Snygg i ljusrött

Söndagens löparknäincident fick mig att boka tid till en fysioterapeut och honom besökte jag igår. Det var en fantastisk upplevelse jämfört med ortopedbesöket för en tid sedan. Ortopeden var grym och pessimistisk och sade att jag gör klokast i att inte springa alls. Fysioterapeuten däremot var uppmuntrande, förstående och gav konstruktiva råd för hur jag kan jobba bort muskelspänningarna som antagligen är en delorsak till att jag får ont i knäet. Det vi kom fram till var bl.a:
- knäet skriker oftast efter långa, lugna pass. Dessa pass belastar mer än länkar i högre tempo. Slutsats:spring fortare.
- jag jobbar för mycket med baklåren och glömmer rumpan och höftena. Hur jag borde springa för att aktivera dessa muskler vet jag inte riktigt (har du bra tips?).
- jag skulle kunna dra nytta av skor med lätt pronationsstöd. Vad det nu sen innebär.
- Foamrollern är bra (jag fick beröm för att ha tagit den i bruk)
- jag ska "värma upp" höftmusklerna och höftböjarna före jag går ut och springer så att musklerna aktiveras lite (fick några övningar jag kan göra)
- långpass gör jag på skidor när det bara är möjligt
Lasse var nog super! Skulle jag vara singel skulle jag antagligen boka in en massa besök för fejkade krämpor.
Sist men inte minst:

Kinesiotejp! Jag fick till och med välja färg! En lång remsa från höft till knä och ett par tvärs över det ömma stället. Känner mig rätt så proffsig nu. Jag blev minst lika glad som ett barn som får klistermärken efter ett besök hos doktorn.

Kanske hjälpte tejpen. Idag stod det PK-lenkki 60 min på programmet och jag trotsade snöstormen och prövade lyckan. Det var nog inte den bästa dagen att försöka tänka på hållning och springteknik. Det gick långsamt, det var eländigt och plumsigt och mest ont hade jag i ögonen och på kinderna då snön mötte mig i vågrät riktning. Fy sjutton! Märkligt att adrenalinkickarna och endorfinerna påverkar en så starkt, trots att jag intalade mig att det är förjäkligt var det ju nästan helt okej.
Tempot var vad det var (i snitt drygt 6 min/km) och en runda som annars lätt går under en timme tog nu 1:10. Idag har jag rätt att skylla på vädret.
Och knäet var okej. Om det var tejpen eller något annat spelar ingen roll. Tjusigt är det hur som helst.

Med nöd och näppe

Jag litar inte alls på mitt knä just nu. Det har gått bra ett par veckor nu då jag har valt att genomföra långpassen på skidor och knäet har inte varit ett problem sedan floppen för ett par veckor sedan. Ändå har det inte gått en länk utan att jag har inbillat mig den där diffusa konstiga känslan på utsidan av knäet och bara väntat på att det skall göra ont.

Idag var jag inställd på att springa. Rädd för att floppen skulle upprepa sig packade jag med busskort och telefon. Just in case. Tidigare har jag planerat långpass så att det finns möjlighet att ta en wc-paus, numera får jag planera rutten så att det alltid finns en möjlighet att åka hem om det skiter sig med knäet. 

Det gick nästan bra. Efter 18,7 km och 1:44h stoppade jag klockan och då hade jag en sista uppförsbacke kvar. Den linkade jag uppför. Det höll nästan ända hem.

Suck. Inte för att det smärtade oöverkomligt mycket, men tillräckligt för att jag skulle sluta springa. Det gjorde ont en stund när jag promenerade, men nu känns det okej och varken värker eller smärtar när jag går omkring här hemma. 

Nog är det frustrerande. Om det håller på så här så är maraton bara att drömma om.

Annars gick det okej. Jag blev utan sällskap ändå, så jag gav mig ut i blåsten på egen hand. Enligt träningsprogrammet skulle jag springa en PK-lenkki på 90 minter. Det blev typ 105 minuter i ett medeltempo på 5:36, men den lite för långa tiden spelar ingen större roll. Medelpulsen var däremot lite för hög (147), då tanken är att hålla pulsen mellan 130 och 140. Måste öva mig i (im)pulskontroll.

Nu har jag tänjt ordentligt och jag tror att Foamrollern får lite kvalitetstid med mig senare idag. Före det skall jag se vad knäet säger om en kvarts promenad till mamma och pappa.

Hoppas du har haft en skön söndag!   

Det rullar på

Igår hade jag lyckligtvis en vilodag. Benen var tunga efter veckans träning så vila var på sin plats. Än en gång observerade jag vilans effekt när jag idag stack ut på 10 km i maratonfart. Det gick nästan för lätt! Medeltempot var 5:05, så det var ganska perfekt (i uppförsbackarna gick det ju långsammare och uppvärming och nerjogg är medräknade). Visst var jag ganska trött efteråt och det här var ju bara en fjärdedel av vad jag borde springa efter fyra månader. tempot har jag ändå lyckats hitta.

Något annat jag lyckats hitta är det perfekta mellanmålet att ta direkt efter träningspasset, nämligen Valios vaniljsmakande Profeel-kvarg och päron! Supergott och man får i sig både kolhydrater och protein. Det mättar lagom i väntan på lunchen.

Päron&Profeel

 I morgon siktar jag och Nina på att springa kring 20 km i 5:30 tempo. Häng med!

Inlärd lättja

Sex gånger i veckan tränar jag. Sex gånger i veckan antingen springer jag kilometer efter kilometer, tränar rumpan av mig på gymet, jagar en fotboll, plågar mig med intervaller eller njuter av farten (i nerförsbackarna) i skidspåret. Hurtigt! 

Vad gör jag sedan när jag kommer in? Jo, jag tar hissen upp till tredje våningen. Just så hurtig är jag.

Jag skyller på att det är inlärt, en ovana som började när Jan hoppade på kryckor och hissen var nödvändig. Nu sitter det liksom i, att trycka på hissknappen och åka upp.

Ett par gånger i veckan kan jag skylla på att jag har tunga matkassar. Annars har jag inga ursäkter. Det är ju inte sjunde våningen jag skall till.

Ja, jag är egentligen rätt så lat. So what? Alla har vi väl våra laster.

Flexibel arbetstid

Idag utnyttjade jag den flexibla arbetstiden jag har och besökte gymet mellan morgonens och eftermiddagens klienter. Helt perfekt! Jag fick en ordentlig paus och mentalt är jag piggare vid elva på förmiddagen än efter klockan 16 och med fem klienter i tankarna. Energimässigt var det lite för sent eftersom det redan hade hunnit gå över fyra timmar sedan frukosten. Skönt var det ändå och lugnt och tomt på gymet. På två timmar hann jag bra köra igenom mitt program och äta lunch i cafeterian. Visst straffar sig pausen genom att jag sitter och jobbar ännu halv sex på kvällen, men strunt samma. Jag gör hur jag vill med min tid.

Jag börjar bli starkare märker jag. Eller åtminstone större. Hoppas jag inte samlar på mig alltför mycket muskelmassa (eller annan massa) utan att jag hellre blir uthålligare och segare när det kommer till styrka. Nåja, styrketräningen är med på programmet fram till mars, sedan blir det mera spring igen. Tills dess beundrar jag mina triceps i spegeln en gång i veckan.

Aktia Cup, del 3

Köldknäpp. Dagens ljud var inte som förra gången smattrande Icebugs mot asfalten, utan knarrande lenkkare mot snön. Temperaturen låg kring -20 när jag vaknade men det hann bli lite varmare till starten klockan 13. Typ bara -17. Strålande solsken, underbart vinterväder och ingen vind alls. Utmaningen var att klä sig lagom för tiokilometersloppet. Inte för mycket men inte heller så att man fryser. Jag lyckades ganska bra. Hade kompressionsstrumpor, en omgång underställ och sedan löptights och en löptröja. Halsduk, vantar och mössa också, såklart. Visst var det huttrigt, men inte sådär råkallt som det är vid ett par plusgrader och regn och blåst, utan så där bitande och torrt.

Det gick bra. Jättebra. Jag kom i mål på 43:07 och förbättrade således mitt personbästa med femton sekunder. Alltid bra. Men drömmen om milen sub 40 lever fortfarande.
Jag har stora problem att hålla tempot på 4 minuter per kilometer. Den första kilometern rusar jag på under 4 minuter, men sedan hittar jag mitt rätta tempo och det ligger på drygt 4 (4.19-4.30 efter vad jag följde med klockan). Ska tian gå på under 40 minuter måste jag hålla ett medeltempo på 4, så är det bara.
Nåja, jag är inte knäckt bara för att jag inte uppfyllde min dröm just idag. Men en dag. Vänta bara.

Det enda problemet kölden gav var att det blev svårt att andas. Jag brukar inte påverkas av köld, men å andra sidan brukar jag inte springa med en medelpuls på 179 i en sådan här kyla. Blodsmaken trängde fram och det var svårt att ta djupa och lugna andetag. Slutspurten gav upphov till något som kändes som hyperventilering då andningen var ytlig och tät. Ännu någon timme senare piper det i lungorna och jag hostar ihåligt. Det går väl över. 

Idag hade jag en kille flåsande i nacken hela vägen. Och då menar jag flåsande. Eller närmast stönande. Påminde mer som om han skulle ha... Nåja, fantisera själva. Det var himla irriterande och jag undrade nog om det inte är jobbigt att hålla på så där. Vi sprang lite om varandra hela tiden men han drog ifrån och gjorde en fin slutspurt efter 8 km. Då blev det äntligen tyst.

Idag stod en dam och hejade vid vägrenen vid 4,5 km. "Hyvä, hyvä, ei ole paljon enää!" Hur kan man säga så när det är över hälften kvar? Ställ dig vid 9-skylten nästa gång.

Idag var det inte mer än 15 som deltog i min serie. Kanske kölden skrämde bort deltagarna. Jag kom tionde och fick därmed min första poäng. Det tycker jag är lite lustigt. Jag är fortfarande nästan sju minuter efter vinnaren. Men en poäng är alltid en poäng.

Två deltävlingar återstår. Hittills har väderförhållandena varit helt olika varje gång, så jag väntar med spänning på vad som möter mig i februari.

Charmigt. Jag har mer mustach än Jan lyckas få till stånd. Självironi är min starka sida.

Brr

Tittar på väderleksprognosen för i morgon och huttrar och bävar. -24 grader utlovas till morgonen. Sedan kommer temperaturen att stiga lite och vid 13-tiden borde det vara "bara" -13. Det är då jag står på startlinjen i Aktia Cupens tredje deltävling.
Hur tusan skall jag klä mig? Om någon har en bra dresscode för ett 10-kilometerslopp i ordentliga köldgrader och vind så tipsa mig gärna. Helst inte alltför tungt, jag vill gärna vara rörlig och lätt, jag hatar att svettas och att frysa likaså.
Laddar upp med vilodag, Foam roller och tortillas.

Godmorgon yxskaft

Vad hade jag inbillat mig? Att jag skulle springa intervaller klockan sex på måndagsmorgonen? Att det inte är ett fungerande koncept insåg jag när jag tog mina första steg och jag förkastade idén direkt. När jag väl var ute tog jag en lugn halvtimmesrunda, men nog ångrade jag att jag inte redan i sängen hade förstått mitt misstag och ställt om väckarklockan och somnat om.
Benen var tunga och sega, höftböjarna ömma från gårdagens skidtur, jag hade kläder som jag skulle ha klarat mig i -20 grader (det var -4) och hela jag var sömndrucken och slö. Intervaller? HAHA! Jag får ta det i morgon i stället. Det är ändå ett viktigt pass och jag får mest ut av det om jag är fräsch.

Jag fick lite frisk luft. Det var det enda positiva. Pigg är jag inte. God morgon!

Träningsveckan

Första veckan av träningsprogrammet är avklarad och jag är rätt så nöjd. Både med hur träningsveckan är uppbyggd och med hur det har gått. I det stora hela ser det ut så här:

Må: punttis
Ti: fotbollsträningar
Ons: PK-lenkki 60 min
To: korta VK-intervaller
Fre: vila
Lö: 10 km i martonfart
Sö: 90 min PK-lenkki/120 min flata


Om det behövs får jag väl kasta om passen lite (vilket jag gör redan nästa vecka). Totalt blir det ca 40-50 km spring i veckan. Jag vet inte om det är mycket eller lite, men jag tycker det är ganska lagom. Så här ser det ut 7 veckor framöver (lite ökar längden på PK-länkarna på slutet) och sedan blir det ändringar när jag skall börja träna mera fart.
I morgon är det knappt om tid och något gym hinner jag inte besöka. Kastar om måndag och torsdag och ger mig ut i ottan för att springa intervaller. Får se vad kroppen säger om det.

Idag valde jag att skida i stället för att springa mitt långpass. Dels för att jag gillar att skida och tänker utnyttja vintern så länge den varar och dels för att det är skonsammare för knäet. Det har varit okej den här veckan, men jag tror jag satsar på att försöka ta hand om det nu innan det blir värre. Och skidåkning är ju ett bra alternativ då jag inte behöver stå över passet. Visst hade jag njutit av sällskapet på Running Finlands långpass, men det hinner jag nog med ännu i vår.
Laddar upp inför morgonens tidiga pina med frörika semlor.

Fredagsvila, FoamRoller och Frestelser

Idag är det fredag och på träningsprogrammet står det "vapaa/lihashuolto", vilket innebär vila, återhämtning och stretching. Fredagar kommer att vara min vilodag några veckor framöver och då får jag bara passa på att återhämta mig efter veckan och ladda upp inför veckoslutets pass.

I måndags klickade jag hem en Foam Roller så nu är det good bye löparknä! Hoppas jag i alla fall. AJ så det gjorde ont när jag provade första gången! Ska man verkligen lägga på hela vikten? Musklerna mosas ju sönder! Idag rullade jag en stund och tänjde lite efteråt. Uff. Massage skulle nog sitta fint. Kanske lättar det efter några gånger. 

Det har snart gått två veckor sedan nyåret och sedan jag gav mitt lilla löfte om att hålla mig långt från sötsaker och extra socker. Det har gått rätt så bra, men igår utsatte jag mig själv för den största frestelsen någonsin: baka en cheesecake utan att ens slicka sleven! Det var svårt som bara den, det vattnades i munnen och jag måste medvetet kontrollera mig för att inte göra den där reflexmässiga rörelsen att föra sleven till munnen. AARRGGHH! Men jag klarade det! Jag gjorde det verkligen! Idag måste jag ännu stå ut med att se på när de andra äter upp kakan, men jag tror det är en lättare bit då jag kan tugga på något annat i stället.

Det var dagens tre F. I morgon blir det 10 km i maratonfart.

Mystiskt pass

På träningsprogrammet idag stod ett träningspass som jag aldrig tidigare sprungit. "VK-juoksu 15x30 sek". Öh?

Det innebär alltså korta intervaller i fartuthållighetstempo (puls på ca 160-175), 30 sekunder och sedan 30 sekunder återhämtning, för att sedan sticka iväg igen.

Det var lite mystiskt, måste jag medge. Först var det väldigt mycket klocktittande innan jag kom in i rytmen och utan att kolla tiden kunde avgöra hur länge jag sprungit. Till en början kändes det också hemskt ryckigt, jag hade nästan hellre sprungit en minut i sträck i stället. Men efter ungefär 8 drag började jag förstå mig på träningen och det gick egentligen helt okej.

Det tar ganska många drag innan man får upp pulsen men de fem sista kändes faktiskt hårda och effektiva. Tempot var vad det var, kring 4:30-4:45 under dragen och återhämtande på drygt 5 (farten skall hållas relativt hög hela tiden), men nog kände jag mig trög och långsam.

Träningen är snabb och verkligen inte tidskrävande. Det är ju överstökat på en kvart om man skippar uppvärmning och nerjogg. Vilket man inte ska göra och vilket jag inte gjorde. Värmde upp en kvart och joggade lite efteråt. Egentligen ganska skönt att vara klar på 40 minuter!

Jag är nog lännu lite fundersam, men kanske är det här en träning som jag helt enkelt måste hiffa först. Jag ger den en ny chans nästa vecka igen. 

Det positiva var att knäet inte skrek. Det muttrade lite igår, futsal gillades kanske inte helt, men nu var det okej. Irriterande att hela tiden vänta att det skall börja göra ont...

Nu följer två springfria dagar. I morgon är det punttis och på fredag vilar jag. Kanske bra att vila knäet inför veckoslutets hårda.

Vårens huvudmål i sikte!

Idag fick jag ett träningsprogram att följa inför maraton i Riga 19.5. Efter att ha sökt bland färdiga träningsprogram efter ett som passar mig, bestämde jag mig ändå för att vända mig till Unisport och löptränaren där som gjorde mitt senaste maratonträningsprogram. Det kändes bäst så. Han känner mig och jag gillade det senaste programmet. Nu kunde vi tillsammans sitta ner och fundera ut hur det blir bäst och anpassa det efter fotbollen och annat som måste beaktas.

Det blir tufft! Många träningspass, mycket spring! I åtta veckor framöver är det grundträning och det är ganska långt så som jag har tränat under vintern. Lugnt tempo och styrketräning som omväxling. Sedan kommer fartträningen in och det blir hårdare och hårdare, längre och längre. Jämfört med mitt senaste program är detta betydligt tuffare.

Två saker betonade min "coach" nu när träningsmängden och intensiteten är vad den är:

1) Muskelvård

Jag nämnde mitt bråkande löparknä och han rekommenderade Foam Roller. Om någon har erfarenhet av sådana så lyssnar jag gärna på tips! Han tyckte också att regelbundna besök hos massören skulle vara på sin plats. Därtill måste jag sköta upp- och nervärmningen och stretchingen ordentligt.  

2) Återhämtning

Vilodagen skall jag helga! Förutom vilan betonade han vikten av att tanka ordentligt och han rekommenderade att jag skulle börja använda näringstillskott direkt efter träningen (typ drycker eller energipatukkan med både kolhydrater eller protein). Med betoning på direkt. Då försnabbas återhämtningen. Så måste jag annars också äta ordentligt. Viktminskning är icke-önskvärt.

Jag har drygt fyra månader på mig att förbereda mig. Motivationen höjdes direkt och även om året har börjat med motgångar vill jag tro att det här skall få gå smärtfritt. Och att det skall få vara roligt!

Idag sköter jag återhämtningen och muskelvården och i morgon inleder jag träningen med 60 minuter PK-lenkki.

Temposökning och träningsflopp(ar)

Jag söker fortfarande "mitt tempo", både när det gäller grundkonditionsträning och fartträning. Jag räknade ut att om jag vill nå mina mål på 10 km, halvmaraton och maraton borde jag ha en kilometerhastighet på 4:00, 4:16 respektive 4:59. Shit! "Maratonfarten" är okej, det är snäppet över prattempo men ändå inom bekvämlighetszonen. Efter 40 km är det knappast bekvämt, men överkomligt. Halvmaratonfarten är redan så där blodsmakshård och nästan så att jag inte vågar drömma om att nå ett sådant resultat. Och på tian borde jag ju springa som en idiot för att lyckas. Suck.

Dagens plan var att prova mig fram, följa med tempot och under långlänken försöka mig på tempoökning. Börja i bekvämt tempo på drygt 5 min/km för att var fjärde kilometer öka lite. Bra plan! Jag stack ut i strålande solsken och därefter följde flopp på flopp.

Flopp 1

Det här med att hitta tempo var inte lätt. (Hur mycket kan jag egentligen lita på fröken Garmin?) Jag började ganska raskt och landade på ett tempo kring 5. Det kändes bra och jag tror att det är ungefär mitt "lugna men inte för lufsiga tempo". Klockan plingar till och jag märker att jag efter den första kilometern hade ökat till något mellan 4:45-4:50. Oops. De första 4 km gick ungefär i det tempot. Efter 4 km ökade jag medvetet och då sprang jag stundvis på 4:30, stundvis 4:15. Och i uppförsbackarna gick det så klart betydligt långsammare. En jämn ökning blev det ju inte, så målet med träningen uppfylldes ju inte riktigt. 

Efter 8 km kom en sträcka med en massa upp- och nerförsbackar, så en ytterligare fartökning kunde jag bara glömma. Tog ett par "återhämtande" kilometrar i stället, för att sedan eventuellt öka lite igen.

Floppens tankeställare: 

- Jag borde definitivt lära mig att kontrollera min fart. Jag tenderar att börja alldeles för fort för att sedan sippa. Nu lyckades jag ju inte öka farten då jag gick ut i ett raskt tempo. Desstuom borde tempot vara lägre om jag ämnar springa lite mer än 10 km. 

- Jag är rädd för att tappa fart. Nu under vintern är det omöjligt att springa hårt på grund av det hala och buckliga underlaget. Fartträningen blir lidande och jag är rädd för att bli långsammare. Det gick så jättebra under hösten och jag såg resultat. Å andra sidan är det ju "grundträningsperiod" nu. Men ändå!

Floppens positiva:

Det blev en hård länk och jag kan ju se det som en fartuthållighetslänk i stället. Tian avverkade jag på 47 minuter. Hyfsat bra, men ändå inte riktigt vad jag ville.

Flopp 2

Efter 10 km blev det ingen fartökning, tvärtom. Mitt knä satte käppar i hjulet och jag avbröt direkt. Voj kakka! Tur i oturen befann jag mig ett par hundra meter från Åggelbys tågstation så jag tog mig dit för att hoppa på tåget hem. Svettig som jag var blev jag fort kall, så jag gick/småsprang/linkade hem från Mosabacka station. Sur som en strömming. Om jag blir förkyld på grund av det här så följer väl flopp 3.

Floppens tankeställare:

Vad skall jag göra nu? Knäet håller ganska bra, under veckan har jag klarat av att springa pass på ca en timme. Men om jag inte klarar mer än så, så är ju ett maratonlopp oöverkomligt.

Borde jag visa upp knäet? Vem borde jag gå till i så fall? En vanlig fysioterapeut? Eller en med inriktning på idrott? Eller nån helt annan? 

Floppens positiva:

Det kom aldrig någon konduktör, så jag åkte gratis. HAH!

Det gick ju inte riktigt som på Strömsö...

Löften och önskningar

Jag är usel på att avge nyårslöften för att jag är usel på att hålla dem. Eller kanske inte usel, men löften är så starka att jag i samband med löften kommer på undantagsfall då löftena inte gäller, vilket tar bort löftets betydelse. Så önskningar eller mål kanske är bättre att tala om än löften. Det är kanske ändå bra att ta sig en liten tankeställare och fundera på om det finns något man skulle vilja förändra i något område i livet. Jag har tänkt, och de flesta små "löften" gäller helt andra saker än träning. Märkligt nog handlar livet om så mycket mer än det. Här är därför bara en liten del av det jag har funderat på, det som rör löpningen, träningen och hälsan i allmänhet.

Tipaton tammikuu

Det nya året har börjat och många löften som antagligen spricker efter en vecka har givits. Många håller säkert en så kallad tipaton tammikuu, vilket innebär att inte en droppe alkohol får avnjutas.

Alkohol är inte ett problem för mig, men januari får bli en månad under vilken jag avhåller mig från något annat som belastar mig: sötsaker.

Godisstrejk är för många ett annat ord för "bantningskur", men så är inte fallet för min del. Det kunde ha varit det tidigare, men inte nu. Nu handlar det inte om att gå ner i vikt (det kunde ha katastrofala följder) utan det handlar om att äta hälsosamt och vettigt. Under det senaste året har jag ä !@#$%^&* något sött så gott som varje dag. Jag motionerar ju visserligen så jag kan ju "med gott samvete" äta den där bullen som alltför ofta bjuds på jobbet, men inte handlar det ju om det heller. Jag får i mig en massa onödigt då jag i stället kunde äta en smörgås för att få upp blodsockret igen. Dessutom kan jag ofta ha alltför långa mellanrum mellan måltiderna, vilket leder till att jag smäller i mig choklad eller annat dumt bara för att kroppen skriker efter näring.

För att komma igång med bättre vanor tar jag en månad total strejk från sötsaker (godis, choklad, bullar...).  

Det är ju inte meningen att få i mig mindre energi, utan bättre. Jag skall inte bara lämna bort det söta, utan jag skall ersätta det med något vettigare. Energin behöver jag, men jag skall försöka satsa på energins kvalitet.

Vid tolvslaget slutade jag frossa i godsakerna som fanns framdukade. Det är mitt "nyårslöfte" för januari. Det håller väl högst en vecka.

Inte jämföra mig med andra

Jag tenderar att jämföra mig med andra och ofta med sådana som är bättre än jag är. I och med att jag följer andras träningsbloggar får jag ofta en känsla av att jag inte är tillräckligt bra och inte tränar tillräckligt mycket, bara för att någon annan superkvinna bloggar om sina ultralopp. Så ett löfte, eller kanske en önskan, är att jag skall försöka hålla mig till att jämföra mig med mig själv och mina egna resultat. 

Lyssna på kroppen

Det måste jag nästan lova att göra mer aktivt. När kroppen säger aj, så menar den aj! Jag är lite stolt över mig själv då jag igår avbröt min långlänk till Borgå på grund av att löparknäet gjorde sig ordentligt påmint. Även om det då kändes förnedrande så vet jag ju att det var det klokaste.

Hålla vilodagar

Minst en gång i veckan, det är ett löfte!

Önskning

Jag kan ju inte lova att det här året blir ett superbra löparår, men det är ju något jag önskar. Samtidigt önskar jag att löpningen inte skall ta över mig och börja styra mig, eftersom det inte är allt. Det får vara och förbli en kär hobby och jag önskar ju att mina närmaste stöder mig i den.

Vinnande outfit.