fredag 30 november 2012

Mumintroll

Fy tusan säger jag om vädret! Visserligen är det kul med snö, men jag hade gärna sluppit snöstorm då jag å jobbets vägnar är tvungen att röra mig med bil. Nåja. Det blåser väl förbi. I kväll har jag det varmt och gott i soffan. Om jag var ett mumintroll skulle jag gå i ide senast nu. Fast då hade jag nog fyllt magen med choklad och inte barr. Mumintroll är jag inte och vintern är ett faktum. Nu är det bara att gräva fram vinterlöpkläderna och småningom också skidorna.

Jag mesade ut idag och bestämde mig för att hålla fast vid min vilodag. Egentligen ett ganska smart drag tycker jag. Visst kände jag mig rätt så lat, men jag kom över det när jag räknade upp fördelarna för mig själv: 
1) Jag får en ordentlig återhämtande dag. Erfarenheten visar att jag bara blir bättre av att vila och att träningen ger mer resultat om kroppen får återhämta sig.
2) Jag slapp vara galen genom att trotsa snöyran och fick i stället göra som normalt, vettigt folk och ta mig direkt hem och in i värmen.
3) Jag kan slappa på soffan och planera min vintersäsong. Och skriva blogginlägg som om få det att låta som att jag är expert på löpning.
Dessutom hade ett träningspass gjort rätt så ont, jag har ordentlig träningsvärk efter onsdagens styrketräning. Så går det när man har en längre paus.

Vintern, ja. Den kom, och förhoppningsvis tänker den stanna. Väntar på skidspår och fint före! Jag har lusläst det nya numret av Juoksija och än en gång fick jag nya aha-upplevelser och idéer kring träningen. I numret talades det mycket om vintern, alternativ träning och speciellt grunduthållighetsträning. Det är nu det är dags att börja bygga upp grundkondisen. Det innebär långa, lugna pass, med pulsen kring 130 och ca 90-120 minuter löpning. Skidåkning rekommenderades som grunduthållighetsträning, eftersom det är skonsamt för kroppen och man orkar hålla på längre stunder. Det är tiden som räknas. Man når bättre resultat genom 90 minuter skidåkning än 45 minuter jogg. Det påpekades också att klassisk stil är bättre när det kommer till grunduthållighetsträning. Det påminner mer om löpning och det är inte lika pulshöjande som fristil. Skidar man fristil tränar man sällan på grundkondisnivå, vilket inte tjänar det här syftet. Tur för mig, för jag skidar bara med tårna pekande rakt fram.
Vintern får nog bli mest grunduthållighet och styrka. Visst skall jag försöka få in ett fartpass i vecka också, och eventuellt intervaller, men betoningen blir nog på grunduthålligheten. Man måste ju ha grunden för att kunna bygga väggarna och andra våningen. 

Funderar också på våren och årets tävlingar. Riga eller Köpenhamn i maj, har inte bestämt mig än. Före det skulle jag gärna hinna med en halvmaraton. HCR är i början av maj, det kunde vara en möjlighet. Paavo Nurmi maraton i Åbo är i slutet av juni, men kommer det för snabbt på efter maraton i maj? Och hösten? Vill jag springa i Helsingfors eller i Esbo eller utomlands, och vill jag springa något annorlunda lopp eller mer extremt?

Hur snart kan man springa ett nytt maratonlopp?

Så funderar jag så klart på hur jag skall kunna bli bättre. Visst är ju löpningen en hobby för mig och jag har inte resurser att ta det längre än så. Jag njuter, det är kul och det känns som min gren. Men jag har en tävlingsinstinkt och det som driver mig är bli bättre och se resultat. Jag vill vinna. Om inte över någon annan (det är inte så sannolikt) så åtminstone över mig själv. Hur långt kan jag gå? Jag måste ju vara realistisk. Proffs kan jag inte bli, det skulle kräva att jag spolade tillbaka tiden och började med löpning som tolvåring och att jag inte hade ett heltidsjobb utan kunde ägna mig åt att träna två gånger om dagen. Nu är fallet inte så, utan jag kan träna vid sidan av jobbet. Det gäller väl att utnyttja tiden bra och också inse att jag inte kan gå hur långt som helst.
Hittills har det bara gått uppåt. Jag väntar nästan på ett nederlag. Sådant behöver jag lära mig hantera, komma över och fortsätta springa och njuta.

Får se om jag trotsar snön i morgon eller om jag fortsätter mumintrolla på gymet. Ingen skillnad. I morgon orkar jag vad som helst.

måndag 26 november 2012

Pannben?

Arbetsdagen drog ut och jag hann inte med på Running Finlands intervaller idag. Samvetsgrant skötte jag det på egen hand och drog pyramider så att jag fick smak av både blod och mjölksyra.
Det fina är att jag har märkt att min återhämtning är mycket bättre nu än vad den har varit. Antagligen för att jag förstår att äta. Skönt. Träningen går helt enkelt bättre och jag utvecklas i stället för att bryta ner mig själv.
De har lovat kallt och snöyra. Snart är det väl dags att börja planera vintersäsongen. Grundkondisträning, styrka, alternativa träningsformer och vad nu vintern kan innebära. Enligt Juoksija är skidåkning en alldeles utmärkt träningsform under vintern, så jag håller tummarna uppe för mycket snö. Hur ser din "vintersäsong" ut? 

Jag har stött på ordet pannben i flera bloggar och andra löpningsrelaterade artiklar. Vad tusan är det??

söndag 25 november 2012

Tjugo

Jag var lite sur över att jag inte kunde delta i Michaelas långa femtia idag, men det får bli till en annan gång. På grund av tidsbrist hann jag inte heller längre än tjugo idag. Vi var fem tappra regntrotsare på plats i morse och jag fick sällskap av Nina i ett lite hårdare tempo än vad de som skulle springa lång-långt höll. Ännu en ny bekantskap, så visst var det ju värt att släpa sig till Drumsö! Vi stack iväg i 5:15-5:30-tempo och det kändes riktigt bra. Jag hade sällskap ett varv, sedan blev jag ensam. Inte hade jag vaknat klockan 7 och tagit mig till Drumsö för att springa en tia, så jag tog ett varv till på egen hand. Det blev knappt tjugo på 1:47. Pulsen låg mellan 150 och 160, så det var en lite hårdare långlänk än en vanlig grunduthållighetsträning. Skönt. Hade grym kisibrådska och lera upp i rumpan när jag kom i mål, men det slutade ju trots allt att regna så det var egentligen superspringväder idag.
Väntar på att få höra hur det gick för de andra.

Jag är nog sugen på en riktigt lång runda ännu före jul. Det harmar att jag inte kunde vara med idag, så därför efterlyser jag sällskap för en 30+ i december. Varför inte på självständighetsdagen, eller veckoslutet som följer efter det? Då skulle jag nog välja ett ställe där basecamp har en toalett. Svedängen kunde vara ett ypperligt ställe att starta på. Säg hepp om du vill haka på!

lördag 24 november 2012

Plommoneffekt

Slog nytt rekord på min flygfältsrunda, förbättrade med en minut. Det var det enda som var bra med dagens runda. Det kändes motigt och jag var förvånad över att det gick så fort. Benen var tunga, andningen tät och det kändes som att det inte alls gick fort fram. Dessutom hade jag i samband med mitt sviskonkrämkokande satt i mig en näve torkade plommon. Det hade sin mageffekt. Blurk. 
Dagens lärdom: du skall icke förtära plommon före ett träningspass.
Tur att jag hann hem innan... ja.

Jag är öppen för träningsalternativ för i morgon. Ett långpass eller styrketräning, det återstår att se.

Någon som prenumererar på Runner's world? 

fredag 23 november 2012

Ändrade planer

Arrangörerna för Stockholm Marathon skall ha ett stort TACK för sin hjälpsamhet och snällhet! Jag skrev ett mail där jag grät och var ledsen över att jag inte kan delta i loppet och beskrev min situation och lät dem förstå att jag är medveten om att man inte så där bara kan avbeställa sin plats på startlinjen. De svarade att de tar bort mig från listan och betalar tillbaka allt utom försökringsavgiften! WOW! Jag var beredd på ett svar som börjar "Tyvärr kan vi inte...",  men nej! Inga paragrafryttare där inte, utan mänskilga människor som gör sitt bästa. Bara för den här saken är jag med 2014 i stället!
 
Nu är jag tvungen att hitta ett nytt lopp. Köpenhamn och Riga i maj är på förslag. Någon som har erfarenhet av någotdera lopp? Eller något annat springvärt maraton i maj-juni?
 
Min träning är fortfarande flummig. Speciellt nu då mina cirklar rubbades av denna stockholmsincident. Senast den första januari vill jag ha en plan. Tills dess kan jag fortsätta flumma. Och springa. I morgon skall jag se hur en hård tia smakar. Idag skall jag njuta av det färskaste Juoksija-numret.

söndag 18 november 2012

Poff!

Skit skit skit också!
Plötsligt gick det upp för mig att Stockholm marathon krockar med studentdimissionen! Och om det inte händer något oförklarligt otroligt så blir min bror student. Skit skit skit också (och grattis Robin)! Tyvärr måste jag prioritera kalaset. Om jag inte springer maraton på två timmar och tar flyget till Helsingfors direkt efter. Voj kakka!

Poff, och drömmen sprack. Bara sådär.

Nu måste jag väl fejka en skada för att få skjuta upp mitt deltagande. Någon läkare som vill skriva ett falskt intyg åt mig?
Snälla, hjälp mig att hitta ett MINST lika spännande och bra lopp som jag kan delta i, som plåster på såren. Maj-juli skulle vara bra.

Aktia Cup, del 1

Så har jag klarat av mitt första tiokilometerslopp. Det tror jag var en viktig erfarenhet, och ett plus i kanten var att det var en bra erfarenhet också.

Utmaningen var att veta hur hårt jag skulle måsta springa. På 10 km ska man ta ut sig helt. Man behöver inte orka mer än så. Jag visste att jag måste springa hårdare än halvmaratonfart, men att lita på känslan är rätt så svårt. Jag stack iväg i en enligt mig hujsig fart och vid en kilometer klockade jag 4:12 minuter. Okej. Den farten höll ju inte särskilt länge men inte saktade jag så mycket heller. Jag hittade en bra rytm och kunde hålla den bara med hjälp av känslan. Nu vill jag inte låta förstå att jag klarar mig utan en gps-klocka, den kan nog vara till bra hjälp när man försöker hålla tempot. 

Jag deltar i Aktia Cup, en tävling med fem deltävlingar på 10 km. Loppen ordnas en gång i månaden och igår inleddes cupen. Jag måste nog berömma arrangörerna för tävlingen var verkligen bra på alla sätt. Tävlingen verkade locka en massa "riktiga" löpare från olika lokala klubbar och föreningar. Så klart jämförde jag mig med dem och kände mig riktigt oproffsig bland dem. Det gäller väl att komma ihåg att jag bara är en glad amatör som inte tränar på heltid. Kanske borde jag anteckna Running Finland som min förening så skulle det se proffsigare ut? 
Glad att se Förvånad
Alexander Stubb var på plats i snygg tävlingsoutfit. Jag vart tvungen att diskret läsa namnet på nummerlappen för att vara säker på att det var han, sällan ser man honom utan glasögon och klädd i något som närmast liknar en herrsimdräkt. Huj vad han måste ha frusit på startlinjen.

Vi sprang fram och tillbaka längs med landsvägen i Håkansböle eller Sottungsby eller vad det nu var, så det var en snabb och jämn bana. Landsvägslöpning. Inte helt platt ändå, just före vi skulle vända tillbaka kom en redig uppförsbacke, sedan nerför, sedan upp igen efter vändningen. Jobbigt. Att springa av och an är för mig psykiskt påfrestande, jag springer hellre runt, och att se målet när det  ännu är en hel kilometer landsväg kvar gör att det känns evighetslångt. Också bra träning.
Igår var väderförhållandena ypperliga. Åtta grader och duggregn, bara blåsten störde på de öppna ställena. Får se hur vädret växlar under de följande tävlingarna. I december kan det vara slask, och hur springer man i blixthalka och -15 grader i februari? Det återstår att se.

Som tävlig gick det bra för mig. När vändplatsen kom emot ropade något ut tiden tjugoen och trettionånting, så det betyder att farten var rätt så jämn. Jag slapp nervositeten helt, undrar hur det kom sig. Magen var i skick och jag hade tankat precis lagom. Benen kändes bra och började tynga först vid 8 km. Det enda som störde var lite för mycket kläder. Jag hade sällskap av några löpare som sprang i samma tempo och som jag kunde haka på. Trots att jag började hårt tycker jag inte att jag sippade på slutet. Inte hade jag särskilt mycket krafter kvar för att öka heller. Jag tycks bara ha en on-off-knapp. Antingen rullar jag på eller så gör jag det inte. Jag saknar den där speedknappen, förmågan att öka takten jämnt och ännu kunna pressa mig på slutet. Träna träna träna fart är vad som behövs.

Tiden är jag nöjd med. 43:22 räckte till en 17e placering. Och mitt mål var ju att klara det under 45 minuter, så nu kan mitt nya mål vara under 43. Bäst att vara realistisk. 

Den här cupen motiverar mig att träna fartuthållighet. Minst en gång i veckan är jag beredd att springa en hård tia. En gång i veckan gärna intervaller, för att träna farten, snabbheten. Och huvudet. Den där mentala biten i träningen, att förmå sig till att plåga sig själv och komma över bekvämlighetströskeln.

Idag tar jag en lång och lugn söndagsrunda. Under den kan jag ju ägna mig åt lite mental träning och intala mig själv att jag är bättre än jag verkligen är. 

tisdag 13 november 2012

Idiotförklarad

Gårdagens besök hos ortopeden var rätt så onödigt, pinsamt och det gjorde mig bara arg. Det pinsamma var ju att knäet inte var särskilt sjukt igår. Jag var ändå tvungen att gå eftersom man måste avboka specialläkartider senast ett dygn före, så det vara bara att gå dit och berätta att mitt knä var sjukt igår.
Det som gjorde mig arg var själva besöket och en otrevlig erfarenhet av ortopeder. För det första var han 50 minuter försenad. För det andra var han en riktig stropp.
- Jaha, berätta lite då när du nu ändå är här, ber han mig efter att jag påpekat att det känns lite onödigt att besöka en läkare för det här.
Jag berättar hur det börjat sticka till i knäet på fredagen och att det var ömt ännu på söndag kväll då jag bokade tiden.
- Och vad gjorde du ute på en tiokilometers länk då?
- Tja, jag håller liksom på med långdistanslöpning, svarar jag lite ursäktande.
Han lutar sig tillbaka och ger mig en blick som säger "stackars ovetande sate".
- Sprang du på asfalt?
- Mestadels.
Samma blick igen, en suck, på vilken en mindre föreläsning om löpningens ohälsosamma effekter följde.
- Nog gör människan mycket idiotiskt. Det bästa sättet att slita ut sig själv är att springa på hårda underlag, lederna tar ju självklart stryk, inte håller människokroppen sådant, den är inte gjord för sånt. Andra stolligheter gör man ju som att röka lungorna svarta och supa sönder levern, men näst efter det kommer sådana här vansinnesidrotter...
Okej, kanske var det inte ordagrannt citerat, men detta var vad jag hörde. Och när jag försiktigt tillade att jag också spelar fotboll och nu under vintern den förkastliga grenen futsal var han inte nådig.

Han gjorde en grundkontroll och kunde konstatera det jag redan hade kunnat räkna ut själv, att det antagligen är en överansträngning, eventuellt i menisken eller där omkring. Eller så inte.
- Alltid kan man magnetröntga, men det är kanske inte aktuellt nu, säger han sedan. Kanske skulle man se något där, kanske inte. Alltid kan man göra en titthålsoperation men vad hjälper nu det när hälften blir inflammerade och så är det kört ändå.
Jag nickar, vill helst sticka iväg. Tack för den informationen. Jag sade ju att det var onödigt att komma hit.
Läkaren ordinerar vila, undvikandet av hårda underlag och plötsliga svängar. Mellan raderna kunde jag höra "sluta springa och spela inte futsal" men det sade han ju inte högt. Det hade ju varit oprofessionellt.

Visst är det ju skönt att det inte var värre än så här. Men bara för att jag var så sur efteråt önskade jag ju nästan att det hade varit något allvarligt, men det tar jag tillbaka nu. Det värsta var ändå att jag kände mig så väldigt anklagad. Nog är jag ju medveten om riskerna med idrott, vad det än gäller, men inte kändes det kul att bli tillrättavisad av en läkare som tycker att jag är en idiot som kommer dit med en självförvållad skada.

Hoppas ni löparkolleger inte behöver uppleva en sådan här ortoped. Eller för det första kanske jag kan hoppas att ni inte skall behöva lida av knäskador, det gör löpningen rätt så besvärlig. Men om du råkar ut för något så förvänta dig inga sympatier av ortopeden. Det bästa vi kan göra är att lägga av med denna knädestruktiva gren och köra långpass i vattenlöpningsbassängen i stället.

Idag har knäet varit helt okej och jag gav mig ut på en liten provrunda. Joggade och gick omvartannat (är det det som svenskarna kallar "gogga"?) och det höll. Det gjorde inte ont, kanske bara en märklig känsla på samma ställe som häromdagen. Men inte ont. Helt okej, men inte alldeles bra. Jag får väl ge det lite tid. Tills lördag, då springer jag knäna av mig i Aktia Cup.
Skönt. Kanske var det här en bra varning och en påminnesle om hur sköra vi är. Och för mig en påminnelse om hur mycket jag vill hållas frisk. Bara en sådan här bagatell gjorde mig skiträdd och jag hann redan måla upp det värsta möjliga scenariot där idrottskarriären var över och jag sjönk in i självömkan, depression och evig bitterhet. Jag överreagerade, men det gav mig en liten men viktig funderare.

Införskaffade äntligen en reflexväst. Nu syns jag. Asics väldigt, väldigt pinka väst. So not min stil. Den får hålla mig vid liv.

söndag 11 november 2012

Av dumt huvud...

...får kroppen lida.

Min envishet kommer antagligen att bli min akilleshäl en vacker dag.

Allt kanske jag inte kan ge mig själv skulden för, men lite så känns det ändå. 
Mitt knä är inte som det skall vara. Det började på fredagen under en rätt så lugn runda. Det började sticka till på insidan av knäet och smärtan var väldigt lokal, så att jag kunde sätta fingret på punkten. Det var inte så farligt ont, inte så att jag måste sluta springa, men tillräckligt för att misstänka att det inte var som det borde.
De dumma jag gjorde var att jag sprang på lördagen. Hårt dessutom. I gådagens inlägg om mitt strålande träningspass lät jag bli att nämna att jag sprang det andra varvet med en stickande känsla i knäet och en oroskänsla i magen. Jag lurade mig själv. Det gjorde ju inte så ont att jag måste avbryta. Inget hade ju hänt. Inget trauma i knäet. Kanske bara överansträngning. Och så gick ju träningen så bra att jag inte kunde ge upp den. 
Inte så klokt. De var ömt när jag kom hem, under dagen blev det stelt och när jag vaknade i morse var det inte alls bättre.
Jan diagnostiserade mig. Menisken, sade han och nickade igenkännande. Han om någon vet vad han talar om. En punkt på insidan av knäet, det gör inte ont när jag stiger utan när jag böjer det eller spänner låret. Jag tycker inte att det "låser" sig, men vid ett visst läge sticker det till. 
Jag är rädd. Jag kunde gärna få en ordentlig flunssa och tvingas vila en vecka eller två, spysjuka, vad som helst, till och med en visdomstandsutdragning (med nedsövning dock), ja nästan vad som helst, men inte knäet.
I morgon besöker jag ortopeden. Hoppas jag är en överdrivet nojig patient som går till dotorn för minsta krämpa och som skickas hem för att jag inbillar mig. Problemet är att små saker inte brukar hindra mig från att träna. Och nu vet jag att något inte står rätt till.

lördag 10 november 2012

Blodsmakande fartuthållighet

Tänk att blodsmak kan ge sådana kicks!

Om en vecka går den första deltävlingen i Aktia Cup av stapeln. Idag passade jag på att träna lite fartuthållighet och samtidigt kolla vilka tider jag kan satsa på i cupen. Jag har aldrig sprungit 10- kilometerslopp, så det skall bli intressant.
Motionsbanan runt Malms flygfält är enligt Latukarttapalvelu 5,7 km och enligt Liikuntavirasto 5,8 km. Vi säger 5,7 då, så blir det lite marginal.
Jag sprang två varv för att säkert få ihop en tia och utifrån det kunna räkna ut min hastighet. Första varvet gick på 26 minuter jämnt, det andra tog 30 sekunder längre. Så 52:30 på 11,4 km. Nu behöver jag hjälp. Då tar jag jogg.se till hjälp, där hittar man en jättefin omvandlingsmaskin.
Med hjälp av den fick jag följande information:
Medeltempot var 4:37 km/min.
På 10 km skulle jag ha tiden 46:10.
Okej. Helt okej. Egentligen hade jag hoppats på 45 minuter men då finns det ju alltid något att förbättra. Tävlingssituationen ökar antagligen tempot en aning. Men så är det ju höst och kallt och kläderna tynger och är besvärliga jämfört med lätta sommarkläder. Alltid kan man skylla på något.
Det här är ju bara uppskattningar, men kul att veta lite vad jag kan vänta mig.
Min medelpuls låg på 171 slag så det blev en ordentligt fartuthållighetsträning.

Fyra plusgrader är en besvärlig temperatur. Idag hade jag lite för varmt. Snygg outfit dock. Gillar min löptröja eller jacka eller vad det nu är, något tekniskt material och lite fleece-aktigt känns det. Skön, tunn, men varm. Under den kan jag ha en långärmad och då klarar jag mig i några minusgrader förutsatt att det inte blåser. Vindtät är den inte.

onsdag 7 november 2012

Punttisboost och kroppsångest

Igår var det styrketräning igen. Plötsligt känns det ju nästan roligt att gå dit. Jag vet vad jag ska göra, jag behöver inte fundera om jag har gjort tillräckligt och jag känner att det är ändamålsenligt och vettigt. Nu börjar det dessutom gå bra, jag tror jag får ta och svinga en lite tyngre kahvakuula nästa gång! Armarna får jag dock ännu jobba med.

Igår grubblade jag över styrketräningens (och träning i allmänhet) negativa sida. Den där som handlar om ideal, krav och självförtroende. I konditionssalen är det omöjligt att inte se sig själv i spegeln. Det är bra med tanke på att man kan kolla sin ställning och se till att tekniken är okej när man lyfter vikter, men jag är knappast ensam om att bli stirrande på musklerna som spänns vid varje rörelse. Jag fastnar, iakttar, beundrar och jämför. Oftast är det en bra känsla jag får, jag känner mig stark och vill träna mer. Wow, jag har ju faktiskt muskler! Tills idealen krockar och jag känner mig för stor. Svårt att förklara, det är så himla komplext. Samtidigt som jag vill vara stark och vältrimmad, vill jag också vara liten, slank och graciös. Kvinnlig? Det går inte ihop. Jag blir både stolt och skamsen när jag blir "större" och starkare. Kanske är det något som hänger kvar. Under gymnasietiden var jag som starkast. Jag var nog aldrig stor, men jag tränade fotboll på lagom hög nivå och var snabb, stark och hade fotbollsspelarlår. Jag kunde imponera på killarna med mina armmuskler, vilket var lite kul. Samtidigt som jag skämdes. Kanske hänger det kvar. Jag är ju inte ens så stor. Minsta lilla kommentar kan jag svänga hur som helst och tolka enligt min egen känsla. "Dina bemuskler syns" kan jag tolka som att jag är stark eller att jag är tjock. Och jag vet ju inte hur jag vill vara. Jag vet bara vad jag vill göra. Springa och orka göra det. Synd att det skall bli så väldigt kroppsfixerat.
Jag ska försöka ändra synvinkel. Eller känselvinkel. I stället för att fundera på hur kroppen ser ut borde jag fundera på hur den fungerar. Vad kan jag uppnå med den, hur presterar jag? Då kan jag bli glad och nöjd när jag märker att jag orkar och när jag kommer in efter ett lyckat pass. Och skämmas lite och vara sur när jag märker att jag inte orkar. Det borde vara måttstocken. Inte lårmuskelns omkrets.
Jag borde bara lita på hur jag känner mig. Och nu känner jag mig ganska stark. Men lite (för) stor också.
Jag beundrar dem som kan vara nöjda just precis som de är.

måndag 5 november 2012

Ännu ett mer eller mindre onödigt inlägg

Det var ett riktigt yäkäckelväder idag. Skippade glatt de planerade intervallerna och tar dem på onsdag i stället. Fy på mig som är så väderberoende. Det kändes bara mycket enklare att ta en rask runda i regnet och snabbt vara tillbaka igen. Jag var såklart blöt från topp till tå och det tog en halv timme innan jag fick upp värmen. Nej förresten. Jag var blöt från topp till vrist! Mina Gore-tex skor håller vad de lovar och jag var varm och torr om fötterna.
Jag fick ta mig igenom en klunga småkillar som var ute på länk. Jag skulle tippa att de var innebandy-, ishockey- eller bandyspelare med tanke på deras utstyrsel. Alla hade identiska alltför stora uppvärmningsdräktar och en mössa med tofs. De kan inte ha varit gamla, tofsarna hoppade i höjd med mina axlar. Det ska börjas i tid.

Dagens höjdpnkt: min klient gav mig en tomte hon pysslat alldeles själv. Tänk att en sådan sak kan göra mig så rörd.

söndag 4 november 2012

Varma vader och kokbok

Idag blev det en lång och lugn söndagsrunda i sällskap med ett par morgonpigga Running Finland-medlemmar. Och än en gång en ny bekantskap! Fast ansiktet var bekant från Sportmagasinet. Det fattades bara videokameran, det hade blivit ett fint litet reportage i morgondimman längs Vanda å.
Det var jag som visade vägen idag och tillsammans sprang vi ca 13 km. Det blev lite längre för mig, 20 kanske, eftersom jag fick jogga till vår samlingsplats. Tillbaka tog jag en liten omväg. Nästan två och en halv timme var jag i rörelse. Ute var jag nästan tre timmar med väntan samt kiss- och fotopauser inräknade. Skönt. Perfekt PK-länk för min del, även om pulsen stunvis var väldigt låg. Men precis vad mina planerade söndagspass skall vara. Dessutom spelar det ingen roll att det går i maklig takt, på söndagar är det sällskapet som är det viktiga. Ska jag springa hårt kan jag göra det på egen hand.

Här i veckan hittade jag ett par kraftigt nedsatta kopmressionsstrumpor och slog till direkt. Kan någon tala om varför? De lär ska vara till någon nytta, men jag vet inte riktigt vad jag skall tycka. Idag var de nog rätt så sköna, de värmde mina vader i höstrugget.


Jag prenumererar på tidningen Juoksija och har flera gånger konstaterat att den är jättebra. I de flesta nummer finns det något som känns aktuellt och i varje nummer finns det tips på träningspass. Problemet är ju att jag läser tidningen ett par gånger när jag får den och sedan lägger jag undan den bland alla andra gamla tidningar. Igår kom jag på den briljanta idén att samla tips på träningar, träningsprogram och annat matnyttigt som kommer i tidningarna i min egen lilla "receptbok". Jag fick en asful Adidas-anteckningsbok från den förra futsalturneringen (vem kommer på ett så uselt pris?) och nu kom den till nytta. Nu har jag bläddrat igenom alla tidningar jag fått sedan 2010 och klippt ut sådant jag tycker att kan vara användbart. Så när jag nästa gång funderar vilka intervaller jag skall dra eller hurudan fartuthållighetstäning som skule smaka, är det bara att slå upp i kokboken. Hit skriver jag såklart in alla idéer jag får och bland annat har jag antecknat det jag lärt mig i Juoksukoulu.


Nu ska jag ta reda på alternativa träningsprogram som jag kan börja följa. Jag vet att Stockholm Marathon har ett, Juoksija har ett... Har du något tips?



fredag 2 november 2012

Skyller på regnet

Ja, ja, jag får väl medge att jag är en mes. Tittade ut, konstaterade "usch!" och stack till gymmet i stället för att springa. Regnet och mörket lockade inte alls. Mycket skönare att träna inne. Det var det andra styrketräningspasset den här veckan. Om regnet håller i blir jag stor och stark. Om jag inte på grund av muskelmassan kan röra mig i vår, skyller jag på regnet.

Tävling

Oho! Johanna lockar fram nyfikenheten hos bloggläsarna med en tävling! Utmana ödet och delta du också!