Gnällspik i farten

Dagens fotbollsträningar backades (igen!) så jag fick hitta på något annat. Benen kändes trötta så jag tänkte mig en lugn timme, eventuellt lite löpteknik och kanske, kanske några korta spurtar för att bråka med benen.
Icke.
Det började regna och blåsa och jag hade inte någon större lust att dröna i onödan. Bäst att få det fort undanstökat! Det blev en rask och plaskig runda i stället. Inte särskilt kul. Jag tror jag klagade på det mesta. Tur att jag inte hade sällskap, i stället kunde jag föra en gnällig monolog för mig själv.
Jag klagade på
- regnet och att den tekniska fleecen inte håller vatten särskilt bra
- blöta skor
- något som klämde ovanpå foten
- ont i magen
- att det måste bli blött före asfalten kommer fram
- att det i backarna där jag ämnade spurta skulle vara slask och halt underlag
- mig själv. Lyssna bara hur jag klagar!

Egentligen hade jag ingen orsak att gnälla, men det var väl en dålig dag annars bara. Och då går det väl ut över allt annat också.
Jag sprang en timme prick. I ett medeltempo på 5:12. Om medelpulsen hålls under 150 under en sådan runda kan jag väl vara ganska nöjd. Trots allt. Grundkondisen verkar jag ha under kontroll.

På tork.

Suddigt. Det får beskriva dagens löpkänsla.

Dagens ögonbryn-höjare: mjöden har kommit till butikerna. Jaha, julkalendrarna kommer väl lagom till vappen då.

Sällskap gör susen

Running Finlands nya system är ett fungerande koncept! Medlemmar kan kalla till träning och på så sätt kan man enkelt hitta någon att springa med. Idag fick jag med mig Idamari och det behövde jag verkligen! Det har varit ensamt på sista tiden och speciellt på långpass är det superbra med sällskap! Vi klarade 75 minuter galant i ett medeltempo på 5:40. Lite för högt steg min puls men det kändes bra ändå. 

Tveka inte, nappa på när någon berättar om ett pass som passar just dig! Också löpare är flockdjur.

Sista veckan grundträning på gång. Väntar med spänning på nästa vecka som för med sig nya rutiner och hårdare pass!

Mental träning

Jag är en optimist, speciellt när det kommer till att måla upp stora händelser och segrar i huvudet. Mental träning är ju någonting som hör idrotten till och många proffsidrottare lär syssla med det. Gå igenom en prestation i huvudet, för att sedan genomföra det i verkligheten. Det funkar, tror åtminstone jag.
När jag föreställer mig ett lopp är det nog inte själva löpningen jag tänker på (eller ibland kanske, åtminstone tuffa delar av en tävling), det är snarast målgången och segerkänslan som jag föreställer mig. Under en länk i maratonfart kan jag föreställa mig själv springandes på vägarna i Riga (inte för att jag har en aning om hur det ser ut i den staden) med folk som hejar vid sidorna av vägen. Fiilisen är på topp och av någon anledning brukar löpningen automatiskt gå snabbare och bättre då jag tänker mig själv till tävlingen. Humöret höjs och jag jublar inombords när jag ser mig själv komma i mål, hur trött men lycklig jag är över att ha slagit mitt rekord och presterat över mina egna förväntningar.
Under ett intervallpass kan jag se mig slå rekord på 10 km och klara 40-minutersgränsen. De sista, sega intervallerna bara flyger jag fram.
Det är skönt. Tänk att bara tanken på ett lyckat lopp kan ge sådana kicks och en sådan framtidstro. Det kommer att gå, är min inställning.

Jan varnade mig och sade att jag måste vara realist. Vilket han har rätt i. Vad som helst kan hända, och om jag av en eller annan orsak blir tvungen att avbryta eller bara har en dålig dag och släpar mig i mål på fyra timmar prick, så kommer jag att bli otroligt besviken. Antagligen kommer jag att gråta. Och vara sur och arg och känna mig misslyckad. Ja, nästan skämmas. Jag måste vara beredd på det värsta.
Okej, det stämmer. Men jag vet inte om jag vill måla upp ett nederlag medan jag springer. Visst slår ju tanken mig ibland, att jag kanske inte kommer att klara ett helt maraton, speciellt då knäet börjar gnälla. Men hellre ser jag mållinjen i Riga framför mig än en situation där jag rycker en arrangör i ärmen och berättar att jag avbryter.

Brukar du föreställa dig viktiga prestationer? Håller du på med mental träning? Hur? Och när? Hemma på soffan eller ute på långlänken?
Är det då en bra bild som höjer humöret medan du springer, eller är det skräckscenariot du målar upp?

Dagens långpass kändes som en evighet (105 minuter) men kanske det inte är lika långtråkigt och segt när det är dags för maraton. Det jag är orolig för är 140-minuters passen som kommer någon gång i april. Hur skall jag roa mig då?
Idag stack jag ut före morgonmålet. Otroligt skönt att det redan var ljust, även om klockan bara var lite före 8. Det var rätt så dött denna söndagsmorgon, bara fågelkvitter och knarret under skorna hördes. Långpass före frukost är inget jag är van vid, men tydligen lyckades jag tanka tillräckligt igår kväll för att ha energi att springa.

Efter 105 minuter var kinderna röda och fingrarna iskalla.
Gissa om morgonkaffet smakade?

Längtar efter asfalt!

Morgonmål och ett par timmar på soffan,
sedan var det bara att dra på sig fotbollsutrustningen
och jaga bollen på futsalplan. Tur att det är korta matcher.

Ännu en vecka kvar av "grundträningsperioden", sedan blir det små ändringar i hur passen är upplagda och stora ändringar i längd och intensitet. I mars börjar det på allvar!

På onsdag springer jag långpass på 75 minuter i ca 5:30-6-tempo. Start i Britas kl 17.30, vi ses vid ingången till simhallen. Kom med!

Död

Neeeej! Hon är död! Miss Garmin visar bara en grå skärm och reagerar inte på någonting. NEEEJ! Vad gör jag nu?

Medan jag försökte flytta över data får klockan till datorn så gick hon och dog. Det var inte min mening! Hur skall jag nu kunna springa?

Förtvivlad och rådlös.

Inbakade intervaller och limpa under armen

Sportlovet, inhiberade fotbollsträningar och ovanliga kvällsprogram ställde till det för mitt autistiska jag, som kräver ordning och struktur. Träningsveckan fick modifieras lite grann. Idag stod det PK-lenkki 75 på programmet. OK, men jag hade fortfarande ett intervallpass osprunget och i morgon blir det inte tid för sådant. Så jag bestämde mig för att baka in intervallträningen i dagens långa lugna. Helt okej var det, värmde upp en kvart, sprang 10 x 1 minut med 30 sek joggvila och fortsatte sedan länken som vanligt. 

Rundan avslutade jag några hundra meter före hemdörren och steg in i vår härliga lilla ekologiska närbutik Liike 51. Om du någon gång har vägarna förbi Mosabacka så passa på att titta in! Det unga, söta och trevliga paret bakom disken säljer härligt bröd, en massa ekologiska produkter från grönsaker till mysli, choklad, öl och franska ostar. Kött i frysdisken och glass från någon finsk gård. Till min stora glädje fanns det några bröd kvar på hyllan ännu en halvtimme före stängningsdags. Joggade hem med limpan under armen.

Morgondagens fotbollsträning förvandlas till ett extra gymbesök. Det är inte så farligt, varför inte bygga muskler när jag ännu har chansen? Styrketräningen försvinner från programmet från och med början av mars. 

Att höra till

Igår tillbringade jag kvällen på Running Finland's årsmöte och det visade sig vara ett smart drag att delta. Jag har under den senaste tiden känt mig lite ensam i löpskorna och några gemensamma pass har bara inte blivit av. Av en eller fem orsaker. Hur som helst var det skönt att träffa en bunt likasinnade för att sitta ner och planera året. Föreningen känns som något som är värt att satsa på och vara med i, det fick jag bekräftat igår. Oj, så många bra planer och evenemang vi har att se framemot!

Viktigast för mig är att känna att jag hör hemma någonstans. Att jag hör till. Löpning är en ganska ensam gren och sällskapet, den sociala biten och gemenskapen med andra som delar samma intresse är oerhört viktigt åtminstone för mig. Visst blir det en del "social" aktivitet i och med bloggandet, men det är inte alls samma sak som att träffas och träna tillsammans med andra.

Jag vet inte vem som följer min blogg och om någon som inte är medlem i Running Finland råkar läsa det här, men om du läser och om du är intresserad av löpning och av att dela ditt intresse (oberoende om du är erfaren ultralöpare eller om du just har skaffat ett par lenkkare och funderar på att bli bekant med dem) så kom med!

Liksom allt annat socialt så når du oss bäst via fejsbuuk.

Grådaskigt

Mitt långpass kan jämföras med dagens väder. Grått, tungt, trist och trött. En sådan där dag man bara behöver få avklarad, i väntan på bättre.

Igår var det en helt annorlunda dag och löpningen var som när den är som bäst. Sedan följde dock en usel återhämtning i och med att dagens mat mest bestod av mellanmål, brunch-småplock, kalasmat, en massa kaffe och ännu mera mellanmål. Därefter följde en natt av orolig sömn, märkliga drömmar och en matpaus då jag vaknade och var hungrig. En usel natt, och jag blev glad när jag såg att klockan äntligen var halv åtta och det nästan var en rimlig tid att stiga upp en söndagsmorgon.

Länken var släpig och trist och jag är glad att det inte var något annat än en lugn grundkondislänk. Något hårdare hade jag inte orkat med. Skrapade ihop 18 grådaskiga kilometrar. Resten av denna gråa söndag får bestå av riktig mat, en tupplur och att få de sista bitarna i pusslet på plats.

I väntan på solsken. 

Tio-kilometer-i-maratonfart-haiku

Med lätta springsteg
flyger jag fram och jag gläds
av hela hjärtat

Rubbade cirklar och onda cirklar

Hittills har jag följt mitt träningsprogram så gott som till punkt och pricka (kastade redan i början om två dagar, men träningsmässigt har jag följt det) och det har funkat bra för mig. Jag har insett många saker gällande programmet och efter fyra fem likadana träningsveckor börjar kroppen få rutin. Det går bättre. Jag blir van. Småningom börjar distanserna öka och kraven på kroppen blir större. Bra med rutin, tycker jag.

Idag stod det "fotbollsträning" på programmet (en hobby som vi fick beakta när vi gjorde programmet), men så blev träningen plötsligt inhiberad. Mina cirklar rubbades och jag fick tänka om. Hur ersätta en intensiv futsal-träning? Det kunde ha varit en jumppatimme, men det gick inte riktigt någon lämplig idag. Så det blev löpning ändå. Något långpass orkade jag inte med, det gjorde jag igår, och det skulle ju ändå vara något kort och intensivt. Pyramider kanske? De dyker upp i programmet först i mars-april, men varför inte ha lite kul och plåga sig själv så där annars bara? Här hittar du en närmare beskrivning av pyramidlöpningen, men kortfattat är det fartuthållighet som tränas i intervallform. I minuter: 4+3+2+1+30 sek+30sek+1+2+3+4. Mellan varven 1 min joggvila. Blurk.

Det gick ju inte så bra som i höstas då det var högsäsong för pyramiderna. Väglaget är ju vad det är och några höga hastigheter når åtminstone inte jag. Men jag gjorde ett tappert försök i alla fall, och sprang efter bästa förmåga. Det var snarast intervaller med "försök att springa fort" varvat med en minut "sluta försöka springa fort", men jag tror hastigheten inte förändrades särskilt mycket.

Där det inte var översvämning var det snömodd, och där det inte var snömodd var det en hård och glashal snöyta. Lycklig var jag över de tre minuterna jag kunde springa på bar mark. Oj, vad jag längtar efter våren och asfalt under fötterna!

Kanske räddade jag situationen och kom in i min trygga cirkel igen. Även om det inte var futsal så är benen precis lika tunga och trötta som de hade varit efter träningen, lagom inför morgondagens totalvila.

En annan rubbad cirkel: GPS:en svek mig och den första delen av passet tränande miss Garmin nog något helt annat än vad jag gjorde. Tempot var 16 min/km (då måste man ju typ krypa) och kilometrarna vet jag inte riktigt vad de var. Så något bra data får jag ju inte ut av fröken denna gång. Pulsen kunde jag ändå kolla och trots det tröga fartpasset fick jag nog upp pulsen till min fartuthållighetszon (155-175 slag/minut).

En icke-rubbad men kanske ond cirkel: tejpberoende. Ända sedan min gulliga fysioterapeut klistrade fast kinesiotejp för mitt löparknä har jag tyckt att det är ett måste. Jag har nu tejpat själv, och vare sig det hjälper eller inte så gör det att jag vågar lita på att det håller hela passet. 

Igår sprang jag utan tejp och jag anade nog en begynnande smärta i knäet. Idag tejpade jag och jag upplevde inte alls samma oros- och smärtkänsla som igår. 

Det här bevisade att jag inte klarar mig utan tejp. Eller? 

Håller jag på att utveckla ett tejpberoende? Inte för att det är så farligt, men inte är det ju riktigt så det skall vara. Eller?

Tur att det är fredag i morgon. Jag har nästan börjat gilla vilodagarna. Speciellt det faktum att jag ska vila och återhämta mig och att det är en viktig del av träningen och utvecklingen. Med gott samvete gör jag något helt annat och laddar upp inför veckoslutets hårda.

Koppla av

Jag är rätt så hurtig, ja, men jag är också rätt så bra på att koppla av. Ibland är jag rentav lat. När jag har tränat klart för dagen är jag nöjd med det och känner inte någon press att prestera något fysiskt. Något måste jag dock göra och då gäller det att hitta något som hjälper mig att slappna av och samtidigt få mig att känna att jag gör något vettigt. Från arbete och vardag kan jag koppla av genom träning, men hur kopplar jag av från träningen?

Min autistiska sida gör att jag kan fastna vid ett pussel och ha svårt att slita mig. Jag är helt försjunken i pusslet och mina egna tankar och glömmer tid och rum. Igår efter långpasset satt jag så gott som hela eftermiddagen och kvällen och lade de första bitarna på plats. Idag fick jag intervallerna gjorda och snart är det dags att låta kvällen gå intill de tusen bitarna.
Det är skönt. Det är inte alls något "nyttigt", men det är något som jag mår bra av att göra. Så kravlöst och så prestationsångestfritt som det bara kan vara. Man ska väl inte alltid måsta prestera?

Hur kopplar du av?

Dagens prestation: slaskintervaller. Resultat: blöta skor, usel fart och en igelkottliknande kurva i Garmin Connect.

Ha en fin vecka!

Aktia Cup, del 4

Dåligt väder verkar ha en positiv effekt. 

43 minuter jämnt. Rekord, och en förbättring med sju hela sekunder.

Det var den fjärde deltävlingen i Aktia Cup och än en gång var väderförhållandena utmanande. Det började snöa en kvart före starten och under loppet föll stora blöta snöflingor, tätt för att göra sikten lagom usel. Det blåste inte farligt mycket och på vägen låg ett hårtstampat snötäcke, vilket egentligen var ett rätt så bra underlag. Inte alls lika snömoddigt som i december. 

Vi var inte särskilt många som startade idag, bara 17 i min serie. Min tid gav mig en sjundeplacering och fyra poäng! HAH! Fortfarande är jag typ fem minuter efter vinnaren, men så är jag inte heller proffslöpare. 

Glad är jag. Inte hade jag riktigt vågat hoppas på att det skulle gå så här bra. Det är nog vädret. Tuffa förhållanden verkar få mig att kämpa mer än jag annars skulle göra. Det ger mig visst lite extra sisu. 

På fötterna då? Ja, jag hade mina nya New Balance-skor! Jag har inget att klaga på, de satt perfekt och fötterna trivdes. Det jag inte hade tänkt på att de inte är vindtäta och varma som mina Goretex som jag har sprungit i hela vintern, så lite dragigt om tårna var det ju nog.

Jag struntar i om mina skor har fått pris för årets bästa löpsko eller om det är ett par juntiga lenkkare från Prisma. Så länge de ger rätt stöd för min fot och för mitt knä. Så länge de bär mig ända fram. 

Det hann nog komma en del snö under den knappa timmen.

Det var först i duschen som det slog mig att jag verkligen var i form idag. Det gick så lätt! Benen var återhämtade och kändes inte alls så där tunga och dagen efter som de alltför ofta gör, och någon mjölksyra var inte på kommande ens i uppförsbackarna (trots att min medelpuls låg på hujsiga 180 slag/min). Kanske är jag i form. Kanske är det bra att jag har haft en liten "massakausi" och tränat styrka och muskeluthållighet under vintern. Kanske är min satsning på något återhämtande energiintag direkt efter träningen något som ger resultat. Och kanske hjälper det att jag ser kolhydraterna som kompisar och inte som ett hot, som många verkar göra. Kanske. Eller också hade jag bara en bra dag idag.

En deltävling återstår, 16.3 springs den. Får se om det har hunnit bli vår tills dess. Tur att det är slut efter det. Att delta i cupen har varit en bra erfarenhet, perfekt fartträning och en utmaning för mig på många sätt. Men nog börjar jag vara ganska mätt på att springa fram och tillbaka på den där landsvägsstumpen.

Underhåller mig med Garmin Connect. Analysera löprundor kan vara beroendeframkallande. 

I väntan på våren

Är det bara jag som börjar få nog av vintern?
Medan jag märker att det sakta men säkert blir längre och ljusare dagar väcks min vårlängtan och jag börjar nog se framemot torra asfaltvägar att springa på. Ännu tills idag och i morgon har de mera snö, som om vi inte hade tillräckligt redan nu.
Det har ännu inte börjat snöa och jag hoppas att det skulle orka hålla sig tills senare på eftermiddagen. Idag går den fjärde deltävlingen i Aktia Cup av stapeln och snöstorm hör inte till de läckraste värden att springa hårt i. Men vi får väl se. Kanske rekordet får bli till den sista deltävlingen ifall det blir skitföre idag.

Jag har gått och tänkt på ett par lenkkare i en vecka nu och idag slog jag till. Det enda sättet att få en produkt ur huvudet är att köpa den. Det blev ett par New Balance 770 V3 med pronationsstöd. New Balance's skor påminner väldigt mycket om Karhus (vilka jag har blivit väldigt fäst vid men som nu inte har något som jag gillar, varken färger eller egenskaper) så därför valde jag att prova ett par av ett helt nytt märke. De är fjolårets modell och de var ordentligt nedsatta, så varför inte prova? Färgren är lite trist, men om jag gillar dem så kan jag spana in den nya kollektionen för våren 2013, den ser cool ut och är mer i min färgsmak. De här får vara lite gråa och trista nu medan det ännu är mörkt och klåttigt. Dessutom passar de rätt så bra med mina Adidas-caprin med rosa ränder, så alltför missmatchande är skorna ändå inte.

Borde jag testa dem redan idag? Eller är det för riskabelt att ta dem i bruk första gången när det är tävling som gäller? Inte för att det har så stor skillnad om jag springer med dem eller mina Goretex- i snömodd spelar skorna knappast någon roll. Jag hinner fundera en halvtimme ännu.

Nu är det bara att byta om och försöka tejpa mitt knä i hopp om att det hjälper. Resultatuppdatering följer inom fyra timmar.

Vinn...

...ett presentkort till Zalando genom att delta i tävlingen HÄR!

Förlängda intervaller

Jag har det där mystiska intervallpasset (15x30 sek) på mitt programm och jag har genomfört det några gånger nu. Det känns fortfarande ryckigt och det tar en 7-8 intervaller att få upp pulsen till VK-zonen. Idag gjorde jag en liten ändring och sprang längre men färre intervaller. Det blev 10x1 min med 30 sek jogg mellan varven. Det kändes bättre då jag i lugn och ro kunde upprätthålla farten för att sedan rullande sakta in. Det gick smidigare, helt enkelt. Nu hann pulsen också stiga och den hölls jämnare och på en lite högre nivå.

Kanske behöver jag inte slaviskt följa mitt program, men nog känns det ju lite skurkaktigt att bara göra mot det som någon verkligen har tänkt ut och planerat åt mig. Utan att fråga dessutom. Kanske är det bäst att skicka e-post och kolla om det är okej. Bara för ärlighetens skull.

Garmin Connect

Nu sitter jag och nördar hela kvällen, antar jag. Hittills har jag laddat upp mina pass på Garmin Training Center, men efter lite tips skapade jag ett konto på Garmin Connect. Och det är så mycket bättre! Mej hittar ni om ni söker på freja88 eller Freja Järveläinen. Hur hittar jag er?

Lördagslänk

Som vanligt innebar lördagslänken 10 km i maratonfart. Idag satsade jag extramycket på löptekniken. Pia som kommenterade på ett tidigare inlägg påpekade vikten av att ta kortare steg och se till att man trampar "rakt under". Jag rättade också till hållningen, sköt fram höfterna lite och försökte hålla blicken uppåt och se på vyerna i stället för på mina skor. Det kändes lite märkligt men det gick faktiskt ganska bra. Kanske är det också en mer ekonomisk stil, det gick fort undan och jag tycker inte att det var så ansträngande som det ibland kan vara. Det kan ju också ha berott på andra saker förstås. 

Hoppas jag gör rätt. Det skulle vara bra om någon kunde kolla lite hur jag springer och rätta till mig när jag gör fel, det är svårt att justera sådana saker på basis av vad man läser. Före jag stack iväg gjorde jag samvetsgrannt mina övningar jag fick av fysion.

Värmde upp en kilometer och lade sedan i en högre växel. Det kändes bra och det gick undan, men jag skulle inte ha trott att tempot var så högt som det var. Det snabbaste varven hade ett medeltempo på 4:36 min/km och de andra rörde sig mellan 4:36 och 4:58. Redigt under min maratonfart på knappa 5 min/km! Långsammast gick det under en etapp där det går upp och ner ca 2 km, och där blev medeltempot 5:13. Jag joggade både före och efter min tia, men ändå var medeltempot för hela rundan 4:56. Mina 13 kilometer avverkade jag på sköna 1:04 h vilket var nästan två minuter snabbare än exakt samma runda för en vecka sedan. Kul att kunna jämföra rundorna, jag kan precis jämföra varje "lap" och se hur tempot har hållits under passet.

Det var ett nördigt inlägg. Jag gör det inte ofta, men när jag har lite tid att leka är det nog ganska kul att spionera på mig själv på Garmin Training Center.

Knäet sade inte just något alls, så det var ett extra plus. Dagens lunch var pricken över i:et.

Efterrätten var ett par bitar choklad som bara har väntat på mig i en månads tid. Min reaktion var närmast "jaha". Gott, men inte livsviktigt. Hoppas det förblir så.

Fredagsfunderingar

Jag höll mitt nyårslöfte! Utan sötsaker och annat onödigt (räknade chips och sånt som godsaker) en hel månad! Det gick förvånansvärt enkelt. Egentligen saknade jag inte godsakerna särskilt mycket. Utom förra veckan när jag såg en TV-reklam för Fazers blå. Då dreglade jag lite grand. Annars har "sötsuget" berott på lågt blodsocker och det har kunnat botas med bättre mellanmål. Jag gick heller inte ner i vikt (det var inte meningen heller), snarare tvärtom. Jag har tränat rätt så hårt och satsat på att äta direkt efter träningen så nog börjar muskelmassan sakta men säkert öka (intalar jag mig själv). Och det märks i vikten.

Men hurra för nyårslöftet! Nu får jag äta godis om jag har lust. Målet var att få bättre vanor och det tror jag att jag lyckades med åtminstone temporärt. Nu gäller det att inte falla tillbaka. Gotta mig får jag ändå och det tänker jag också. Med måtta, och kanske försöker jag sträva efter att bara göra det på veckosluten.

Undrar om det finns något kvar i godisskåpet?

Igår kom årets första nummer av Juoksija-lehti och än en gång innehöll den sådant som är aktuellt för mig. Tänk att de lyckas! I numret fanns det en hel del om löpteknik, stödmuskler och hur man kan träna för att få en mer ergonomisk löpstil. Vilket är just det som fysioterapeuten försökte förklara för mig i tisdags. Så handlade det mycket om träning inför 10 kilomterslopp och vad grundkonditionsträning, fartuthållighetsträning och maxfart spelar för roll i träningen. Gottar mig med tidningen ännu i kväll då "lepo" står på programmet.

Idag talades det om resor och drömresmål på radion. Oj, oj, nog skulle jag så gärna fara på resa. Både bara för att turista, slappa och se världen, men nog finns det också en del maratonresor jag kunde åka på. Visserligen har jag ju Riga på kommande, men inte skulle Barcelona, Lanzarote eller varför inte något lopp ännu längre bort vara så dumt.

Ge mig bara tid och pengar. 

I morgon skall jag testa knäet igen. Kinesiotejpet sitter kvar så jag får väl se vad det går för under ett längre pass.

Trevligt veckoslut!