Temposökning och träningsflopp(ar)

Jag söker fortfarande "mitt tempo", både när det gäller grundkonditionsträning och fartträning. Jag räknade ut att om jag vill nå mina mål på 10 km, halvmaraton och maraton borde jag ha en kilometerhastighet på 4:00, 4:16 respektive 4:59. Shit! "Maratonfarten" är okej, det är snäppet över prattempo men ändå inom bekvämlighetszonen. Efter 40 km är det knappast bekvämt, men överkomligt. Halvmaratonfarten är redan så där blodsmakshård och nästan så att jag inte vågar drömma om att nå ett sådant resultat. Och på tian borde jag ju springa som en idiot för att lyckas. Suck.

Dagens plan var att prova mig fram, följa med tempot och under långlänken försöka mig på tempoökning. Börja i bekvämt tempo på drygt 5 min/km för att var fjärde kilometer öka lite. Bra plan! Jag stack ut i strålande solsken och därefter följde flopp på flopp.

Flopp 1

Det här med att hitta tempo var inte lätt. (Hur mycket kan jag egentligen lita på fröken Garmin?) Jag började ganska raskt och landade på ett tempo kring 5. Det kändes bra och jag tror att det är ungefär mitt "lugna men inte för lufsiga tempo". Klockan plingar till och jag märker att jag efter den första kilometern hade ökat till något mellan 4:45-4:50. Oops. De första 4 km gick ungefär i det tempot. Efter 4 km ökade jag medvetet och då sprang jag stundvis på 4:30, stundvis 4:15. Och i uppförsbackarna gick det så klart betydligt långsammare. En jämn ökning blev det ju inte, så målet med träningen uppfylldes ju inte riktigt. 

Efter 8 km kom en sträcka med en massa upp- och nerförsbackar, så en ytterligare fartökning kunde jag bara glömma. Tog ett par "återhämtande" kilometrar i stället, för att sedan eventuellt öka lite igen.

Floppens tankeställare: 

- Jag borde definitivt lära mig att kontrollera min fart. Jag tenderar att börja alldeles för fort för att sedan sippa. Nu lyckades jag ju inte öka farten då jag gick ut i ett raskt tempo. Desstuom borde tempot vara lägre om jag ämnar springa lite mer än 10 km. 

- Jag är rädd för att tappa fart. Nu under vintern är det omöjligt att springa hårt på grund av det hala och buckliga underlaget. Fartträningen blir lidande och jag är rädd för att bli långsammare. Det gick så jättebra under hösten och jag såg resultat. Å andra sidan är det ju "grundträningsperiod" nu. Men ändå!

Floppens positiva:

Det blev en hård länk och jag kan ju se det som en fartuthållighetslänk i stället. Tian avverkade jag på 47 minuter. Hyfsat bra, men ändå inte riktigt vad jag ville.

Flopp 2

Efter 10 km blev det ingen fartökning, tvärtom. Mitt knä satte käppar i hjulet och jag avbröt direkt. Voj kakka! Tur i oturen befann jag mig ett par hundra meter från Åggelbys tågstation så jag tog mig dit för att hoppa på tåget hem. Svettig som jag var blev jag fort kall, så jag gick/småsprang/linkade hem från Mosabacka station. Sur som en strömming. Om jag blir förkyld på grund av det här så följer väl flopp 3.

Floppens tankeställare:

Vad skall jag göra nu? Knäet håller ganska bra, under veckan har jag klarat av att springa pass på ca en timme. Men om jag inte klarar mer än så, så är ju ett maratonlopp oöverkomligt.

Borde jag visa upp knäet? Vem borde jag gå till i så fall? En vanlig fysioterapeut? Eller en med inriktning på idrott? Eller nån helt annan? 

Floppens positiva:

Det kom aldrig någon konduktör, så jag åkte gratis. HAH!

Det gick ju inte riktigt som på Strömsö...