnet håller i blir jag stor och stark. Om jag inte på grund av muskelmassan kan röra mig i vår, skyller jag på regnet.

Tävling

Oho! Johanna lockar fram nyfikenheten hos bloggläsarna med en tävling! Utmana ödet och delta du också!

tisdag 30 oktober 2012

Mörkare än så här...

...lär det inte bli. Eventuellt om det regnar. Idag var det klart och månsken, så kanske mörkret var ljusare än annars. Hur som helst är mörkret inte så farligt och när man väl är ute märks det knappt. Jag var lite rädd att jag skulle hat-hata att det blir mörkt före fem på eftermiddagen men den rädslan övervann jag direkt. Jag har fortfarande helt fel utrustning för mörkerspring, för tillfället är det ett par reflextarraband och det som bilisterna ser i mörkret är två gula streck som guppar fram. Fördelen med alltför livlig mörkerfantasi är att jag ogärna sölar. Länken blir rask och vid minsta prassel eller skumma rörelser i buskarna strittar jag iväg. Perfekt tempoväxling. Huj!

Min plan har hållit rätt så bra. Igår var det styrketräning och där har jag en lång väg att gå. Jag var lagomöm i kroppen och hade mycket spring i benen idag, så det blev faktiskt en ganska bra runda. Trots mörkret. Nu börjar gårdagen dock göra sig påmind och min rumpa och mina baklår kommer antagligen att vara ömma i morgon. Bra. Då är det vilodag och middag hos mamma. Det skall nog göra susen.

söndag 28 oktober 2012

Träningsvisioner

Nu är det dags att bli målmedveten och organiserad. Jag har en autistisk sida som hanterar saker bäst när de är planerade och strukturerade och det gäller också träningen. Har jag ingen plan, spårar det ur. Det funkar helt enkelt bäst om jag har ett träningsprogram svart på vitt. Visserligen får jag vara så pass flexibel att jag klarar av att ändra om vid behov, men en grund behöver jag. Så nu har jag funderat.

Tyvärr har vekan bara sju dagar och det skulle vara bra att ha två vilodagar i veckan. Mitt problem är fotbollen och eftersom dagarna inte räcker till (annars skulle det bli mindre spring än jag vill) så står jag över en fotbollsträning. Det är den bästa lösningen hittills.

Jag vill få in följande träningar:
- en styrketräning (och då följer jag så klart mitt fina träningsprogram)
- ett intervallpass (pyramider/längre intervall... tacksam för idéer)
- ett långpass ("PK-lenkki")
- en hård, jämn ("halvmarafart", 10 km)
- en fotbollsträning
- en vila
- en kortare lugn/korta intervaller, loikkan (ööö, vad heter det på svenska, skutt?)...

Hur jag skall få en vettig rytm är en annan femma. Torsdagen är fotbollsdag så där kan jag inte flexa. Tänkte mig följande:
Måndag: styrketräning
Tisdag: återhämtande, lugnt och jämnt
Onsdag: vila
Torsdag: futis
Fredag: intervaller
Lördag: hårt 10 km
Söndag: långpass (Running Finland)

Jag skulle gärna delta i Running Finlands måndagsintervaller också, men vilka pass skall jag då byta plats på? Kanske intervallerna kunde vara på måndag, styrka på tisdag och återhämtande, lugnt på fredag?
Eller: Det blir tungt mot slutet av veckan, kanske borde jag ha vila på fredag i stället och ta intervallerna på onsdag? 
Nu borde jag ha min personliga tränare som säger åt mig hur jag skall göra. Men jag provar. Och ändrar när jag märker att det är ohållbart. I morgon svingar jag kahvakuulan och plågar häcken av mig.

Inspirerad av Förvånad tänkte jag delta i Aktia Cup. Fem lopp på 10 km, ungefär en gång i månaden med start den 17.11. Här hittar du mer information. Perfekt sätt att motivera mig själv till att träna intervaller och få upp farten! Plus att jag samtidigt tränar mina tävlingsnerver. De är svaga. Flera lopp innebär dessutom fler chanser att få misslyckas. Om jag bara har ett eller två huvudmål per år blir pressen stor och ett misslyckande känns ännu mer förbjudet. 

Ha en finfin (tränings)vecka!

fredag 26 oktober 2012

Vinter och varför blogga?

Om jag ändå vore ett mumintroll. Jag gillar inte alls kylan som kom. Hur ska jag nu klä mig? Mina tights är för tunna och vinterbyxor för tjocka. Jag har en bra träningsfleece men den håller inte vind. Det blev väldigt anti-löpningsbyxor aka collegebyxor och lager på lager under fleecen som fick mig att se ut som ett mumintroll. Det stack i kinderna och fingrarna var iskalla trots mina dry fit löpningshandskar (allt finns det också). Kanske vänjer jag mig. Eller antagligen gör jag det. Normalt hindrar inte -20 grader mig. Men då är det januari och det hör till. Just nu känns +6 grader bättre än -2.

Satte mig vid datorn för att blogga om min väldigt ointressanta länk och det slog mig att jag inte egentligen vet varför jag bloggar. Den första ivern börjar mattas av och jag undrar ju nog vem som egentligen är intresserad av att läsa om min träning. Jag är inte särskilt bra, knappast inspirerande och jag har noll koll på löpningsterminologi. Jag har inte ens någon erfarenhet att skryta med och är en riktig noob jämfört med dem vars bloggar jag följer. Jag vet inte. Kanske skriver jag bara för min egen skull. För att föra lite dagbok och kanske motivera mig själv till ett träningspass som det är värt att skriva om. Jag antar att jag fortsätter skriva. Det behöver ju inte handla om att briljera med strålande träningspass heller. Kanske räcker det med funderingar och tankar kring denna inte alls så billiga gren (ska man vara snygg på länken så ska man).

Och för att ännu dokumentera dagens väldigt intetsägande och trista träningspass: sprang (läs: hasade) en timme i kylan, sur över mitt klädval och egentligen för trött för att träna. Alltid kan man inte vinna.

onsdag 24 oktober 2012

Spontana backar

Jag lyckades få i mig en ordentlig lunch idag och med ett litet mellanmål i magen hade jag tillräckligt med energi ännu efter en lång arbetsdag. Det blev långt och hårt idag. Enligt den mindre tillförlitliga reittiopas sprang jag ca 17 km och enligt min mer tillförlitliga klocka blev tiden 1:20. Något mer vet jag inte, pulsbandet lämnade jag hemma. Jag gick på känsla och det kändes bra. Bortsett från träningsvärken, tänk att söndagens styrketräning fortfarande gör sig påmind!
För att göra det lite skojigare sprang jag hårt i uppförsbackarna. Så det blev lite intervall och pulshöjare med oregelbundna mellanrum. Det var en väldigt platt rutt och backarna var få och långa. Sedan blev det backpaus på ca 5 km och på slutrakan var det en massa små, korta uppförsspurter. Det funkade ganska bra, tempot hölls genom hela rundan. I morgon får jag återhämta mig med lite futsalspel. Bäst att låta bollen rulla så behöver jag inte springa.

Den här veckans träning är råddig och mest beroende på hur det råkar bli. Idag blidde det så här. Det håller inte i längden, så jag skall sätta mig ner och göra upp en plan. När jag har tid.

söndag 21 oktober 2012

Söndagsfusk

Nej, jag fuskade inte med träningen så att jag lämnade bort ett pass. Tvärtom. Jag gjorde det för mig lite förbjudna och tränade två gånger. Ett pass om dagen (eller MAX ett pass om dagen) har för mig varit en liten men väldigt viktig regel i och med att träningen plötsligt gick till överdrift och ledde till en massa dumma, onödiga saker. Jag har kommit över det och har för tillfället ett relativt sunt förhållande till träning. Men jag vet hur lite det krävs för att jag skall glida in i de gamla, dåliga vanorna. 
Nåja, gjort är gjort och egentligen ångrar jag mig inte.

Det första och väldigt planerade passet var morgonrundan med Running Finland. Det gråa, kalla vädret visade sig vara perfekt och miljöombytet var än en gång ett stort plus. Dessutom bidrog rundan till två nya bekantskaper, hurra! Enligt någons GPS sprang vi knappa 15 km och tempot var lite högre än under tidigare långpass. Min puls låg på 140, perfekt PK- länk!
Jag passade också på att testa mina nya skor, och de får godkänt. Jag förblev torr om fötterna och slapp skavsår och blåsor och annat som kan komma av nya skor. Vattentäta var de, men fortfarande lite för varma. Fötterna ångade när jag tog bort skorna och de våta strumporna var nog våta av svett och inte vatten utifrån. Kylan är på kommande och då blir de nog perfekta!

Det andra, mer spontana och lite fuskiga, passet blev på gymmet senare på eftermiddagen. Jag motiverade den extra träningen med att 1) eftermiddagen är lång och jag är ensam, jag hatar att vara ensam så på det här sättet får jag tiden att gå, 2) jag vill testa mitt gymprogram som jag fick för flera veckor sedan men som jag ännu inte har hunnit prova!
Styrketräningsprogrammet är gjort för att stöda löpningen, och det kändes nog bra. Det består av funktionella övningar, inte särskilt mycket vikter och pulshöjande rörelser. För att träna muskeluthålligheten. Det märkliga var att jag var klar på en timme! Ännu märkligare var att jag var nöjd med det! Det betyder väl att det var ett bra och effektivt program som tar krafterna ur en på en tacksamt kort tid. Ännu snabbare skulle det gå om jag inte drog ut så mycket på pauserna mellan serierna. Det är säkert en vanesak, nu måste jag kolla på pappret hela tiden för att veta vad jag skulle göra.
Det mesta orkade jag, utom armpressar med vikter. Huj, så dåliga arm- och axelmuskler jag har! Och rumpdödarrörelsen gör väl att jag kommer att ha svårt att gå i morgon.
Min tanke är att börja träna styrka mer regelbundet nu under hösten och vintern. En gång i veckan skulle vara super! Jag vill bli starkare och uthålligare. Inte större och muskulösare, men mina muskler kunde gärna få vara till någon nytta. 

Nu är det dags att fundera ut ett vettigt träningsprogram för "träningssäsongen". Höst och vinter blir väl mera styrka och alternativ träning än under en "tävlingssäsong". En utmaning är fotbollen. Vill jag springa flera gånger i veckan är jag tvungen att välja bort en fotbollsträning. Annars hinner jag inte vila. Och det är inte bra. Ska ta mig en funderare.

Till sist ett par citat av Haruki Murakami. Jag kan varmt rekommendera hans bok What I talk about when I talk about running (Vad jag talar om när jag talar om löpning).


"People sometimes sneer at those who run every day, claiming they'll go to any length to live longer. But don't think that's the reason most people run. Most runners run not because they want to live longer, but because they want to live life to the fullest. If you're going to while away the years, it's far better to live them with clear goals and fully alive then in a fog, and I believe running helps you to do that. Exerting yourself to the fullest within your individual limits: that's the essence of running, and a metaphor for life — and for me, for writing as whole. I believe many runners would agree” 



“For me, running is both exercise and a metaphor. Running day after day, piling up the races, bit by bit I raise the bar, and by clearing each level I elevate myself. At least that’s why I’ve put in the effort day after day: to raise my own level. I’m no great runner, by any means. I’m at an ordinary – or perhaps more like mediocre – level. But that’s not the point. The point is whether or not I improved over yesterday. In long-distance running the only opponent you have to beat is yourself, the way you used to be.” 

lördag 20 oktober 2012

Nu får det regna och vara kallt!

Idag marscherade jag in i Intersport ganska fast besluten att inte gå därifrån tomhänt. Jag har länge tänkt skaffa mig ett par skor för hösten och vintern och nu var det tid att skrida till verket.
Jag blev besviken på färgerna men glad över de granna, röda "tarjous"- texterna. Eftersom Karhu inte har skor som jag var ute efter (just nu) så var jag förberedd på ett märkesbyte. Att det skulle bli Nike hade jag dock aldrig trott. Jag behöver inte skor med extra stöd och dämpning och därför tycker jag det är onödigt att ta onödigt tunga och stela skor. Jag provade ett par Asics vattentäta goretex men de var verkligen hårda och inte ens i närheten av det jag är van vid. Jag skall ha lätta rullande. Asics GEL-DS eller Nimbus hade varit bra, men lika läckande som mina nuvarande. Om det inte är blött och inte farligt kallt kan jag bra springa med mina Karhun. Jag var ju ute efter vinter-och-slask-skor. På skoj stack jag foten i ett par Nike-skor, och wow så bra de satt! Trots att de såg klumpiga ut var de lätta och sköna och rullande. Perfekta för mig! De verkar ha bra grip också, så en del halka skall jag nog klara av. Nu får det regna bäst det vill. Jag är torr om tårna.





Nike Performance WMNS AIR PEGASUS+ 29 GTX - 

I väntan på våren och nya lätta rullande snabba snygga och färggranna.

fredag 19 oktober 2012

Plask, disk och lästips

Fy sjutton vad en tekniskt träningströja kan lukta illa!

Det blev en rask och plaskig runda. Innan det ens hade börjat regna läckte mina skor och jag misstänker starkt att det beror på slitage. Tårna blev våta direkt och mot slutet av länken när det dessutom hade börjat regna klafsade det om skorna. Skönt var det ändå och nu kändes benen också bra.

Medan gröten puttrade passade jag på att diska mina skor. Ja, du läste rätt. Diska. Med Fairy och diskborste. Nu om någonsin är de blöta men kanske snäppet renare. Har någon några bra tips på hur man sköter om sina skor? Det är jag usel på.
Undrar om det kommer att skumma på söndag? 

Jag kokade korngröt åt mig efter länken. Har en påse korngryn (sånadär flingor, inte de där runda kornen som tar evigheter att koka) och det blir jättegott om man kokar gröten på mjölk. Korn har en lite märklig sur och bitter smak och på vatten blir gröten ganska äcklig. Med mjölk blir det däremot jättemumsigt och dessutom energirikare! En klick (en redig en) äppelmos blir grädden på tårtan. Njöt av måltiden med det nyaste numret av Juoksija-lehti vid sidan om.

Juoksija är en superbra tidning och jag kan med gott samvete rekommendera den både för löpgurun och glada motionärer. Det nya numret hade än en gång aktuella och bra artiklar såsom
- att dela upp träningen i perioder (något jag definitivt ska tänka på när jag börjar fundera ut en vettig höst/vinter/tidig vår)
- klädsel på vintern
- nyttiga godsaker
- bra och dålig hållning när man springer
- glykogenets betydelse och kolhydrattankning
- ekonomisk löpstil!
- "Yassot"! Något som MÅSTE testas! Fart och intervallträning á la Bart Yasso (10 x 800 m i en takt som förutspår din maratontid)
- och mycket mycket mer

I morgon blir det alternativ träning i form av futsalturnering. Skorna får torka till söndagen.

torsdag 18 oktober 2012

Juoksukoulu: sista delen

Jag gav mig iväg till den sista träffen i Juoksukoulu som jag har deltagit i. Det var inte särskilt sprittande väder och eftersom det utlovades maksimikestävyys- träning (beskrev dem närmare för en vecka sedan)  och mina ben inte riktigt kände för att riva alltför hårt så var inte min motivation på topp. Men jag släpade mig dit ändå, det var trots allt den sista gången. Vi var sex tappra deltagare som höjde pulsen nära max i grått regnväder och motvind. Det gick okej för min del, men fort fick jag mjölksyra i benen och jag var nog inte nära min maxpuls den här gången. Inte helt återhämtad ännu, märker jag. Jag konstaterade också att sådana här träningar inte är något jag gör på egenhand. Jag behöver sällskap, någon som piskar mig och som tvingar mig att ge allt. Annars går det inte, och då är det ingen idé med passet. Kanske får jag sällskap av någon annan galning någon dag.
Även om kursen bara bestod av sex träffar och jag inte direkt blev bästis med någon av deltagarna, var det ändå en riktigt bra stämning på kursen idag. Vi var löpare på väldigt varierande nivå och var och en hade egna mål för löpningen. Kul att se det gemensamma intresset och kul att man kan uppmuntra varandra i det! Duktiga tycker jag att vi alla var. 

Nu då? Den här veckan tar jag det lugnt, men sedan? Än en gång är jag utan ett mål i sikte (maj och juni är låångt borta). Nu gäller det att bygga upp en vettig träningsperiod. Vi fick ett bra exempelprogram på kursen, så det ger lite riktlinjer. Så länge det är snöfritt satsar jag på att springa, men under vintern skall jag nog få in styrka också. Det skulle vara toppen att få in gymträning minst en gång i veckan. Fotbollen flyttar in och jag spelar futsal en eller två gånger i veckan, vilket gör att jag måste planera min träningsvecka med tanke på det. Nåja, jag chillar till söndag, sedan kan jag börja tänka framåt igen. 

tisdag 16 oktober 2012

Återhämtande

Jag gjorde ett medvetet val och stod över Running Finlands utlovade intervaller. Det blev en timmes lugn, återhämtande länk varvat med promenad i stället. Och stretching och kallgel efteråt. Jag är alltid lika förvånad och arg över att jag inte återhämtar mig direkt. Det är väl ytterligare en sak jag har att lära mig. Idag har magen varit bättre. Och efter länken kom jag faktiskt ihåg att dricka. När jag tänker efter är det väldigt sällan jag går via kranen till duschen och därför är det väl inte så konstigt att jag får i mig för lite vätska.

Idag smakade löpningen trä. Kanske bäst att låta suget efter att få springa komma av sig själv. Kanske har jag lust att springa igen på fredag. I morgon vilar jag och på torsdag springer jag efter bollen, så fredag blir väl nästa möjliga löppass. Tänk att det inte ens stör mig!

Mörkret kom smygande under länken. Lurigt. Överst på inköpslistan står därför reflexväst eller -band. Strax under står löpskor. Nån som kan tipsa mig om bra lenkkare för höst, slask och vinter? Jag är lite Karhufrälst för tillfället, men jag är öppen för andra förslag. 

måndag 15 oktober 2012

Illamåede efter lopp

Är det någon annan som har upplevt illamående under eller efter ett hårt och långt lopp? Eller efter en hård träning? Jag har upplevt det efter samtliga tävlingar jag har deltagit i och senast igår (och ännu idag!) hade jag en sådan där underlig känsla av illamående. Vad kan det bero på?

Jag googlade lite och fick så klart träffar både på finska, svenska och engelska. Det verkar alltså inte vara ett alldeles ovanligt fenomen, tvärtom. Jag hittade inte några bra medicinska orsaker, men en del spekulationer var ganska logiska förklaringar till varför jag mår som jag mår.

Den här gången var magen okej under själva loppet. Tidigare har magen varit uppochner under tävlingen och då har jag väl tänkt att det har med nervositeten att göra. Nu var det inget sådant, inte förrän ca 30 minuter efter loppet. Då började jag må illa och jag fick rätt så lös mage (ursäkta detaljerna). Illamåendet fortsatte hela kvällen, lite från och till, och jag hade inte riktigt aptit även om jag nog tvingade mig själv till att äta. Jag sov dåligt och vaknade flera gånger av att jag mådde pyton och måste på wc. Jag vill minnas att det var ännu värre efter maratonloppet (då tömdes nog tarmarna fullständigt efteråt), men tänk att också en halvmaraton kan göra så här mycket. Ännu idag har jag haft en lite märklig känsla i magen, bubbel varvat med knip, och så är jag annars också ganska hängig. Den dåliga sömnen kan ju inverka på måndagströttheten.

En orsak jag googlade mig fram till var att tarmarna inte gillar rörelsen som löpningen ger upphov till. Upp och ner- rörelsen kan sätta fart på tarmarna och få dem att reagera konstigt. Det kan ju förklara magont under loppet.
En orsak till illamående efteråt var vätskebrist, och det är nog ganska logiskt. Jag är usel på att dricka och under gårdagens lopp drack jag inte alls. Jag hade heller inte tänkt på att dricka extra mycket dagarna före loppet, så en obalanserad vätskebalans är fullt möjlig. Under maratonloppet var det garanterat ett misstag, eftersom det var en varm dag och min vätsketankning inte var bättre än förr. Så där har jag en sak att förbättra. Då kanske jag skulle slippa vätskebrist och illamåendet som kan tänkas följa.
En annan orsak var total brist på energi. Kolhydratförrådet är tomt och kroppen är utpumpad. Inte konstigt att man reagerar då. På en del ställen jag googlade mig igenom sades det att man gärna skall äta/dricka något direkt efter prestationen för att lindra symptomen. Det gjorde jag inte, så kanske det bidrog till känslan. Direkt efter en hård ansträngning har åtminstone jag svårt att klämma i mig något alls, hungern brukar komma senare. 

Mest handlar det väl om brist på energi och vätska. Mjölksyra, överansträngning, tarmproblem och olika slag av intoleranser spelar också en roll. Det gäller väl att hitta sin diet och prova sig fram. Den här gången undvek jag mjölk under tävlingsdagen (utom en skvätt i kaffet och ost på brödet) och fiberrika produkter. Kanske hjälpte det.

Har du någon erfarenhet av magproblem och illamående? Hur mår du efter ett hårt lopp eller en hård träning? Och hur kan man förebygga sådana problem?

Härhär och här är lite researchresultat. 

söndag 14 oktober 2012

Det gick undan!

Jess! Det blev personbästa idag! Halvmaraton i Vanda gick på 1:35:38! Jag är nöjd och glad!

Det var ett riktigt bra lopp. Väl arrangerat och allt gick smidigt. Det var inte särskilt många deltagare (drygt 1600 totalt, både hel och halv maraton), så det var inte trångt på samma sätt som i HCR. Så jag hade gott om plats och jag behövde inte slösa energi på att tränga mig förbi långsammare löpare. 
Jag trodde att jag startade för hårt och efter en dryg kilometer hörde jag att farten låg på under 4 minuter per kilometer (tjuvlyssnade på Garminägare). Så fort gick det och jag var rädd att jag inte skulle orka. Jag tror att farten jämnade ut sig efter de första kilometrarna och jag lyckades hålla ett bra tempo. Ganska snabbt började jag känna av mina icke-utvilade ben, vilket också väckte en viss oro. Inte så bra om benen börjar kännas tunga redan efter sju kilometer...
Rutten var fin och det var inte alls illa att springa samma runda två gånger. Det var märkligt att tycka att det gick fort undan samtidigt som det kändes som ett evighetslopp. 
Det var en fördel med att det inte var en stor tävling, jag hade mycket plats. Ett stort minus var att det saknades hejarklacker längs vägen. På vissa ställen var det helt folktomt och det är hejarop jag behöver! Även om ingen skulle heja på just mig så är det jätteviktigt med publik! Visst hade de musik på vissa ställen och vid mållinjen var det så klart folk, men någon bra stämning var det inte. Tyvärr. Vid mål fick man en påse med bröd och ost och yoghurt och någon återhämtningsdryck och en äcklig lakrits-dumble. Och medalj så klart. Det superväder och en jättesnabb rutt. Mest asfalt och rätt så platt. Perfekt!

Jag då?
För första gången hade jag inte magen upp och ner under loppet, och det är jag glad för! Nu var tankningen bra inför loppet. Jag har lärt mig! Benen var som sagt inte så utvilade. De kändes tunga hela loppet och för första gången upplevde jag mjölksyra i rumpan! Det var intressant. Kanske hade jag inte kunnat springa bättre, men det hade kunnat kännas bättre. Det kan jag satsa på nästa gång. Jag har ingen aning om min hastighet, men jag tror den var rätt så jämn. Vid halva loppet hade det gått 47 minuter. Min medelpuls låg på 178! Så inte att undra på att jag var utpumpad. De sista kilometrarna sprang jag mer med huvudet än kroppen. Hade det inte varit tävling skulle jag ha slutat. Den där adrenalinkicken jag väntade på kom nog aldrig. Inte vad jag märkte i alla fall. Lite extra hade jag för en slutspurt. Väl i mål var jag slut. Men glad och nöjd.

Nu börjar det kännas i musklerna. Vaderna är fem före att börja krampa och höftböjaren som var öm redan igår gör sig nog också känd. Värst av allt är illamåendet. Är det bara jag som börjar må skit efter en sådan här ansträngning? Elelr har någon annan upplevt det? Jag mår illa, det bubblar i magen och... ja, jag behöver ju inte gå in på detaljer. Jag har hört att mjölksyran kan ge illamående. Typ att den kommer i magen. Är det månne sant? I så fall kunde det vara en logisk förklaring.

Personbästa är alltid något att vara nöjd med. Den här gången gick det mesta bra men nog har jag ändå mycket att lära mig och förbättra med tanke på förberedelser inför loppet. 
Drömmen om 1:30 lever vidare. 

På målrakan. Stolt över min outfit.

Glad och nöjd!


Vinnarskorna har tagit mig genom tre lopp! Det gör ont att
veta att deras dagar börjar vara sprungna. De har tjänat mig väl
och jag bara älskar färgen!