söndag 29 december 2013

2013

Jag som sade att 2013 skulle bli ett bra löparår. Ack, så fel jag hade. "Upp som en sol och ner som en pannkaka" beskriver mitt år ganska bra. Två gånger om. 

För att illustera året har jag ritat en fin graf. Nedan följer en mer utförlig analys.

Det började bra. Jag var inspirerad och motiverad och hade en uppåtgående formkurva. Egentligen väntade jag bara på att det skulle säga stopp.
Jag tränade flitigt enligt träningsprogrammet hela vintern och våren med viss frustration på grund av is och halka och såg sakta men säkert resultat. Jag slog mina egna rekord på milen, även om det bara handlade om sekunder. Men ändå. Jag var nöjd. Fuskhalvmaran bekräftade formen och jag svävade på moln. Huvudmålet i maj närmade sig och jag visste att jag skulle spräcka 3:30. Galant.
Högmod går före fall.
Jag fick avbryta och det var surt som f**.
Början av sommaren gick åt till rehab, vattenlöpning och rullskridskoåkning. Sakta men säkert vågade jag börja springa igen och jag såg ljus i tunneln igen i juli efter en länk på 20 kilometer utan nämnvärd smärta.

Jag började smida planer för hösten i hopp om att ännu kunna springa ett lopp eller två. För att få revansch, som ni förstår. Den ena planen efter den andra gick i stöpet och jag fick skära ner på träningen markant. Inte på grund av något knä utan helt enkelt för att kroppen sade att jag inte var i skick. Det blev kvalitet framom kvantitet men jag lyckades hålla formen med tre löppass i veckan. Jag anmälde mig till halvmaran i Vanda, men eftersom alla andra sprang maraton på hösten ändrade jag sträckan i sista stund. Jag sprang halvt oförberedd dryga 42 kilometer i oktober. Och det gick. Drömtiden var jag långt ifrån vilket jag ju hade förstått, men jag förbättrade mitt PB med en minut och jag sken som solen för första gången på flera månader.
Tills jag plötsligt inte kunde springa längre. Det andra knäet gjorde ont och ortopeden dömde mig till löparknä en gång till. Och det verkar inte vilja ge med sig.
Jag är nu en löpare med två löparknän som inte löper.

Du behöver inte hålla med mig när jag säger att det var något av ett katastrofår. Det iroiniska är att jag bara har sprungit bättre tider i år. Jag har bara slagit rekord. Ändå har det varit ett år med sämsta möjliga tur.

Om jag hade haft en karriär så hade jag varit på bottnen av den nu. Eftersom jag inte är proffs och inte har en karriär så kan jag gott tala om att jag är motionär och låta bli att nämna löpning som en av mina grenar. För löpare har jag inte varit sedan medlet av oktober. På annandag jul tog jag en testrunda för att kunna utesluta ljus i tunneln. Jag är fortsättningsvis på ofrivillig säsongvila på obestämd tid framöver.

År 2014 må bli som det blir.

Gott nytt år!

fredag 27 december 2013

Helt bakvänt

Gissa vad man hittar innanför dessa väggar?

Jo, SNÖ!

Det kändes helt bakvänt att packa med yllesockor och varma skidkläder och stuva in skidor och stavar i bilen då det inte finns en snöfläck i sikte. Helt bakvänt att gå in i en varm sporthall, köpa biljett, byta om i ett varmt omklädningsrum och börja svettas innan man ens kommit iväg och sedan gå in genom ett par tunga dörrar för att bli mött av vinter och kyla. Vad gör man inte för att få skida denna vinter?

Jag trodde halva Helsingfors skulle vara där, men jag lyckades komma en sådan tid att alla redan hade hunnit vara där och göra spåret rätt så uselt. Snön hade en märklig konsistens och spåret var inte uppkört på några timmar, så det var lite grötigt. Det tog inte bort den lycka jag kände när jag susade ner för den lilla och enda backen.
Det är rätt dyrt att skida inomhus. Jag köpte ett femgångerskort, men om det inte tänker komma snö så blir det nog en dyr vinter.
En dryg timme fick räcka som provrunda idag. Beroende på hur man åker kan man få ihop en dryg kilometer per varv, så visst är det ju lite ensidigt. De kunde ju sätta upp lite plastträd, så skulle det kännas mer som på riktigt. I morgon gör jag ett nytt försök och hoppas på lika liten trängsel.
Nu har jag utökat min alternativträningsrepertoar med både ishockey och skidåkning. Vad mer skulle jag kunna prova på?

Lika bakvänt kändes det att "gå in" igen, mötas av inomhuslug, bada bastu och byta om för att sedan gå ut i den varma, gråa vintervärlden.

Hoppas ni har haft en skön julhelg!

måndag 23 december 2013

Julfrid

Det är den första julen på några år som jag känner en frid över att det är jul. Speciellt en frid över att jag kommer att ha ett dignande julbord framför mig och att jag inte kommer att panikträna för att förtjäna allt gott. Det betyder att jag mår bra på de flesta sätt.

Jag har bakat bröd som jäst över hela plåten, lagat ättiksstark sill, tillrett mommos mumsiga kålrotslåda, bakat pepparkakor av två sorter och rullat mozartkulor och städat och pysslat med allt som har med julen att göra och nu är jag redo att helt släppa allt. Jag är helt nöjd med att sjunka ner i soffan och bara vänta på julen. Mumsande på en n:te mozartkula.
Skönt. Att bara vara och inte ha några krav på mig själv. Att jag inte är en löpare får jag sörja en annan dag. Nu är jag bara jag och det är bra så.

Plankan måste jag ju nämna. Dan före dan skulle jag önska att det var den fjärde december för 23 minuter planka är en utmaning i sig. Jag misstänker att min ställning inte är särskilt planklik när jag börjar tröttna så jag har väl fuskat en aning. Men plankat ändå. I morgon är det de sista 24 minuterna kvar. Sedan har jag plankat 300 minuter på 24 dagar. Slå mig i magen och du kommer att ångra dig!

Rumpan upp.
Dags att återgå till soffliggandet, bokläsandet, godisätandet och väntandet. Med Jul jul strålande jul i bakgrunden.

Ha en fridfull, sorglös och skön jul!

lördag 21 december 2013

Lätkä

Det var åtminstone två år sedan jag senast hade stått på skridskor. Tidigare gillade jag att spela ishockey, men av någon anledning har jag inte haft lust att göra det. Nu blev jag medlockad och jag tror att jag gick med på det mest för att jag allt annat gör ont. Kanske skulle skridskoåkning inte kännas i knäet?
Det gjorde det inte! Och det var hur kul som helst! Dessutom var jag inte sämst på plan. Det tråkiga var att jag hade för trånga skridskor och de skavade upp skinnet på fotknölarna (eventuellt en orsak till att jag har stått över de senaste vintrarna...).
Det var intervallträning av bästa slag. Pulsen hoppade till 183 slag/minut när jag kämpade som mest och i medeltal bankade hjärtat med 149 slag i minuten. Att det var skonsamt för knäna var det bästa med det hela. Jag har inte haft ett smärtfritt pass på länge.

Jag hade lite kul åt Garmins karta efteråt. En röd råddigågga på ett mycket litet område. Ändå hade jag färdats över åtta kilometer.

Nu blir det julstädning. Eller lågpulsträning om man så vill.


Bilden är tagen härifrån.


torsdag 19 december 2013

Kortison?

Har någon av er erfarenheter av eller kunskap om kortisonsprutor?
Eftersom mitt knä inte vill bli bättre och det gör ont även om jag inte springer, är nästa steg antagligen en dos kortison. Jag skulle gärna höra era åsikter, för det lär inte vara en särskilt mild behandling.

tisdag 17 december 2013

Bara sju minuter

Sju minuter planka är ingenting. Inte när man ska planka sjutton minuter.
Man blir bra på det man gör. Nu kan jag planka fyra minuter i sträck. Den fjärde december var fyra minuter totalt ganska jobbigt.
I morgon är det bara aderton minuter. Tur att julafton infaller den 24:e och inte 31:a.

söndag 15 december 2013

Allt annat än löpning

I dryga dvå månader har jag gjort allt annat än sprungit. Så någon löparblogg är detta för tillfället inte.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till bloggen nu och om jag alls borde skriva. Jag vet inte längre vad jag ska skriva om.

Jag var sjuk i veckan vilket gav mig en fyradagars vila. Jag hanterade det ovanligt bra. Jag har fortfarande en hosta som spökar men annars är jag rätt så frisk. På fredagen blev det en flåsig stavpromenad och igår blev det simning med hostpaus mellan verserna. Idag får jag se om jag alls orkar lyfta några vikter.
Plankutmaningen har gått bra hittills men det går nog inte helt smärtfritt längre. Mest tycker jag att det känns i axlar och armar. Funderar på att godkänna statiska benmuskler som en variant av planka. Femton minuter borde jag få ihop idag.
Igår fick jag veta att en kompis läser min blogg (vilket jag inte hade trott) och att hon dessutom är med på plankutmaningen! Kul att ha lyckats lura med nån! (Lycka till, Miksu!)

Jag springer inte, men för er som springer vill jag upplysa er om att ni måste använda reflexer när ni rör er ute! Jag kör bil varje dag på grund av jobbet och jag har som bilist en rätt så bra uppfattning om när fotgängare syns och när de inte gör det. Om du tror att du syns med en liten reflex som dinglar från väskan så tror du fel. Du syns om du har en reflexväst eller ordentliga reflexband på både armar och ben. Om du är galen och cyklar på vintern ska du ha blinkande lampor på hjulen och definitivt reflexväst. Har du hund får du se till att även den syns. Åk ut och kör när det är mörkt så märker du hur skraj man är som bilist och hur troligt tacksam man är då man ser reflexvästar!
Det var allt jag hade att säga om löpning.

Jag orkar inte klaga längre. Jag har ont i knäet och jag börjar förlora hoppet om att alls kunna springa igen. "Helt samma" försökte jag intala mig själv igår när jag grubblade över mitt öde. Men det är inte alls helt samma! Det är jättetråkigt och jag är jätteledsen och jag känner mig orättvist behandlad. Jag är jätteavundsjuk på dem som springer och som kan anmäla sig till lopp och som kan se framemot nästa träningspass. Det börjar vara svårt att följa andras bloggar och jättesvårt att diskutera löpning och lopp med vänner. Även om jag till synes hanterar det bra så är jag verkligen inte glad över min situation. Egentligen hanterar jag det inte alls bra. Så nu vet ni det.
Men, som sagt, orkar jag inte klaga längre. Åtminstone inte högt. Jag kommer antagligen att göra en traditionsenlig analys av det gångna året, men det blir min sista klagan. Om jag bloggar så försöker jag göra det i positiv ton. Annars bloggar jag inte. Vänta er inga frekventa inlägg på oviss tid framöver.

Ha en skön väntan på julen!

tisdag 10 december 2013

Fluss och fysio

Jag blir aldrig sjuk.

Det gällde ända tills igår. Då fick jag ont i halsen och hosta och idag var jag röstlös. Inte så bra för en talterapeut precis.
Såpass sjuk att jag gick hem vid halva dagen idag. Såpass sjuk att jag skippade nio minuter planka igår. Idag fixade jag dagens tio, kanske orkar jag ännu ta igen gårdagen, vi får se.

Idag släpade jag mig ändå till fysioterapeuten som jag nu äntligen bestämde mig för att besöka. Inget nytt under solen direkt. Han var visserligen lite förvånad över att det fortfarande gör ont, men å andra sidan så utsätter jag mina knän för dålig ställning konstant, vilket inte precis minskar problemen.

Typ så här ser mina fötter ut:

Bilden är tagen härifrån.
Jag är plattfot som bara vad. Skyller på släktfel. Vristerna "ger efter" så att insidan av foten faller inåt, så att jag inte lyckas "hålla upp" foten, om ni förstår vad jag försöker säga. Jag har typ inget fotvalv alls.  Det gör att knäna vrids inåt och orsakar smärtan i knäna. Det är värre på vänster sida, märkte jag när jag såg mig i spegeln. Jag skulle stå på ett ben, böja knäet och skutta på ett ben, och då märkte jag tydligt hur knäet tar en märklig sväng inåt.
Troligen är detta den främsta orsaken till mina problem. Fysioterapeuten kollade också mina höftböjare och konstaterade att de är väldigt spända. När jag ligger på sängen med benen över kanten så pekar de typ rakt ut i stället för att falla neråt i en naturlig båge. Så jag får stretcha ordentligt nu.
Jag fick några nya övningar att göra, sådana som ska rätta till fotens position och inte direkt övningar för styrka. Jag ska stå på balansbräde, öva små hopp så att tyngdpunkten hålls rätt och träna statiska höftmuskler med hjälp av ett gummiband kring vristerna. Och så klart ska jag fortsätta med styrketräning, stretch och foamroller.
Han gav mig (eller Tristan) tid till trettondag. Om det inte är bättre tills dess så ska jag ta kontakt. För då är det något lurt med det här.
Han tyckte också att jag skulle anmäla mig till ett lopp (inte en mara, men kanske en halv till att börja med) för att höja motivationen i rehabiliteringen. Jag vet inte om jag ens vågar drömma om något sådant.

Nåja, nu är det väl vara att sätta igång. Jumppa till julmusik är väl inte så dumt?

torsdag 5 december 2013

Advent

Så var det december. Jag hade gett mig själv löpförbud till och med denna dag, men det lär fortsätta för oviss tid framöver. Eller visst skulle jag få springa, men det är inte så kul om det gör ont.
För det gör ont. Fortfarande. Snart två månader utan spring och jag är minst sagt ledsen. Jag har tid till fysioterapeut nästa vecka men jag har inte stora förhoppningar. Vad kan han göra annat än att ge samma övningar som jag redan har fått och som jag har gjort mer eller mindre flitigt den senaste tiden? Om han bara hittade felet (som gick att fixa lätt) så skulle jag vara tacksam. För inte ska väl ett löparknä ännu två månader senare vara sjukt och stelt och väcka mig under nätterna? Löpningen saknar jag, men det som är mer deprimerande än att inte kunna springa är att ha ont. Varje dag. Och bli påmind om mitt öde vareviga dag.

Nåja, julen är i antågande och den glädjen kan ingen ta ifrån mig. Plankutmaningen har också kommit igång och fyra minuter gick bra igår. Får se hur det blir med femton. Eller tjugofyra.

Nu väntar jag på snön och hoppas på att kunna skida trots Tristans* klagan. Idag blir det kryssning till Stockholm och jag hoppas kunna glömma allt som har med träning och smärta att göra och bara koppla av, äta oförskämt mycket och julshoppa hos våra västra grannar.

Fridfull adventstid!



*Vänster löparknä

söndag 1 december 2013

Julkalenderutmaning

Första luckan är öppnad, adventsljuset brann under frukosten och Julradion har varit på under morgonen. Det är bara snön som fattas nu.

I fjol var det många som höll på med plankutmaningen inför jul. Det missade jag (eller struntade i) så i år är det min tur att anta utmaningen.
En minut planka idag. Två minuter i morgon. Och 24 minuter på julafton.
Det är tillåtet att dela upp minuterna. Typ två på morgonen och två på kvällen den 4.12. Kanske fattar du idén.

Nu har jag sagt det högt. Så nu är det bara att börja, en minut idag ska väl lyckas. Det fina är att jag fick Jan med på noterna.
Är du med?
På julafton kommer vi att ha magar av stål. Och inte av lös cement.

Kanske blir det några minuter sidoplanka också
när minuterna blir fler.
Idag vankas det traditionsenlig lutfisk. Ha en fin söndag och första advent!


fredag 29 november 2013

Söker du träningsprogram?

I det senaste Juoksija-lehtinumret presenterades ett träningsprogram som norrmannen Marius Bakken har tänkt ut. Han har utarbetat ett program för 100 dagar maratonträning och det programmet kan man köpa här.

Jag fastnade för programmet främst för att det är lite tvärtom. Jag har tänkt att man ska börja med att bygga grunduthållighet, sakta men säkert öka distans och småningom ta in intervaller och fartuthållighet i träningen.
Bakken börjar i andra änden. Tanken är att först bygga snabbhet och förmåga att stå ut med mjölksyra. Anaerob träning betonas direkt.
Träningen delas in i faser där man börjar med att träna som om man skulle springa 5000 meter. Korta intervaller, högt tempo. Sedan blir det 10 kilometersträning; lite längre intervaller och längre länkar. Som ni säkert kan ana går man därefter mot halvmaratonfart och först under de sista veckorna före tävlingen tränar man maratonuthållighet med längre rundor i makligare tempo.
Enligt filosofin här så skulle detta ge ett bättre maratontempo då kroppen är van vid mera fart.

Läs gärna artikeln om du kommer över den (eller Googla "100 days marathon plan") så får du säkert en bättre uppfattning om själva strukturen.

Jag ser både för- och nackdelar med programmet.
Nackdelarna är kanske främst att programmet passar sådana som har tränat länge och som har grundkondisen i skick. Betoningen ligger länge på anaerob träning och långa, lugna grunduthållighetspass finns knappt alls i början. Programmet riktar sig också till sådana som springer raskt. Sådana som tar sig igenom en mara i lugnt tempo kanske inte drar någon större nytta av detta.
En annan nackdel kan vara att hundra dagar före en mara ofta är mitt i vintern. Spring nu sen intervaller på glashala vägar, i slask eller snöstorm.

Det som tilltalar mig är att det finns en tanke bakom träningen. Bakken tycker att onödig träning är slöseri med tid, så därför satsar han på kvalitet och att det alltid ska finnas en tanke bakom passet.
För mig skulle strukturen passa extra bra om och när jag kan börja springa igen. På grund av löparknäna skulle jag ändå inte kunna springa långa sträckor genast och högre tempo ger automatiskt en bättre hållning, vilket skulle vara bra för mina knän. Sakta men säkert ökar belastningen och kroppen får i lugn och ro vänja sig vid längre sträckor. Dessutom är jag väldigt sugen på att bli snabbare!

Jag är definitivt beredd att testa detta, när det nu sen blir. Är detta bekant för dig? Är du redo att prova på det? Vilka träningsprogram har du följt?

Från en sak till en annan:

Det blev NewBalances Minimus som får fungera som träningssko på gymmet. Fyndade på Halonens sportavdelning (som jag inte ens visste att existerar) och de funkade bra en timme på crosstrainern idag. I morgon ska jag se hur det går att styrketräna i dem.

Glad lillajul!

tisdag 26 november 2013

Massage

Att börja dagen med massage låter härligt, inte sant?
Det var det inte.
Det var en smärtfylld upplevelse som får mig att undra varför jag reserverade en ny tid om två veckor.

Jag har varit på idrottsmassage tidigare, men det var då inget jämfört med detta. Den kraftigt byggda massören tog i ordentligt och jag önskade att jag hade haft en käpp att bita i i stället för tungan.
Hur kan skenbensmuskeln göra så ont? För att inte tala om baklåren, fast dem har jag haft stela och ömma länge så det var väntat. Speciellt vid muskelfästet strax under rumpan var en plåga. Massören menade att ett sittande jobb kan inverka på baklåren och faktum är att jag sitter väldigt mycket på jobbet. Jag åker bil minst en timme per dag och med de flesta av mina klienter jobbar jag vid ett bord. Den största smärtan upplevde jag ändå när han masserade mina inre lårmuskler. Det var en brännande smärta, obeskrivlig.
När jag steg upp var jag svettig och öm och fick en smärre chock när jag såg mina lår. Alldeles röd och blå var jag, som om jag hade fallit och skrubbat mig.
Det är väl så riktig massage ska kännas. Man ska se misshandlad ut och må illa och vara genomsvettig.

Man borde nog definitivt låta sig bli masserad regelbundet, speciellt om man tränar aktivt.
Går du på massage? Hurdana erfarenheter har du?

Jag hoppas det blir en mindre plågsam upplevelse nästa gång.


söndag 24 november 2013

Sökes: Inneskor

Hej alla gymråttor (och alla andra som ibland tränar inomhus)! Jag behöver lite tips på bra träningsskor!
De ska vara lätta och tunna och gärna andas bra. Dessutom får de väldigt gärna vara snygga också.
De behöver inte stöda foten, snarare så minimalistiska som möjligt men som ändå kan klassas som sko.

Jag vill gärna byta ut mina gamla, svettiga och illaluktande dojor
mot ett par nya, lätta, fräscha!
 Vilka skor styrketränar du i?

lördag 23 november 2013

Okej?

Det var helt okej att promenera till simhallen i morse.
Att pulsen stiger till 140 när jag stavgår är inte okej. Tecken på skitkondis.
Det var också helt okej att ha en hel bana för mig själv de första 500 metrarna.
Det var inte okej att Tristan* gnällde under vattenlöpningen.
Det var inte heller okej att mina anti-fog-simglasögon immade igen så att jag måste skölja dem varannan runda.
Det var inte okej att ett väldigt fullvuxet par hånglades i bassängen betedde sig som nyförälskade tonåringar.
Det var okej att följa med en grupp unga (7-10 år) barn som tränade simhopp. De var superduktiga!
Det var jätteokej att sitta i bastun efter simningen.
Det var inte okej att dra på mig halvsvettiga kläder.
Det var inte alls okej att promenera hem från simhallen.
Det var okej igen när jag fick fylla hålet i magen med frukt och mat.
Det var okej att skippa lördagsstädningen idag. Det är knappast okej i morgon.
Det var okej att stöta på mamma på väg till stan och således bli bjuden på kaffe och en maffig morotskaka! Annars hade det nog gått en hel dag utan att jag hade talat med en enda person.
Det var okej att shoppa och bränna lite pengar. Julmusiken okejar jag om en vecka.
Det var inte okej att komma hem till en tom lägenhet. Inte okej att ha en lördagskväll för mig själv.
Kanske kan det bli okej med film och godis? Eller så inte.

Det är inte okej att jag bloggar om allt annat än löpning just nu. Åtminstone är inte jag okej med det. Vet inte om jag vill fortsätta med det.
Jag är inte okej med min situation. Gör mitt bästa för att vara okej med att jag är okej ändå.

Det blev väl en okej dag om man räknar medeltalen av okej- och okej+.
Hoppas du har haft en okej dag!


*Vänster löparknä som jag givit namnet tristan.

onsdag 20 november 2013

Apelsinsuget

Vissa idrottsgrenar ger mig mer hunger än andra. Löpningen blir jag inte direkt hungrig av, bara slut. Och kanske småhungrig resten av dagen om det var ett hårt pass. Skidåkning är däremot en gren som suger all energi ur mig. Simning är en annan. Efter att ha simmat några gånger har jag märkt att jag varje gång är vrålhungrig och alldeles tom i magen. Och det märkliga är att jag efter simningen har ett enormt sug efter apelsin. Eller frukt i allmänhet, men speciellt apelsin.
Kan någon förklara detta fenomen?

Vad måste du göra för att få ett stort hål i magen?


söndag 17 november 2013

Söndagssim

Jag är dömd till alternativträning och har nu två alternativ:
1) jag kan sura och tycka att det suger eller
2) göra det bästa av situationen och få ut så mycket som möjligt av andra träningsformer.
Jag väljer det andra alternativet. Även om löpning är min favorit så kan jag faktiskt finna glädje i annat också. Dessutom tänker jag ju att allt jag gör på något sätt kommer att stöda löpningen så att jag när jag en vacker dag äntligen kan ta mig fram springande kan märka att det inte har varit bortkastat.

I morse tog jag en stav i var hand och traskade iväg...
...hit!
Jag bestämde mig för att börja med simning medan det ännu inte var smockfullt i bassängen. Simmade en kilometer och sedan spände jag flytbältet om livet och plumsade i på vattenlöpningssidan för att börja springa. Tio minuter före jag hade tänkt sluta påpekade en tant (alldeles tydligt vattenlöpningsproffs) att jag borde sänka bältet. "Det skall vara längre ner", sade hon. "Då blir det mindre hundsim och mera vattenlöpning."
Jaha, ja.

Att promenera till simhallen var okej, men det var inte okej att gå hem. Inte efter att har varit i vattnet en och en halv timme och sedan bastat en stund. Masade mig hem, lagomhurtig och vrålhungrig.
Glass från Kolme kaveria fyllde mina energidepåer. Det är den bästa glasstillverkaren i stan, bara så ni vet!

Dagens träningssaldo: 10 km stavgång + 1 km simning + 50 minuter hundsim + 10 minuter vattenlöpning.

Hoppas du har haft en skön söndag!

fredag 15 november 2013

Smärta

Smärta är väl bara en sinnesförnimmelse? Tyvärr är det rätt så jobbigt att leva med det.
Jag tycker det bara blir värre. Eller åtminstone blir det inte bättre. Medicinkuren hjälper inte alls och jag vaknar minst en gång om natten av att knäet skriker av smärta. Det kan bli styvt när jag sitter stilla och nerför trappor eller backar är det ondast. Är det så här ett löparknä skall kännas? Ont, även om man inte springer?
Jag börjar bli lite desperat. Eftersom företagets försäkring inte täcker fysioterapi (vilket läkaren ordinerade) så är jag tvungen att hitta på något annat. Jag hoppas att en annan försäkring skulle täcka sådana kostnader, men det tvivlar jag på. Hur som helst så vände jag mig till den kommunala hälsovården. Nog är det märkligt att vi har ett så bra men råddigt sjukvårdssystem. En privat läkares remiss duger inte på den kommunala sidan så först måste jag besöka en läkare på min egen hälsostation för att kunna få samma utlåtande för att sedan kunna få (eller ställas i kö till) kommunal fysioterapi. Nåjo, några läkartider fanns icke att boka förrän i januari. Så jag får återkomma. För att kanske få en läkartid i vår. För att få ställa mig i kö. Och kanske någon gång få den rehabilitering jag skulle behöva. Om det nu är löparknä det är fråga om.

Kanske får jag bara acceptera det? Att jag inte kan springa. Kanske får jag helt enkelt ge upp.

Thank God it's Friday!

onsdag 13 november 2013

Utrustningen gör idrottaren!

Vatten är ett element att respektera och kunna hantera. Ett rätt så bra och naturligt ställe också för träning. Jag skulle inte påstå att jag är i mitt rätta element när jag är i vattnet och jag undviker gärna det om det går. Egentligen är jag något av en frusig badkruka.
Idag tog jag mig i kragen och bestämde mig för att ändra attityd. Simning och framför allt vattenlöpning är ju en ypperlig rehabiliterings- och alternativ träningsform, så jag fick lov att övervinna mig själv.

Jag kunde inte för mitt liv hitta min simdräkt (lika så bra eftersom den härstammar från högstadietiden och det är skamligt länge sedan) så jag fick börja med att hoppa in i en sportbutik. Kvalitet skulle det vara. Jag slog på stort och köpte ett par simglasögon också. Utrustningen gör idrottaren!
Så bar det av till simhallen med en svindyr simppare och ett par ascoola brillor.

Jag slapp trängsel mitt på dagen (jag älskar mina onsdagar!) och jag delade vattenlöpningsbana med några hurtiga pensionärer. Det var vansinnigt långtråkigt. Trots det hade en timme plötsligt gått och jag var inte ens trött. Trodde jag. Steg upp ur bassängen med sladdriga gelében.
Jag bestämde mig för att simma några längder för att få prova mina fina glasögon. Plumsade tillbaka i vattnet och valde banan för konditionssimmare. Kanske jag någon dag platsar i den för snabba simmare. Jag har gått i simskolor och hade åtminstone då en hyfsad simteknik, men nu är det nog bara grodsim som gäller. Eller bröstsim heter det kanske?

En sådan glupande hunger har jag inte känt på länge! Jag hade ett hål i magen när jag kom hem och bara kolhydrater dög för att stilla skriket. Tydligen är simning rätt så ansträngande, även om det inte känns så i bassängen.

Det var inte så farligt. Det var inte så kallt som jag kom ihåg (fast nog skulle det kunna vara 30 grader i bassängen ändå, tycker jag) och tiden gick rätt fort. Kanske kan jag acceptera simning och vattenlöpning som alternativa träningsformer. Åtminstone kan jag ge det en chans till.
Dessutom blir man ju faktiskt bra på det man håller på med. Så kanske kan jag bli bra på simning. Eller åtminstone bättre. För att motivera mig lite så sätter jag upp ett mål: klara en kilometer på 30 minuter. Det ska väl inte vara omöjligt?

Det hänger på attityden! Och utrustningen.


lördag 9 november 2013

Löparstyrka

Eftersom jag inte springer alls just nu och således inte kan blogga specifikt om löpning så tänkte jag låtsas veta något om styrketräning och skriva om styrketräning som gagnar löpare.
Jag gör mitt bästa för att förklara rörelserna. Terminologin är dock rätt så okänd för mig.

Jag brukar börja med en kort uppvärmning, antingen på cykel eller crosstrainer. Tidigare kunde jag hålla på 20 minuter men nu har jag insett att det är onödigt. Jag blir bara trött av det och energin som jag skall använda för styrketräningen går till spillo. Så fem minuter räcker för mig, huvudsaken är att jag får varmt. Som uppvärmning passar också den där vanliga kettlebell-svingen.

Den här rörelsen gör jag främst för att den lär vara en bra löparknäövning. Jag gör det utan vikter, men det går bra att ha en skivvikt som extra motstånd.

Ligg på rygg med benen raka, böj ena benet så att hälen är nära baken. Lyft höftet och håll det andra benet rakt. Brukar göra 3*15 med båda benen. Tar på rumpan och baklår.

Jag gillar att göra utfallshopp, men utfallssteg känns bättre för  knäna just nu. Jag blev förtjust i säckar som man kan använda som vikter på olika sätt och de är perfekta att bära. Man kan också använda kettlebells, handvikter eller stång. Eller inga vikter alls. Säckarna är bra för mig som svettas om händerna och tycker att kettlebells bara glider ur greppet.

Viktigt är att inte låta knäet hamna längre fram än tårna.
Jag promenerade två gånger av och an, åt en riktning rymdes 16 steg (8 per ben). Det blev således 4*8 steg (per ben), stå-och-shejka-benen-vila ca en minut mellan varven.

Rumpträning utan att belasta knän kan göras med denna eller motsvarande manick:
Här är det viktigt att hålla höften på plats och bara låta benet röra sig, annars blir hållningen dålig.

En utmärkt rörelse för baklår och rygg är enfotsmarklyft. Rörelsen utmanar också balansen. Jag söker ännu tekniken, men småningom kan jag säkert öka vikterna en aning.
Börja upprätt och fäll dig sakta framåt och lyft samtidigt det ena benet rakt bakåt. Håll ryggen rak! Gå så djupt du kan och kom sedan upp tillbaka.
Här har jag 14 kg i var hand. 3*10 per ben.
Det är en rätt så utmanande övning, så börja med lätta vikter för att öva själva utförandet. Håll det ben du står på lätt böjt, så att knäet inte är låst.

Jag varvar ofta tunga rörelser med lätta men viktiga. De två följande rörelserna gör jag med tanke på mina löparknän.

Stig upp på en bänk eller något annat i lämplig höjd och låt det ben du inte står på följa med hela vägen upp. Sträck på dig ordentligt där uppe. Jag gör rörelsen utan vikter, man kan bra ha något i händerna också. För mig är det viktigt att se till att foten inte ger efter så att knäet vrids inåt (jag har överpronation).

Träna höften är också superviktigt för löparknä, även om det är en rätt mesig rörelse.

Höj och sänk höften. Det känns, tro det eller ej.

Det här än några bra benrörelser jag gärna gör. Jag följer inte slaviskt något program, men det är bra att ha några bra rörelser att ta till. Ibland gör jag helt vanliga "kyykkyn" eller tränar framlåren på maskin.

Jag gör alltid också både mag- och ryggmuskler, men det är inget speciellt med dem. En magmuskelrörelse är dock så bra att jag vill tipsa om den. Jag har gjort dem med boll, man kan använda vilken vikt som helst eller vara utan.
Luta dig bakåt så att det känns lite i magen, som om du gjorde statiska magmuslker. För bollen från ena sidan till den andra så att du för en roterande rörelse. Gör det snabbt, men noggrant. Gör det tills du inte orkar mer.

Armarna brukar jag nog också träna. Både bi-och triceps med fria vikter. Den här övningen är också rätt så bra:

Armpressar med hjälp av kettlebells. Jag gör 3*2(4+4).

Det här är det jag pysslar med typ tre gånger i veckan nu när jag inte kan springa. Så nu vet ni det.

Om man ska skada sig så är det nu. Hösten och vintern är lång och jag har god tid på mig att bli i springskick tills våren. Jag hoppas på en tidig, lång och snörik skidvinter.

fredag 8 november 2013

Tristan

"Du har fina knän", sade ortopeden.
Hur kan fina knän göra så ont?
Inga skador varken i ledbanden eller menisken kunde märkas på magnetröntgenbilderna. Den enda avvikelsen var svullnad mellan tractus iliotibialis och femur lateral condyle, d.v.s. något som tyder på löparknä och friktionssyndrom.

Jaha.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka. Tydligen var maran så pass hård att löparknäsymptomen kom även om jag inte sprang. Det konstiga var ju att det kom plötsligt i futsalmatchen.
Visst är det ju en lättnad att ingenting är sönder, men nog känns det hopplöst på något sätt.

Kanske är jag inte gjord för att springa?

Nu då?

Läkaren rekommenderade fysioterapi, så nu försöker jag reda ut om jag får någon som betalar det. Fick en superstark pillerkur och om varken det eller fysioterapi biter så blir det kortisonspruta.

Vad ska jag göra?

Jag ger mig själv (fortsatt) springförbud för resten av november. Det blir alternativträning, droger och foamroller för hela slanten.

Men sedan? Jag vill ju inte ge upp löpningen. Men nog ser det ju lite mörkt ut just nu.

Jag gav mitt högerknä namnet Dolores. Nu är det dags att ge namn åt mitt vänstra också.
Det ska få heta Tristan. Det betyder ledsen eller den olycklige, tragisk hjälte eller född till sorg. Av förekommen anledning.

torsdag 7 november 2013

P, P, P vai P?

Det var nog det smidigaste läkarbesöket någonsin! Ortopeden var i förtid, vände och vred på knäet och skickade mig vidare på magnetröntgen. Jag hade tur, fick tid bara en timme senare! Också där var de i tid och det var gjort på en kvart. Ny läkartid inprickad redan i morgon!
Så, i morgon får jag min dom. Jag får veta, som läkaren uttryckte det, "hoidetaanko piikillä, puukolla, pillereillä vai pohjallisilla?"

Tills dess kan jag bara måla upp ett worst case scenario och försöka förstå mig på magnetröntgenbilderna jag fick hem.

onsdag 6 november 2013

Status


Inte så bra. I natt hade jag ondare i knäet än någonsin. Vaknade av en förskräcklig smärta och det kändes som om knäet hade låst sig totalt. Jag fick lirka fram och tillbaka och det tog flera minuter före det blev bättre. Jättemärkligt. Men så händer det ibland när jag sitter stilla länge och också under nätterna, men inte så här illa som i natt.

Så det är inte så bra. Ingen löpning (annat än ett par testrundor som definitivt inte räknas som löppass) på snart fyra veckor. Kul. Det kliar i benen.

I morgon skall jag besöka ortopeden. Jag fasar för besöket. Egentligen är det illa oberoende vad han konstaterar. Antingen säger han att jag ska vila (som om jag blev lyckligare av det). Eller också skickar han mig till operationssalen. Då kan jag bara drömma om att springa på väldigt väldigt länge.

I stället för att springa har jag byggt lite muskler. Något måste jag ju ha. Styrketräningen väcker dock lite motstridiga känslor. Å ena sidan är det kul att se resultat- jag blir ju faktiskt starkare! Å andra sidan vill jag inte skaffa mig alltför stora ben med tanke på att jag ändå helst springer. För det krävs uthålliga och långa fina muskler. Nu bygger jag ben för en sprinter och en överkropp för... en boxare?
Jag trivs med styrketräningen och det är kul att se att jag kan öka vikterna och att jag utvecklas. Samtidigt skulle jag ju helst träna uthållighet och grundkondition med tanke på löpningen.

Allra mest saknar jag löpningen. Saknar det något otroligt mycket! Och så har jag ångest över hur mycket tid som går till spillo. Om och när jag kan börja springa igen får jag bara acceptera det att jag måste börja från noll.

Statusuppdaterar i morgon efter ortopedbesöket. Antingen är jag ledsen och uppgiven eller ledsen och förtvivlad.

söndag 3 november 2013

Lista

Jag bloggsurfade i brist på bättre sysselsättning och kom över denna lista. Jag tycker den hör till de bättre av listor så jag svarade på frågorna och utmanar nu er att göra detsamma. Kopiera frågorna (och svaren om du håller med mig till hundra procent) och svara på din egen blogg. Så lär vi känna varandra ännu lite bättre.


1. Om du skulle vara ett djur för en dag, vilket djur skulle du vara och hur skulle du spendera din dag?
En ko. Då skulle jag klara av att i allsköns ro stå och mumsa gräs, inte göra mig bekymmer över någonting alls och inte ens låta mig störas av flugorna som surrar omkring mig. Bara vara.
Min rastlösa själ skulle välja hund: 
Jag skulle vimsa omkring i lägenheten hela dagen och bara vänta på att matte eller husse hämtar kopplet och skutta av glädje varje gång jag fick gå ut.
2. Om du fick vara världsbäst i en sport, vilken sport? Och varför?
Nå maraton såklart. Eller kanske 100 meter. Att kunna titulera sig världens snabbaste skulle vara coolt! 
3. Vad är det absolut mest osexiga egenskapen du kan tänka dig hos en annan individ?
Självömkan. Jag är nog rätt så osexig ibland.
4. Om du bara fick bära en färg för resten av ditt liv (kläder, accessoarer m.m), vilken färg hade du valt?
Blått kanske.
5. Föreställ dig ett parallellt universum och att du möter dig själv för 10 år sedan, vad hade du sagt till dig själv?
För 10 år sedan skulle jag möta en 15-årig rätt så osjälvsäker Freja. Sista året i högstadiet och jag hörde definitivt till de snälla och mer tystlåtna eleverna. Jag skulle väl ha sagt åt mig att det är okej, det kommer att gå bra. Man behöver inte vara lika dum som alla andra.
Jag spelade också aktivt fotboll och var (tro det eller ej) målvakt på junior-FM-nivå. Jag tror inte jag skulle behöva säga så mycket åt den Frejan. Kanske bara att "du är bättre än du tror".
6. Vilket är ditt absoluta drömyrke, om du får hitta på vad som helst du kan försörja dig på?
Oj, det är svårt att välja ett. Jag har alltid drömt om att bli författare, men att göra det på heltid vet jag inte om jag skulle gilla. Om jag fick göra två saker- driva café och skriva, då skulle jag vara glad.
7. Hitta på ditt eget superhjälte alter-ego, vad hade du hetat, vilken hade varit din superhjälte kraft och vilka crimes hade du bekämpat?!
Igår tänkte jag mycket på ensamhet och hur illa till mods jag känner mig när jag tänker på dem som i min bekantskapskrets verkligen är jätteensamma. Så om jag kunde, skulle jag definitivt ha förmågan att finnas till för alla, ha energi att besöka mina vänner och släktingar tillräckligt ofta och dessutom vara en person som dessa gärna umgicks med. Jag skulle heta... "ring om du behöver mig" (i brist på bättre fantasi)... och jag skulle bekämpa ensamhet mitt bland en hel massa människor.
8. Fattar du beslut baserat på logik och objektivitet eller grundade på personlig värdeskala?
Jag är rätt så rationell och logisk när det kommer till beslut. Mina känslor påverkar mig nog också och undantagen jag gör är oftast känslomässigt styrda.
9. Välj 3 olika sorters sötsaker/snacks som skulle vara de enda 3 du fick äta för resten av ditt liv. Vad hade det varit?
Glass av bästa kvalitét, choklad (också den bästa sorten såklart) och lakrits. 
10. Vilka 3 egenskaper tror du att din innersta krets skulle beskriva dig med om de fick frågan?
Lugn, organiserad, empatisk.



Jag antastar: Anna, Michaela, Jenny och Johanna. Och alla andra som känner sig manade.


Dagens träning: Gym med betoning på att inte kunna röra mig i morgon. Ökade haukkavikterna till 9 kg och det är jag lite stolt över. Habahaba sut sut...

Dagens underhållning: Se på när Jan gör en HIIT-träning.

lördag 2 november 2013

Antidiet

I natt drömde jag att jag åt en hamburgare. Närmare bestämt en Big Mac. Jag ångrade det i drömmen.
Jag har inget minne av när jag senast i verkligheten har ätit en hamburgare som jag skulle klassa som skräpmat. Hemlagade godkänner jag. Men jag minns inte när jag senast har besökt McDonald's eller någon liknande kedja. Helt enkelt för att jag tycker det är lite motbjudande.

Det är nog det närmaste en diet jag kan komma. En undvik-skräpmat-diet.

Jag lusläste nyaste Juoksija här en dag medan jag svettades på crosstrainern. En artikel handlade om paleo, eller grottmansdieten. Äta som en grottman och undvika sädesslag och mjölk tycker somliga är vettigt. Den dieten går inte så bra ihop med idrott. Hursomhelst så är det en diet av en hel massa dieter som alla talar för att undvika något i kosten. Jag börjar bli rätt så trött på sådant prat. Vart försvann tallriksmodellen?

Med en ätstörning i alltför färskt minne förhåller jag mig väldigt skeptiskt till allt som heter diet. Säkert för att jag förknippar diet med bantning, vilket det inte alls behöver innebära men som jag känner att bara leder till något ont. Jag förstår att personer på grund av allergier eller andra hälsoskäl är tvungna att lämna bort vissa produkter och tänka på vad de äter och sådan diet kan jag förstå. Jag kan också förstå att sådana som verkligen behöver banta är tvungna att lämna vita mjöl, extra socker och minska fettintaget. Men alla måste inte vara på diet. Ändå känns det som om alla håller på med någon av trenddieterna.

Varför 5:2- dieten? Varför LCHF? Varför Atkins? Eller paleo? Eller medelhavsdiet?
Kan man inte bara äta mångsidigt och röra på sig mer om det behövs?
Och hur skall man veta vilken diet som är bäst? I värsta fall kombinerar man alla dieter och slutar med att inte äta alls. Jag var på LCNF- dieten (low calories, no fat) och det gick ju käpprätt år h******t. Bättre kombinera alla dieter och äta av allt.

Av allt som är gott. Och som får en att må bra. Lagom mycket, lagom grönt, lagom inhemskt och lagom fräscht. Visst har jag en del matvanor jag är striktare med. Jag använder margarin på smörgåsen och dricker fettfri mjölk. Och undviker skräpmat (utom i mina drömmar då). Annars äter jag för att orka träna. Och jag njuter av varje tugga bröd och varje bit choklad. Jag tror den bästa och säkraste dieten heter sunda levnadsvanor.

Följer du någon diet? Eller har du gjort det? Och hur mycket energi går åt till att fundera på och bekymra dig över vad du stoppar i dig?


Dagens träning: dammsuga halva lägenheten.
Dagens nyttomotion: stavgång 2:28 h, 17.13 km, 8:42 min/km, 125 slag/min.

torsdag 31 oktober 2013

Storgråter

Jag är fem före färdig att kasta in handduken.

Jag knöt lenkkarna igen efter en veckas paus. I hopp om att det skulle bära längre än till närbutiken. Efter 700 meter sade det stopp och jag linkade tillbaka. Gråtande.
Visserligen gjorde det ont, men jag grät nog mest av besvikelse. Och ånger. Varför skulle jag spela fotboll?
Löparknä kan jag leva med. Det var okej idag, inga problem! Det är det där arma vänsterknät som tog stryk för knappa två veckor sedan.
Det måste ju ha hänt något. Jag tror jag fick en spark mot foten (bollen var i mellan) så att vristen vreds inåt. Smärta på utsidan av knäet och snett under. Det var inte svullet då och inte nu heller. Ont gör det när jag börjar springa (promenad, crosstrainer och benträning på gym har funkat) och ibland känns det av i trappor och nerförsbackar. Försöker ställa en diagnos med hjälp av Google, men om någon vill hjälpa till så är det fritt fram. Annars får väl en läkare ta sig en titt på det.

Ledsen är jag. Och arg. Känner mig orättvist behandlad, misslyckad och väldigt avundsjuk på alla som kan springa. Jag som har så mycket spring i benen! Det kändes annars så bra, så bra! Jag hade definitivt varit redo för en lång och skön runda!

Jag vet inte hur många fler smällar jag kan ta. Just nu tycker jag att allt vänder sig emot mig. Det är inte bara löpningen som orsakar denna känsla utan också annat jag upplever som livskvalitetssänkande. Jag vet inte heller hur jag ska handskas med det här nu. Just nu är jag mindre rationell och tänker sura och matstrejka resten av livet. Det lyckas väl tills i morgon eller så.

Kanske är det inte meningen att jag ska springa. Alls.

Undrar vad det då är tänkt att jag ska göra?

tisdag 29 oktober 2013

Jag?

Löpcoach?
Kanske det!

På studs-Anna efterlyste personer till en löpcoachutbildning och jag skickade på skoj in en ansökan. Den lät ungefär "jag är knappast den ni söker men det skulle vara kul att prova på...". Jag hann nästan glömma bort hela saken eftersom chanserna kändes små, de ville nämligen ha sådana som har erfarenhet av att dra grupper och coacha.

Igår fick jag ett mail. De vill visst ha mig med! Som coach för utomhuslöpning (ööh, finns det nåt annat?)! Om allt lyckas så får jag gå utbildningen i februari. Hoppsan!

Så kanske blir det av. De tar kontakt när det blir aktuellt. Om det blir av så ska det bli skoj! Jag får väl smälta tanken och försöka se mig som coach.


söndag 27 oktober 2013

Frisk luft

Jag har varit på riktigt uselt humör de senaste dagarna. Trött, slö, irriterad. Det kan väl bero på många saker men helt säkert hänger det ihop med att jag inte kan springa. Detta leder i sin tur att jag går miste om en hel del frisk luft som jag annars brukar få. Det är inte alls samma sak att svettas på gymmet. Visst  pumpar adrenalinet då också men någon frisk luft får jag inte.

Alternativträning är vad jag sysslar med. Förvånad tipsade mig om crosstrainern och det provade jag på igår. Knäna protesterade inte och i sällskap av en tidning fick jag faktiskt 50 minuter att gå! Så det är ju faktiskt ett alternativ. Borde väl masa mig till simhallen också. Vattenlöpning vore säkert bra. Det var okej i somras, men då var det på simstadion, det var varmt och skönt och jag kunde kombinera det med solbad. Att ta sig till simhallen och trampa runt i en trång 25-metersbassäng är helt enkelt inte alls lockande.

Det var ett underbart springväder i morse. Och klockan var 10 fast den bara var 9! Jag suckade djupt, knöt promenadskorna och gick ut på stavpromenad. Skönt var det, trots allt. Dryga två timmar ute gav mig en bra dos med frisk luft så lite nöjdare var jag ju efteråt.



Problemet med stavgång är att jag verkligen får kämpa för att pulsen ska hållas över 120 slag/minut. Så mycket mer än motion blir ju inte de här passen.

Nåja. Jag tar en vecka i taget. Hoppas, hoppas jag snart ska kunna springa igen!

onsdag 23 oktober 2013

Identitetskris

Nog ska det till en hel del självförtroende och ironi för att en löpare ska ta stavarna och ge sig ut på promenad. Det är dock det enda jag har kunnat göra i motionsväg. Mina knän tillåter inte löpsteg riktigt ännu.
Igår klädde jag mig i anti-löpkläder och traskade på så fort jag kunde. I ett tempo kring 9. Kanske kan man bli bättre på att promenera också. Själva promenaden var rätt skön men jobbigt var det att möta andra löpare. Jag skämdes nästan och hade lust att säga att "jag brukar faktiskt också springa, just nu idkar jag rehab och alternativträning!"
För det är väl det jag gör. Stavgår och tränar på gym. Jag har blivit motionär. Borde kanske börja prenumerera på Må Bra i stället för Juoksija.

Om någon har bra tips på alternativträning så är jag tacksam. Simning är dock inte något jag kommer att börja med.

Jag skulle så gärna vilja planera och drömma om nästa säsong. Men jag vågar inte. Visst har jag blivit rätt så härdad av smällarna jag har fått ta i år men jag vet inte om jag klarar många fler besvikelser. Jag får väl bara ta dagen som den kommer. Och bygga överkropp under tiden.

På tal om gym. Det är inget fel på styrketräning. Tidigare tyckte jag att det var urtrist men visst är det lite kul att ta ut sig helt och småningom också se resultat. Öka lite vikterna, se musklerna svälla (yeah, right...). Men det är något jag inte gillar med mig själv när jag tränar där. Fördelen med speglar är att man kan ha koll på tekniken. Nackdelen (enligt min personliga åsikt) är att jag fastnar vid spegelbilden. Beundrar lite. Missnöjer mig lite. Jämför lite. Min kropp är helt okej men jag gillar inte den jag blir när jag iakttar mig själv. Plötsligt blir jag så kroppsfixerad. Det blir jag inte när jag springer.

Jag återkommer när jag känner mig som en löpare igen. Tills dess är jag en splittrad själ.

söndag 20 oktober 2013

Olycksfågel

Jepp, jag kommer med mer klagovisor. Löparknä, fine, men gårdagens futsalturnering fick mig att gå som en 85-åring.
Först kändes det som en sträckning i baklåret. Sedan fick jag en smärre lårkaka på vaden. Vid det här laget visste jag inte på vilket ben jag skulle linka. I andra matchen tog jag en smäll till som resulterade i ont i knäet. Det andra. På utsidan och snett under knäskålen. Linkade mig igenom den tredje matchen men det var det knappast värt.
Under natten vaknade jag flera gånger av en grym smärta i knäet och idag meddelade jag att turneringens sista matcher får spelas utan mig.
Du kan säkert föreställa dig att jag är arg.

Känner mig som Kalle Anka. Undrar när vinden ska vända?

lördag 19 oktober 2013

Frustrerande

Jag vet inte vad som är värre- att konstatera att man inte kan springa och bli liggande på soffan eller att göra ett försök för att avbryta efter en kilometer och sedan återvända till soffan.
Jag upplevde det senare.

Knäet är inte som det ska. I morse skulle jag testa det lite grann och jag gav mig ut i den krispiga gryningen. Det var tyst, bara jag och Dolores* ute denna lördagsmorgon. Det kändes av i knäet efter några minuter och småningom fick jag lov att ge upp. Suck! Det är inte alls som det ska!
Nu är jag tillbaka där jag var i somras. Jag som precis hade lyckats bygga upp någon form av kondis under hösten. Frustrerande så det fräser om det!
Länken var således en flopp. Det goda var att jag fick 20 minuter frisk luft och en skön start på dagen. Det onda var smärtan. Får se hur dagens futsalturnering går...

Kompenserar med lördagsstädning och futsal. Det som räddar morgonen är att veta att maken är på hemväg efter två veckors frånvaro. Undrar vad han har för souvenirer med sig.

Trevligt veckoslut!

*Mitt löparknä åt vilket jag givit detta smärtfyllda namn.

onsdag 16 oktober 2013

Post marathon

Somliga drabbas av något som kallas Post-Marathon Syndrome (PMS, haha), en känsla av att löpningen inte lockar och nya mål känns avlägsna. Jag drabbades inte. Tvärtom.

I måndags ville jag gärna ta tillbaka det jag sade om att jag inte har så ont efter söndagens runda. Musklerna var ömma, men inte mer än förväntat, men det var ändå knäna som gjorde att jag rörde mig som en 85-åring. Knän i plural. Höger knä var samma gamla löparknä som ju gjorde ont redan vid halva loppet. Så det var inte så konstigt att det var styvt. Vänster knä var däremot något nytt och ömt på lite svårdefinierat ställe. Tisdagen var lättare och idag kan jag gå i trappor utan värre grimaser.

Efter två löpfria dagar måste jag få svettas lite, så jag besökte gymmet igen efter en månads paus. Hu, så svag jag är! Jag undvek allt som har med lår att göra, så medan apostlahästarna vilade tränade jag överkroppen. Dessutom kunde jag göra lite rumpstyrka också på den där maskinen där jag bara behöver svinga benet av och an. Rumpan är de facto det ställe jag inte alls har ont på efter loppet! Det bästa med dagens motion var ändå att få upp värmen lite grann, pressa de svaga armarna och sedan få stretcha ordentligt.

Jag börjar tvivla på att jag verkligen gav allt i söndags. Visst var jag ju trött och visst gjorde det ju ont lite här och var, men nog ska man väl ändå vara stelare än så här? Tänk om jag inte gjorde mitt bästa!?
Tre dagar efter känner jag mig faktiskt helt i skick, utom knäet då, och skulle gärna ta en lätt länk typ i morgon. Antagligen skulle det bli en seg och mjölksyrepräglad runda, men så här liggandes i soffan med rastlösa ben känns det som en lockande tanke. Hur länge ska man vila, tycker du?

Suget efter nya utmaningar ökade efter söndagen. Synd att det börjar bli vinter. Tid för grundträning, alternativ träning och rätt så kravlös och skön träning. För att inte bli utan tävling tänkte jag anmäla
 mig till Aktia Cup i år igen. Bara för att få tävla lite i vinter.

söndag 13 oktober 2013

Racerapport

Det gick ju bra! Med tanke på dagskondisen gick det över förväntningarna. Jag tar det från början.

Jag skulle njuta och ha roligt, var min tanke. Vem försökte jag lura? Maraton är faktiskt inte särskilt njutbart. Och stundvis inte heller särskilt roligt.
Jag åt en större-än-vanligt-frukost på en småstressad mage vilket resulterade i en icke-fungerande tarm. Det gjorde mig orolig. Jag packade ihop mig, valde kläder, tejpade knäet och gjorde det där omdiskuterade; tog en Burana. Just in case.

Vädret var strålande vackert men rätt så blåsigt. Väl på plats hade jag inte tid för annat än att värma upp, besöka toan två gånger och lämna grejerna för förvaring.
Klockan elva sade det PANG! och jag pinnade iväg i alldeles för snabb takt.
Det kändes bra. Tempot hölls under 5 och jag visste att det var för fort. Jag bestämde mig ändå för taktiken spring fort  länge du orkar så jag sprang vidare.
Vid 6 km började jag tanka. Jag använde mitt nya gelbälte och det är nog en prima uppfinning! Jag sög i mig en gel ungefär var femte kilometer och sörplade vatten vid alla stationer. Lite blurk-känsla fick jag av gelen men jag kan inte påstå att jag hade magproblem idag.
Det första varvet gick bra. Nackdelen med fyra varv var att 38 km- skylten inte skulle gälla förrän två och en halv timme senare. Fördelen, konstaterade jag senare, var att det var enkelt att dela upp loppet i mindre delar och även om farten sjönk markant mot slutet så kändes det sista varvet ändå rätt så kort.

Halvvägs kände jag av knäet. Skit också, tänkte jag, och började mentalt förbereda mig på att avbryta. Det gjorde ont de resterande 21 men inte på samma sätt som i Riga. Så jag fortsatte.
Vid omkring 26 km hörde jag bekanta hejarop och då försökte jag ju se ut som om allt var okej.

Bilden snodde jag av Hanna som stod och hejade. Hoppas på fler
bilder senare, pappa stod och fotade vid 37 km och vid mål.

Strax innan det tredje varvet var avklarat blev jag varvad av de snabbaste löparna. Bet ihop och sprang vidare. Vid det här laget höll jag ett tempo omkring 5:45. Mitt mantra blev sista varvet, fortsätt springa vilket jag upprepade och sprang i takt till. Vid 37 såg jag än en gång bekanta ansikten
och jag poserade efter bästa förmåga.
Äntligen gällde 38- kilometersskylten! Konstaterade att den där ökända muren aldrig kom och även om benen var trötta och vaderna skrek så var jag faktiskt inte så slut som jag hade trott att jag skulle vara. Kanske sprang jag för sakta?
De sista två var de längsta. Miss Garmin var dessutom några hundra meter före, så jag kände mig lite lurad när jag klockade 42,2 men fortfarande hade 400 meter kvar.

3:41:50 från startskott till mål. Jess! Trött och stel och smått illamående, men gående och nästan leende. Visst stelnade jag till efter loppet och mest ont har jag i vaderna. Ett par snygga blodblåsor som gör mina fötter om möjligt minde charmiga och en viss sveda mellan skinkorna i duschen är väl de största skadorna. Och ett inte helt okej knä.

Jag har funderat och analyserat skillnaderna mellan nu och för ett drygt år sedan då jag avverkade min första mara. Mest är det bätte skillnader.
- Jag var förberedd och jag visste vad jag gav mig in på.
- Jag hade tillräckligt med gel och energinivån hölls bra.
- Jag känner mig själv rätt så bra nu och jag visste hur jag skulle tanka före loppet.
- Den där muren kom aldrig denna gång och jag är inte alls lika stel och öm som förra gången. Kanske handlar det om vana?
- Jag var förberedd på efteråt och hade med mig återhämtningsdryck som jag fick i mig direkt efter loppet. Kanske morgondagen blir lite lättare.
- Jag är starkare, vilket säkert inverkar på uthållighet och löpteknik.
- Jag är fem kilo tyngre. Och rätt så frisk.

Nog hann jag ju undra varför i hela fridens namn man gör sådant här! Jag grubblar väl över samma sak ännu i morgon när jag försöker komma upp från golvet där jag har jobbar med min klient. Om en vecka har jag ändå glömt det och börjar drömma om nya lopp. Drömmen om 3:30 må förbli en hägring tillsvidare. Allt har sin tid. Nu parkerar jag lenkkarna på hyllan för en tid framöver. En vecka eller så.

Jag fick en liten revanch trots allt. Ett skönt slut på en annars rätt så tung och jobbig säsong. Dags att ta fram glassen!

PB

Det gick! Jag kom i mål! Och förbättrade mitt rekord med en knapp minut. 3:41:50. Netto 3:41:41. Är nöjd och glad och inte totalförstörd. Återkommer med racerapport bara jag har fått något annat än åtehämtningsdryck att hållas i mig.

lördag 12 oktober 2013

Förberedd

Om träningen har varit uslig de senaste månaderna och jag fysiskt inte har laddat upp som jag hade önskat så är de övriga förberedelserna bättre än vanligt.

Dagen började med brunch och fortsatte med en megapastaportion.


Hämtade min nummerlapp och har sett till att skaffa gel, ett gelbälte och kompressionssleeves. Dem sitter jag och vänjer mig vid. Med i morgon finns också återhämtningsdryck för att göra måndagens arbetsdag så möjlig som möjligt.

Förberedd inför en väldigt spontan och oförberedd mara. Nu ska jag ännu bara klippa tånaglarna, sen är jag fit for fight!

måndag 7 oktober 2013

Det närmar sig

Fick en sådan där tänkomdetskitersigochomjagmåsteavbrytaelleromlöparknäetkommertillbakaochfysålångtdetärvadharjagnugettmiginpå- känsla.

På söndag gäller det att hålla ihop. Tills dess tankar jag med ravioli och glass.

torsdag 3 oktober 2013

30-20-10

Jag snubblade över den här artikeln och lät mig inspireras av intervallpasset som presenterades. Artikeln innehåller en massa annat intressant också men det går jag inte in på nu. Jag hade tänkt mig lite fartlek och det blev det. Så här såg min variant ut:
30 sek jogg + 20 sek spring + 10 sek spurt. Hela cykeln upprepade jag fem gånger, sedan ett par minuter jogg. Sedan hela grejen igen. Totalt 3*5(30+20+10).
Snabbt och effektivt. Skrapade ihop 7 kilometer och var nöjd med det. Perfekt fartlek, benväckare eller kort intervallpass! Perfekt speciellt om man inte vill trötta ut sig för mycket.

onsdag 2 oktober 2013

Förbereder mig

High5-produkter (gel och sådant) är märkligt svåra att få tag i och jag har spanat i flera sportbutiker efter gel och elektrolyttabletter. Gissa var jag till sist fann det jag sökte? I Sportia i Vasa! Helt orelaterad till löpning blev ju inte resan dit.
Kom hem igår kväll efter två intensiva utbildningsdagar och var rätt så slut. Idag fick mina stackars klienter stå ut med en disträ zombie men kanske jag är mig själv i morgon. Eller på måndag.
Idag rastade jag fötterna efter två dagars helvila. Skönt! Inga tunga ben men fortfarande lite stramt i baklåret. Måste bli av med det.

Jenny laddar precis som jag upp inför Vanda maraton och jag försöker också hitta på en bra plan inför loppet. Efter lördagens länk känner jag mig mentalt förberedd, nu gäller den fysiska uppladdningen. Främst handlar det om att inte överanstränga mig och att äta och framför allt dricka tillräckligt.
Min plan ser ut så här:

Idag: lätt länk på dryga 11 km
Torsdag: fartlek ca 45 min
Fredag: Vila
Lördag: Sällskapslänk
Söndag: Vila
Måndag: lätt länk 45-60 min
Tisdag: Vila
Onsdag: lätt länk+spurter/fartlek 45 min
Torsdag: Vila
Fredag/lördag: lätt länk/snabba ruscher (benväckare)
Söndag: långpass på dryga 42 km. Hoppas jag.

Note to self: vila=tänja och rulla på foamrollern.

söndag 29 september 2013

Formcheck och mental träning

Idag testade jag formen. Efter två dagar helvila och gårdagens stadiga näringsintag (borde definitivt gå på brunch oftare!) kändes benen rätt så fräscha.
Malms flygfält ligger rätt så nära oss och ett varv runt är 5,7 kilometer. Fyra varv blir således en dryg halvmara. Min tanke för idag var inte bara att kolla om jag alls kan och orkar springa, utan också att kolla om huvudet klarar av att springa fyra varv. Om två veckor är det nämligen fyra varv som gäller och jag är mest orolig över den mentala biten. Idag växte jag lite pannben.

Det blev ett rätt så bra pass. Det första varvet gick fortast och tempot låg under 5 hela tiden. Jag visste att det var alldeles för hårt. Det första varvet var också mentalt det tyngsta. Andra och tredje varvet gick bättre. Kroppen hade hittat den femte växeln och jag rullade på, lite lugnare än första varvet. Under det sista varvet föll tempot till närmare 5:15. Det är väl det som är dagsformen. Någonstans mellan 5:15 och 5:30 ska jag väl kunna hållas.
Vid halvmaran klockade jag 1:46. Skrapade ihop 22,6 km med ett medeltempo på 5:02.

Huvudet höll. Frestelsen att kliva av var stor efter det tredje varvet men jag sprang mitt fjärde och sista trots allt. Huvudet håller fyra varv. Det är väl min styrka just nu. Om kroppen bär mig fyra varv (dubbelt så långa varv...) är en annan sak. Det må bära eller brista.

Dagens klädval var rätt, så nu vet jag vad jag springer i om det råkar vara 7-8 grader. Långa tiggts, långärmad och t-skjorta ovanpå. Jag blev inte överhettad men inte heller frusen. Det blev jag först när jag traskade hemåt.
Det kalla luften är nog något jag får vänja mig vid. Även om det är plusgrader är det nog skillnad mellan +7 och +20. Risken med kylan är också att jag inte känner mig lika törstig och således riskerar att dricka ännu mindre än vanligt. Vätskebrist kan man få även om man tycker att man inte svettas. Får satsa extramycket på det nu.

Jag försöker att inte ha något tidsmål denna gång. Det får gå som det går. Mitt mål är att komma i mål. Helst utan skador. Mitt mål är att få ett helt lopp i år. För att få avsluta säsongen på ett bra sätt. Jag springer för att kunna njuta av fiilisen, rekordet får bli till en annan gång.

I kväll bär det av till Vasa. Lenkkarna blir hemma och kroppen får vila två dagar. I stället sitter jag på utbildning och hoppas på att vara en mer kompetent talterapeut när jag kommer hem.

Ha en fin söndag!


torsdag 26 september 2013

Varannan kilsa

Inspirerad av Jenny som tipsade om detta pass när jag för en tid sedan efterlyste bra intervallpass, blev dagens runda en rätt så bra fartuthållighetsträning. Det blev totalt 16 kilometer där varannan kilometer var snabb (typ 4:45-5:00-tempo) och varannan jogg (6-isch). Farten bestämmer man själv, jag bestämde mig för något mellan hel-och halvmaratonfart. Det blev också en bra övning i tempoväxling och att ännu kämpa upp farten den åttonde och sista snabba kilometern var nog lite pannbensträning också.
Med tanke på att jag inte alls var springsugen när jag kom hem efter jobbet gick länken riktigt bra! Men hur ska man klä sig, riktigt??
Tänk att åtminstone jag ännu för ett par veckor sedan sprang i shorts och t-skjorta! Den här veckan har varit jättejobbig vädermässig och varje gång har det känts helt fel. I förrgår hade jag lämpligt tills solen började skina och jag fick obekvämt hett. Sedan kom det en störtskur som gjorde tröjan blöt och kall. Idag hade jag på mig en teknisk långärmad och jacka, innanför vilken jag kände mig som i en regnskog. Sju grader och småruggigt väder är inte helt enkelt. Och om ett par veckor då? Vad ska man tävla i? Det värsta jag vet är att ha för varmt, men om det är sju grader så kan det vara kyligt innan man kommer iväg...
Idag hade jag försett mig med en huvudbonad för att skydda öronen. Det är väl ett tecken på att man börjar bli gammal när öronen blir känsliga för kyla...

Dagens brrr: Fick skrapa rutorna i morse.
Dagens aj: Magknip längs med hela dagen.
Dagens yäk!: Ett Profeel-mellanmål. Någon kvarg-grynost-bärsmörja. Den var ganska äcklig, faktiskt.
Dagens känsla: Lätta ben!
Dagens miss: Springklädvalet.
Dagens tyngsta: Öka från 6-tempo till 5 mitt i en 600 meter lång uppförsbacke.
Dagens bästa: Hittade en Jättis-strut i frysen! Den tar jag som gräsänkeförmån.

Även om löpningen löpte bra idag så vet jag att det var ett tungt pass. Speciellt för en kropp som inte är helt hundra. Nu ska jag testa två dagar helvila, för att se hur det går på söndag. Då tänker jag testa mig lite grann.

söndag 22 september 2013

Färgsprakande

Idag fick jag springa i det allra vackraste septembervädret! Det var kallare än vanligt och det lär bli ännu kyligare nästa vecka. Septembersolen värmde ändå skönt och jag fick njuta av höstens bättre sida.
Idag hade jag faktiskt ingen långpasspecialitet. Jag ville bara springa långt. Siktade på 6-tempo och fick ihop 25 kilometer.
Oj, så jag njöt. Det låter som en klyscha när jag säger att löpningen fungerar som terapi och att jag blir glad av att springa. Men så är det. Speciellt nu då jag bara springer tre gånger i veckan njuter jag extra mycket. Jag kommer bort hemifrån och släpper för en stund sådant jag bär inom mig annars. Just under länken väcks ett hopp jag annars inte ofta har.

Att det råkade vara vackert var grädden på tårtan.





Dagens vackraste: En färggrann Gammelstadsforsen.
Dagens fulaste: Min vänster tåtå. Nageln är blå och intill finns en präktig blodblåsa som bidrar till en äcklig syn.
Dagens konstaterande: Inläggen jag fick för överpronationen orsakar antagligen ont i hälsenan.
Dagens jobbigaste: Motvind på Brändö bro.
Dagens AJ!: Mina baklår. Spända som bara den och ömma från knävecket ända upp till strax under skinkan.
Dagens bästa: Varken knäet eller akillessenan gjorde ont!
Dagens hmmm...: Tänk om jag ändå skulle ändra två varv till fyra varv i Vanda...

onsdag 18 september 2013

Ett och lite till

Idag blev det höst på riktigt. Drog på mig långa ben och vattentät (not!) jacka och hann bli genomvåt medan miss Garmin ännu sökte satellit. Glömde pulsbandet och sprang på känsla i stället. Av någon anledning springer jag fortare i regn (hällregn är kanske bara inte lockar till mysjogg) och det blev en runda på 16 km i 5:19-fart. Inte så pjåkigt distanspass.

Min blogg har fyllt ett år, märkte jag. Jag missade dagen med någon vecka. Inget jag firar precis, men kul att notera. Tänk att jag har låtsas vara löpare ett helt år nu! Bara för årsdagens skull måste jag väl fundera högt lite grann.

Varför bloggar jag om löpning?
Mest är det för mig själv. Dels för att få skriva av mig och dels för att få svar på frågor samt tips och idéer av dem som ibland besöker min blogg. Det som motiverar till att fortsätta skriva och läsa andras bloggar är att jag känner mig som en del av ett sammanhang. Löpningen blir socialare så här. Även om det bara är i cybervärlden och jag inte har träffat ens hälften av dem som kommenterar på bloggen. Dessutom drar jag ju nytta av det i och med att folk faktiskt verkar läsa och kommenterar det jag skriver. Jag har genom bloggen fått en hel del bra tips om allt från skor, träningspass och muskelvård samt stöd när det skitit sig och hejarop när jag har överträffat mig själv. Så det tackar jag för och hoppas att det kan få fortsätta.
Jag strävar inte efter att komma med högtflygande och visa ord utan jag är rätt så ärlig i mitt skrivande. Jag är en glad amatör som hoppas att kunna inspirera andra glada amatörer. Jag delar med mig av både bättre och sämre pass och försöker inte låtsas att löpning alltid är så fantastiskt.

Varför följer du min blogg?
Det har jag nog funderat på. Jag vet varför jag läser andras bloggar; de är inspirerande, kul läsning och dessutom är jag nyfiken på hur det går för mina löparkolleger. Men varför läser just du min blogg?

Vad vill du läsa?
Jag tenderar att skriva långa inlägg. Det beror på att jag finner glädje inte bara i att springa utan också i att formulera mig i skrift.
Vad vill du läsa? Inte bara på min blogg, utan sådär i allmänhet. Vad gör en blogg intressant?
Ska det handla om träning? Om kost? Om de bästa löpskorna? Eller bästa strategin när magen börjar fungera mitt under löprundan (trust me, jag har många sådana historier). Ska bloggen vara full av bilder på en glad och svettig löpare precis efter avklarat pass?

Sådana saker funderar jag på. Så nu har du chans att påverka lite grann.