Dolores

Det går i vågor. Vissa dagar är glaset halvfullt och jag vågar drömma om kommande lopp. Andra dagar förbannar jag mitt knä och känner mig straffad och orättvist behandlad. Varför fick jag inte springa hela loppet? Om det bara hade hänt lite senare hade jag linkat i mål.
I onsdags sjöng jag klagovisor. Jag kunde inte springa på grund av knäet, jag kunde inte rullskrinna på grund av skavsår och till råga på allt kunde jag inte vattenlöpa för att skavsåren sved så förtvivlat.
Visst är det bättre nu, men långt ifrån friskt. Jag har vågat mig ut på ett par testrundor och klarat ca 6 kilometer. Sedan har det roliga tagit slut och jag har missmodig fått promenera hem. Att pulsen är skyhög får mig att tappa hoppet ytterligare, om kondisen är så här usel finns det ingen chans att slå rekord i höst.
I går besköte jag fysioterapeuten och fick se hur mina vrister ger efter när jag böjer benen och hur knäna vrids inåt. Jag fick också märka hur svaga höfter jag har och hur mycket de är i obalans. Dessutom har jag spända muskler från höftböjare till vader. Mer övningar, mer stretch. Nästa gång får jag inlägg.

Jag vet inte riktigt vad jag skall ta mig till. Vill inte ge upp, men vågar inte heller hoppas på att alls kunna springa i sommar. Fan.

Inspirerad av Springjonas som döpte sitt löparknä till Knut, tänker jag kalla mitt knä Dolores. Det betyder "smärtor".