Jag är fem före färdig att kasta in handduken.
Jag knöt lenkkarna igen efter en veckas paus. I hopp om att det skulle bära längre än till närbutiken. Efter 700 meter sade det stopp och jag linkade tillbaka. Gråtande.
Visserligen gjorde det ont, men jag grät nog mest av besvikelse. Och ånger. Varför skulle jag spela fotboll?
Löparknä kan jag leva med. Det var okej idag, inga problem! Det är det där arma vänsterknät som tog stryk för knappa två veckor sedan.
Det måste ju ha hänt något. Jag tror jag fick en spark mot foten (bollen var i mellan) så att vristen vreds inåt. Smärta på utsidan av knäet och snett under. Det var inte svullet då och inte nu heller. Ont gör det när jag börjar springa (promenad, crosstrainer och benträning på gym har funkat) och ibland känns det av i trappor och nerförsbackar. Försöker ställa en diagnos med hjälp av Google, men om någon vill hjälpa till så är det fritt fram. Annars får väl en läkare ta sig en titt på det.
Ledsen är jag. Och arg. Känner mig orättvist behandlad, misslyckad och väldigt avundsjuk på alla som kan springa. Jag som har så mycket spring i benen! Det kändes annars så bra, så bra! Jag hade definitivt varit redo för en lång och skön runda!
Jag vet inte hur många fler smällar jag kan ta. Just nu tycker jag att allt vänder sig emot mig. Det är inte bara löpningen som orsakar denna känsla utan också annat jag upplever som livskvalitetssänkande. Jag vet inte heller hur jag ska handskas med det här nu. Just nu är jag mindre rationell och tänker sura och matstrejka resten av livet. Det lyckas väl tills i morgon eller så.
Kanske är det inte meningen att jag ska springa. Alls.
Undrar vad det då är tänkt att jag ska göra?
torsdag 31 oktober 2013
tisdag 29 oktober 2013
Jag?
Löpcoach?
Kanske det!
På studs-Anna efterlyste personer till en löpcoachutbildning och jag skickade på skoj in en ansökan. Den lät ungefär "jag är knappast den ni söker men det skulle vara kul att prova på...". Jag hann nästan glömma bort hela saken eftersom chanserna kändes små, de ville nämligen ha sådana som har erfarenhet av att dra grupper och coacha.
Igår fick jag ett mail. De vill visst ha mig med! Som coach för utomhuslöpning (ööh, finns det nåt annat?)! Om allt lyckas så får jag gå utbildningen i februari. Hoppsan!
Så kanske blir det av. De tar kontakt när det blir aktuellt. Om det blir av så ska det bli skoj! Jag får väl smälta tanken och försöka se mig som coach.
Kanske det!
På studs-Anna efterlyste personer till en löpcoachutbildning och jag skickade på skoj in en ansökan. Den lät ungefär "jag är knappast den ni söker men det skulle vara kul att prova på...". Jag hann nästan glömma bort hela saken eftersom chanserna kändes små, de ville nämligen ha sådana som har erfarenhet av att dra grupper och coacha.
Igår fick jag ett mail. De vill visst ha mig med! Som coach för utomhuslöpning (ööh, finns det nåt annat?)! Om allt lyckas så får jag gå utbildningen i februari. Hoppsan!
Så kanske blir det av. De tar kontakt när det blir aktuellt. Om det blir av så ska det bli skoj! Jag får väl smälta tanken och försöka se mig som coach.
söndag 27 oktober 2013
Frisk luft
Jag har varit på riktigt uselt humör de senaste dagarna. Trött, slö, irriterad. Det kan väl bero på många saker men helt säkert hänger det ihop med att jag inte kan springa. Detta leder i sin tur att jag går miste om en hel del frisk luft som jag annars brukar få. Det är inte alls samma sak att svettas på gymmet. Visst pumpar adrenalinet då också men någon frisk luft får jag inte.
Alternativträning är vad jag sysslar med. Förvånad tipsade mig om crosstrainern och det provade jag på igår. Knäna protesterade inte och i sällskap av en tidning fick jag faktiskt 50 minuter att gå! Så det är ju faktiskt ett alternativ. Borde väl masa mig till simhallen också. Vattenlöpning vore säkert bra. Det var okej i somras, men då var det på simstadion, det var varmt och skönt och jag kunde kombinera det med solbad. Att ta sig till simhallen och trampa runt i en trång 25-metersbassäng är helt enkelt inte alls lockande.
Det var ett underbart springväder i morse. Och klockan var 10 fast den bara var 9! Jag suckade djupt, knöt promenadskorna och gick ut på stavpromenad. Skönt var det, trots allt. Dryga två timmar ute gav mig en bra dos med frisk luft så lite nöjdare var jag ju efteråt.
Problemet med stavgång är att jag verkligen får kämpa för att pulsen ska hållas över 120 slag/minut. Så mycket mer än motion blir ju inte de här passen.
Nåja. Jag tar en vecka i taget. Hoppas, hoppas jag snart ska kunna springa igen!
Alternativträning är vad jag sysslar med. Förvånad tipsade mig om crosstrainern och det provade jag på igår. Knäna protesterade inte och i sällskap av en tidning fick jag faktiskt 50 minuter att gå! Så det är ju faktiskt ett alternativ. Borde väl masa mig till simhallen också. Vattenlöpning vore säkert bra. Det var okej i somras, men då var det på simstadion, det var varmt och skönt och jag kunde kombinera det med solbad. Att ta sig till simhallen och trampa runt i en trång 25-metersbassäng är helt enkelt inte alls lockande.
Det var ett underbart springväder i morse. Och klockan var 10 fast den bara var 9! Jag suckade djupt, knöt promenadskorna och gick ut på stavpromenad. Skönt var det, trots allt. Dryga två timmar ute gav mig en bra dos med frisk luft så lite nöjdare var jag ju efteråt.
Problemet med stavgång är att jag verkligen får kämpa för att pulsen ska hållas över 120 slag/minut. Så mycket mer än motion blir ju inte de här passen.
Nåja. Jag tar en vecka i taget. Hoppas, hoppas jag snart ska kunna springa igen!
onsdag 23 oktober 2013
Identitetskris
Nog ska det till en hel del självförtroende och ironi för att en löpare ska ta stavarna och ge sig ut på promenad. Det är dock det enda jag har kunnat göra i motionsväg. Mina knän tillåter inte löpsteg riktigt ännu.
Igår klädde jag mig i anti-löpkläder och traskade på så fort jag kunde. I ett tempo kring 9. Kanske kan man bli bättre på att promenera också. Själva promenaden var rätt skön men jobbigt var det att möta andra löpare. Jag skämdes nästan och hade lust att säga att "jag brukar faktiskt också springa, just nu idkar jag rehab och alternativträning!"
För det är väl det jag gör. Stavgår och tränar på gym. Jag har blivit motionär. Borde kanske börja prenumerera på Må Bra i stället för Juoksija.
Om någon har bra tips på alternativträning så är jag tacksam. Simning är dock inte något jag kommer att börja med.
Jag skulle så gärna vilja planera och drömma om nästa säsong. Men jag vågar inte. Visst har jag blivit rätt så härdad av smällarna jag har fått ta i år men jag vet inte om jag klarar många fler besvikelser. Jag får väl bara ta dagen som den kommer. Och bygga överkropp under tiden.
På tal om gym. Det är inget fel på styrketräning. Tidigare tyckte jag att det var urtrist men visst är det lite kul att ta ut sig helt och småningom också se resultat. Öka lite vikterna, se musklerna svälla (yeah, right...). Men det är något jag inte gillar med mig själv när jag tränar där. Fördelen med speglar är att man kan ha koll på tekniken. Nackdelen (enligt min personliga åsikt) är att jag fastnar vid spegelbilden. Beundrar lite. Missnöjer mig lite. Jämför lite. Min kropp är helt okej men jag gillar inte den jag blir när jag iakttar mig själv. Plötsligt blir jag så kroppsfixerad. Det blir jag inte när jag springer.
Jag återkommer när jag känner mig som en löpare igen. Tills dess är jag en splittrad själ.
Igår klädde jag mig i anti-löpkläder och traskade på så fort jag kunde. I ett tempo kring 9. Kanske kan man bli bättre på att promenera också. Själva promenaden var rätt skön men jobbigt var det att möta andra löpare. Jag skämdes nästan och hade lust att säga att "jag brukar faktiskt också springa, just nu idkar jag rehab och alternativträning!"
För det är väl det jag gör. Stavgår och tränar på gym. Jag har blivit motionär. Borde kanske börja prenumerera på Må Bra i stället för Juoksija.
Om någon har bra tips på alternativträning så är jag tacksam. Simning är dock inte något jag kommer att börja med.
Jag skulle så gärna vilja planera och drömma om nästa säsong. Men jag vågar inte. Visst har jag blivit rätt så härdad av smällarna jag har fått ta i år men jag vet inte om jag klarar många fler besvikelser. Jag får väl bara ta dagen som den kommer. Och bygga överkropp under tiden.
På tal om gym. Det är inget fel på styrketräning. Tidigare tyckte jag att det var urtrist men visst är det lite kul att ta ut sig helt och småningom också se resultat. Öka lite vikterna, se musklerna svälla (yeah, right...). Men det är något jag inte gillar med mig själv när jag tränar där. Fördelen med speglar är att man kan ha koll på tekniken. Nackdelen (enligt min personliga åsikt) är att jag fastnar vid spegelbilden. Beundrar lite. Missnöjer mig lite. Jämför lite. Min kropp är helt okej men jag gillar inte den jag blir när jag iakttar mig själv. Plötsligt blir jag så kroppsfixerad. Det blir jag inte när jag springer.
Jag återkommer när jag känner mig som en löpare igen. Tills dess är jag en splittrad själ.
söndag 20 oktober 2013
Olycksfågel
Jepp, jag kommer med mer klagovisor. Löparknä, fine, men gårdagens futsalturnering fick mig att gå som en 85-åring.
Först kändes det som en sträckning i baklåret. Sedan fick jag en smärre lårkaka på vaden. Vid det här laget visste jag inte på vilket ben jag skulle linka. I andra matchen tog jag en smäll till som resulterade i ont i knäet. Det andra. På utsidan och snett under knäskålen. Linkade mig igenom den tredje matchen men det var det knappast värt.
Under natten vaknade jag flera gånger av en grym smärta i knäet och idag meddelade jag att turneringens sista matcher får spelas utan mig.
Du kan säkert föreställa dig att jag är arg.
Känner mig som Kalle Anka. Undrar när vinden ska vända?
Först kändes det som en sträckning i baklåret. Sedan fick jag en smärre lårkaka på vaden. Vid det här laget visste jag inte på vilket ben jag skulle linka. I andra matchen tog jag en smäll till som resulterade i ont i knäet. Det andra. På utsidan och snett under knäskålen. Linkade mig igenom den tredje matchen men det var det knappast värt.
Under natten vaknade jag flera gånger av en grym smärta i knäet och idag meddelade jag att turneringens sista matcher får spelas utan mig.
Du kan säkert föreställa dig att jag är arg.
Känner mig som Kalle Anka. Undrar när vinden ska vända?
lördag 19 oktober 2013
Frustrerande
Jag vet inte vad som är värre- att konstatera att man inte kan springa och bli liggande på soffan eller att göra ett försök för att avbryta efter en kilometer och sedan återvända till soffan.
Jag upplevde det senare.
Knäet är inte som det ska. I morse skulle jag testa det lite grann och jag gav mig ut i den krispiga gryningen. Det var tyst, bara jag och Dolores* ute denna lördagsmorgon. Det kändes av i knäet efter några minuter och småningom fick jag lov att ge upp. Suck! Det är inte alls som det ska!
Nu är jag tillbaka där jag var i somras. Jag som precis hade lyckats bygga upp någon form av kondis under hösten. Frustrerande så det fräser om det!
Länken var således en flopp. Det goda var att jag fick 20 minuter frisk luft och en skön start på dagen. Det onda var smärtan. Får se hur dagens futsalturnering går...
Kompenserar med lördagsstädning och futsal. Det som räddar morgonen är att veta att maken är på hemväg efter två veckors frånvaro. Undrar vad han har för souvenirer med sig.
Trevligt veckoslut!
*Mitt löparknä åt vilket jag givit detta smärtfyllda namn.
Jag upplevde det senare.
Knäet är inte som det ska. I morse skulle jag testa det lite grann och jag gav mig ut i den krispiga gryningen. Det var tyst, bara jag och Dolores* ute denna lördagsmorgon. Det kändes av i knäet efter några minuter och småningom fick jag lov att ge upp. Suck! Det är inte alls som det ska!
Nu är jag tillbaka där jag var i somras. Jag som precis hade lyckats bygga upp någon form av kondis under hösten. Frustrerande så det fräser om det!
Länken var således en flopp. Det goda var att jag fick 20 minuter frisk luft och en skön start på dagen. Det onda var smärtan. Får se hur dagens futsalturnering går...
Kompenserar med lördagsstädning och futsal. Det som räddar morgonen är att veta att maken är på hemväg efter två veckors frånvaro. Undrar vad han har för souvenirer med sig.
Trevligt veckoslut!
*Mitt löparknä åt vilket jag givit detta smärtfyllda namn.
onsdag 16 oktober 2013
Post marathon
Somliga drabbas av något som kallas Post-Marathon Syndrome (PMS, haha), en känsla av att löpningen inte lockar och nya mål känns avlägsna. Jag drabbades inte. Tvärtom.
I måndags ville jag gärna ta tillbaka det jag sade om att jag inte har så ont efter söndagens runda. Musklerna var ömma, men inte mer än förväntat, men det var ändå knäna som gjorde att jag rörde mig som en 85-åring. Knän i plural. Höger knä var samma gamla löparknä som ju gjorde ont redan vid halva loppet. Så det var inte så konstigt att det var styvt. Vänster knä var däremot något nytt och ömt på lite svårdefinierat ställe. Tisdagen var lättare och idag kan jag gå i trappor utan värre grimaser.
Efter två löpfria dagar måste jag få svettas lite, så jag besökte gymmet igen efter en månads paus. Hu, så svag jag är! Jag undvek allt som har med lår att göra, så medan apostlahästarna vilade tränade jag överkroppen. Dessutom kunde jag göra lite rumpstyrka också på den där maskinen där jag bara behöver svinga benet av och an. Rumpan är de facto det ställe jag inte alls har ont på efter loppet! Det bästa med dagens motion var ändå att få upp värmen lite grann, pressa de svaga armarna och sedan få stretcha ordentligt.
Jag börjar tvivla på att jag verkligen gav allt i söndags. Visst var jag ju trött och visst gjorde det ju ont lite här och var, men nog ska man väl ändå vara stelare än så här? Tänk om jag inte gjorde mitt bästa!?
Tre dagar efter känner jag mig faktiskt helt i skick, utom knäet då, och skulle gärna ta en lätt länk typ i morgon. Antagligen skulle det bli en seg och mjölksyrepräglad runda, men så här liggandes i soffan med rastlösa ben känns det som en lockande tanke. Hur länge ska man vila, tycker du?
Suget efter nya utmaningar ökade efter söndagen. Synd att det börjar bli vinter. Tid för grundträning, alternativ träning och rätt så kravlös och skön träning. För att inte bli utan tävling tänkte jag anmäla
mig till Aktia Cup i år igen. Bara för att få tävla lite i vinter.
I måndags ville jag gärna ta tillbaka det jag sade om att jag inte har så ont efter söndagens runda. Musklerna var ömma, men inte mer än förväntat, men det var ändå knäna som gjorde att jag rörde mig som en 85-åring. Knän i plural. Höger knä var samma gamla löparknä som ju gjorde ont redan vid halva loppet. Så det var inte så konstigt att det var styvt. Vänster knä var däremot något nytt och ömt på lite svårdefinierat ställe. Tisdagen var lättare och idag kan jag gå i trappor utan värre grimaser.
Efter två löpfria dagar måste jag få svettas lite, så jag besökte gymmet igen efter en månads paus. Hu, så svag jag är! Jag undvek allt som har med lår att göra, så medan apostlahästarna vilade tränade jag överkroppen. Dessutom kunde jag göra lite rumpstyrka också på den där maskinen där jag bara behöver svinga benet av och an. Rumpan är de facto det ställe jag inte alls har ont på efter loppet! Det bästa med dagens motion var ändå att få upp värmen lite grann, pressa de svaga armarna och sedan få stretcha ordentligt.
Jag börjar tvivla på att jag verkligen gav allt i söndags. Visst var jag ju trött och visst gjorde det ju ont lite här och var, men nog ska man väl ändå vara stelare än så här? Tänk om jag inte gjorde mitt bästa!?
Tre dagar efter känner jag mig faktiskt helt i skick, utom knäet då, och skulle gärna ta en lätt länk typ i morgon. Antagligen skulle det bli en seg och mjölksyrepräglad runda, men så här liggandes i soffan med rastlösa ben känns det som en lockande tanke. Hur länge ska man vila, tycker du?
Suget efter nya utmaningar ökade efter söndagen. Synd att det börjar bli vinter. Tid för grundträning, alternativ träning och rätt så kravlös och skön träning. För att inte bli utan tävling tänkte jag anmäla
mig till Aktia Cup i år igen. Bara för att få tävla lite i vinter.
söndag 13 oktober 2013
Racerapport
Det gick ju bra! Med tanke på dagskondisen gick det över förväntningarna. Jag tar det från början.
Jag skulle njuta och ha roligt, var min tanke. Vem försökte jag lura? Maraton är faktiskt inte särskilt njutbart. Och stundvis inte heller särskilt roligt.
Jag åt en större-än-vanligt-frukost på en småstressad mage vilket resulterade i en icke-fungerande tarm. Det gjorde mig orolig. Jag packade ihop mig, valde kläder, tejpade knäet och gjorde det där omdiskuterade; tog en Burana. Just in case.
Vädret var strålande vackert men rätt så blåsigt. Väl på plats hade jag inte tid för annat än att värma upp, besöka toan två gånger och lämna grejerna för förvaring.
Klockan elva sade det PANG! och jag pinnade iväg i alldeles för snabb takt.
Det kändes bra. Tempot hölls under 5 och jag visste att det var för fort. Jag bestämde mig ändå för taktiken spring fort så länge du orkar så jag sprang vidare.
Vid 6 km började jag tanka. Jag använde mitt nya gelbälte och det är nog en prima uppfinning! Jag sög i mig en gel ungefär var femte kilometer och sörplade vatten vid alla stationer. Lite blurk-känsla fick jag av gelen men jag kan inte påstå att jag hade magproblem idag.
Det första varvet gick bra. Nackdelen med fyra varv var att 38 km- skylten inte skulle gälla förrän två och en halv timme senare. Fördelen, konstaterade jag senare, var att det var enkelt att dela upp loppet i mindre delar och även om farten sjönk markant mot slutet så kändes det sista varvet ändå rätt så kort.
Halvvägs kände jag av knäet. Skit också, tänkte jag, och började mentalt förbereda mig på att avbryta. Det gjorde ont de resterande 21 men inte på samma sätt som i Riga. Så jag fortsatte.
Vid omkring 26 km hörde jag bekanta hejarop och då försökte jag ju se ut som om allt var okej.
Strax innan det tredje varvet var avklarat blev jag varvad av de snabbaste löparna. Bet ihop och sprang vidare. Vid det här laget höll jag ett tempo omkring 5:45. Mitt mantra blev sista varvet, fortsätt springa vilket jag upprepade och sprang i takt till. Vid 37 såg jag än en gång bekanta ansikten
och jag poserade efter bästa förmåga.
Äntligen gällde 38- kilometersskylten! Konstaterade att den där ökända muren aldrig kom och även om benen var trötta och vaderna skrek så var jag faktiskt inte så slut som jag hade trott att jag skulle vara. Kanske sprang jag för sakta?
De sista två var de längsta. Miss Garmin var dessutom några hundra meter före, så jag kände mig lite lurad när jag klockade 42,2 men fortfarande hade 400 meter kvar.
3:41:50 från startskott till mål. Jess! Trött och stel och smått illamående, men gående och nästan leende. Visst stelnade jag till efter loppet och mest ont har jag i vaderna. Ett par snygga blodblåsor som gör mina fötter om möjligt minde charmiga och en viss sveda mellan skinkorna i duschen är väl de största skadorna. Och ett inte helt okej knä.
Jag har funderat och analyserat skillnaderna mellan nu och för ett drygt år sedan då jag avverkade min första mara. Mest är det bätte skillnader.
- Jag var förberedd och jag visste vad jag gav mig in på.
- Jag hade tillräckligt med gel och energinivån hölls bra.
- Jag känner mig själv rätt så bra nu och jag visste hur jag skulle tanka före loppet.
- Den där muren kom aldrig denna gång och jag är inte alls lika stel och öm som förra gången. Kanske handlar det om vana?
- Jag var förberedd på efteråt och hade med mig återhämtningsdryck som jag fick i mig direkt efter loppet. Kanske morgondagen blir lite lättare.
- Jag är starkare, vilket säkert inverkar på uthållighet och löpteknik.
- Jag är fem kilo tyngre. Och rätt så frisk.
Nog hann jag ju undra varför i hela fridens namn man gör sådant här! Jag grubblar väl över samma sak ännu i morgon när jag försöker komma upp från golvet där jag har jobbar med min klient. Om en vecka har jag ändå glömt det och börjar drömma om nya lopp. Drömmen om 3:30 må förbli en hägring tillsvidare. Allt har sin tid. Nu parkerar jag lenkkarna på hyllan för en tid framöver. En vecka eller så.
Jag fick en liten revanch trots allt. Ett skönt slut på en annars rätt så tung och jobbig säsong. Dags att ta fram glassen!
Jag skulle njuta och ha roligt, var min tanke. Vem försökte jag lura? Maraton är faktiskt inte särskilt njutbart. Och stundvis inte heller särskilt roligt.
Jag åt en större-än-vanligt-frukost på en småstressad mage vilket resulterade i en icke-fungerande tarm. Det gjorde mig orolig. Jag packade ihop mig, valde kläder, tejpade knäet och gjorde det där omdiskuterade; tog en Burana. Just in case.
Vädret var strålande vackert men rätt så blåsigt. Väl på plats hade jag inte tid för annat än att värma upp, besöka toan två gånger och lämna grejerna för förvaring.
Klockan elva sade det PANG! och jag pinnade iväg i alldeles för snabb takt.
Det kändes bra. Tempot hölls under 5 och jag visste att det var för fort. Jag bestämde mig ändå för taktiken spring fort så länge du orkar så jag sprang vidare.
Vid 6 km började jag tanka. Jag använde mitt nya gelbälte och det är nog en prima uppfinning! Jag sög i mig en gel ungefär var femte kilometer och sörplade vatten vid alla stationer. Lite blurk-känsla fick jag av gelen men jag kan inte påstå att jag hade magproblem idag.
Det första varvet gick bra. Nackdelen med fyra varv var att 38 km- skylten inte skulle gälla förrän två och en halv timme senare. Fördelen, konstaterade jag senare, var att det var enkelt att dela upp loppet i mindre delar och även om farten sjönk markant mot slutet så kändes det sista varvet ändå rätt så kort.
Halvvägs kände jag av knäet. Skit också, tänkte jag, och började mentalt förbereda mig på att avbryta. Det gjorde ont de resterande 21 men inte på samma sätt som i Riga. Så jag fortsatte.
Vid omkring 26 km hörde jag bekanta hejarop och då försökte jag ju se ut som om allt var okej.
 |
| Bilden snodde jag av Hanna som stod och hejade. Hoppas på fler bilder senare, pappa stod och fotade vid 37 km och vid mål. |
Strax innan det tredje varvet var avklarat blev jag varvad av de snabbaste löparna. Bet ihop och sprang vidare. Vid det här laget höll jag ett tempo omkring 5:45. Mitt mantra blev sista varvet, fortsätt springa vilket jag upprepade och sprang i takt till. Vid 37 såg jag än en gång bekanta ansikten
och jag poserade efter bästa förmåga.
Äntligen gällde 38- kilometersskylten! Konstaterade att den där ökända muren aldrig kom och även om benen var trötta och vaderna skrek så var jag faktiskt inte så slut som jag hade trott att jag skulle vara. Kanske sprang jag för sakta?
De sista två var de längsta. Miss Garmin var dessutom några hundra meter före, så jag kände mig lite lurad när jag klockade 42,2 men fortfarande hade 400 meter kvar.
3:41:50 från startskott till mål. Jess! Trött och stel och smått illamående, men gående och nästan leende. Visst stelnade jag till efter loppet och mest ont har jag i vaderna. Ett par snygga blodblåsor som gör mina fötter om möjligt minde charmiga och en viss sveda mellan skinkorna i duschen är väl de största skadorna. Och ett inte helt okej knä.
Jag har funderat och analyserat skillnaderna mellan nu och för ett drygt år sedan då jag avverkade min första mara. Mest är det bätte skillnader.
- Jag var förberedd och jag visste vad jag gav mig in på.
- Jag hade tillräckligt med gel och energinivån hölls bra.
- Jag känner mig själv rätt så bra nu och jag visste hur jag skulle tanka före loppet.
- Den där muren kom aldrig denna gång och jag är inte alls lika stel och öm som förra gången. Kanske handlar det om vana?
- Jag var förberedd på efteråt och hade med mig återhämtningsdryck som jag fick i mig direkt efter loppet. Kanske morgondagen blir lite lättare.
- Jag är starkare, vilket säkert inverkar på uthållighet och löpteknik.
- Jag är fem kilo tyngre. Och rätt så frisk.
Nog hann jag ju undra varför i hela fridens namn man gör sådant här! Jag grubblar väl över samma sak ännu i morgon när jag försöker komma upp från golvet där jag har jobbar med min klient. Om en vecka har jag ändå glömt det och börjar drömma om nya lopp. Drömmen om 3:30 må förbli en hägring tillsvidare. Allt har sin tid. Nu parkerar jag lenkkarna på hyllan för en tid framöver. En vecka eller så.
Jag fick en liten revanch trots allt. Ett skönt slut på en annars rätt så tung och jobbig säsong. Dags att ta fram glassen!
PB
Det gick! Jag kom i mål! Och förbättrade mitt rekord med en knapp minut. 3:41:50. Netto 3:41:41. Är nöjd och glad och inte totalförstörd. Återkommer med racerapport bara jag har fått något annat än åtehämtningsdryck att hållas i mig.
lördag 12 oktober 2013
Förberedd
Om träningen har varit uslig de senaste månaderna och jag fysiskt inte har laddat upp som jag hade önskat så är de övriga förberedelserna bättre än vanligt.
Dagen började med brunch och fortsatte med en megapastaportion.
Hämtade min nummerlapp och har sett till att skaffa gel, ett gelbälte och kompressionssleeves. Dem sitter jag och vänjer mig vid. Med i morgon finns också återhämtningsdryck för att göra måndagens arbetsdag så möjlig som möjligt.
Förberedd inför en väldigt spontan och oförberedd mara. Nu ska jag ännu bara klippa tånaglarna, sen är jag fit for fight!
Dagen började med brunch och fortsatte med en megapastaportion.
Hämtade min nummerlapp och har sett till att skaffa gel, ett gelbälte och kompressionssleeves. Dem sitter jag och vänjer mig vid. Med i morgon finns också återhämtningsdryck för att göra måndagens arbetsdag så möjlig som möjligt.
Förberedd inför en väldigt spontan och oförberedd mara. Nu ska jag ännu bara klippa tånaglarna, sen är jag fit for fight!
måndag 7 oktober 2013
Det närmar sig
Fick en sådan där tänkomdetskitersigochomjagmåsteavbrytaelleromlöparknäetkommertillbakaochfysålångtdetärvadharjagnugettmiginpå- känsla.
På söndag gäller det att hålla ihop. Tills dess tankar jag med ravioli och glass.
På söndag gäller det att hålla ihop. Tills dess tankar jag med ravioli och glass.
torsdag 3 oktober 2013
30-20-10
Jag snubblade över den här artikeln och lät mig inspireras av intervallpasset som presenterades. Artikeln innehåller en massa annat intressant också men det går jag inte in på nu. Jag hade tänkt mig lite fartlek och det blev det. Så här såg min variant ut:
30 sek jogg + 20 sek spring + 10 sek spurt. Hela cykeln upprepade jag fem gånger, sedan ett par minuter jogg. Sedan hela grejen igen. Totalt 3*5(30+20+10).
Snabbt och effektivt. Skrapade ihop 7 kilometer och var nöjd med det. Perfekt fartlek, benväckare eller kort intervallpass! Perfekt speciellt om man inte vill trötta ut sig för mycket.
30 sek jogg + 20 sek spring + 10 sek spurt. Hela cykeln upprepade jag fem gånger, sedan ett par minuter jogg. Sedan hela grejen igen. Totalt 3*5(30+20+10).
Snabbt och effektivt. Skrapade ihop 7 kilometer och var nöjd med det. Perfekt fartlek, benväckare eller kort intervallpass! Perfekt speciellt om man inte vill trötta ut sig för mycket.
onsdag 2 oktober 2013
Förbereder mig
High5-produkter (gel och sådant) är märkligt svåra att få tag i och jag har spanat i flera sportbutiker efter gel och elektrolyttabletter. Gissa var jag till sist fann det jag sökte? I Sportia i Vasa! Helt orelaterad till löpning blev ju inte resan dit.
Kom hem igår kväll efter två intensiva utbildningsdagar och var rätt så slut. Idag fick mina stackars klienter stå ut med en disträ zombie men kanske jag är mig själv i morgon. Eller på måndag.
Idag rastade jag fötterna efter två dagars helvila. Skönt! Inga tunga ben men fortfarande lite stramt i baklåret. Måste bli av med det.
Jenny laddar precis som jag upp inför Vanda maraton och jag försöker också hitta på en bra plan inför loppet. Efter lördagens länk känner jag mig mentalt förberedd, nu gäller den fysiska uppladdningen. Främst handlar det om att inte överanstränga mig och att äta och framför allt dricka tillräckligt.
Min plan ser ut så här:
Idag: lätt länk på dryga 11 km
Torsdag: fartlek ca 45 min
Fredag: Vila
Lördag: Sällskapslänk
Söndag: Vila
Måndag: lätt länk 45-60 min
Tisdag: Vila
Onsdag: lätt länk+spurter/fartlek 45 min
Torsdag: Vila
Fredag/lördag: lätt länk/snabba ruscher (benväckare)
Söndag: långpass på dryga 42 km. Hoppas jag.
Note to self: vila=tänja och rulla på foamrollern.
Kom hem igår kväll efter två intensiva utbildningsdagar och var rätt så slut. Idag fick mina stackars klienter stå ut med en disträ zombie men kanske jag är mig själv i morgon. Eller på måndag.
Idag rastade jag fötterna efter två dagars helvila. Skönt! Inga tunga ben men fortfarande lite stramt i baklåret. Måste bli av med det.
Jenny laddar precis som jag upp inför Vanda maraton och jag försöker också hitta på en bra plan inför loppet. Efter lördagens länk känner jag mig mentalt förberedd, nu gäller den fysiska uppladdningen. Främst handlar det om att inte överanstränga mig och att äta och framför allt dricka tillräckligt.
Min plan ser ut så här:
Idag: lätt länk på dryga 11 km
Torsdag: fartlek ca 45 min
Fredag: Vila
Lördag: Sällskapslänk
Söndag: Vila
Måndag: lätt länk 45-60 min
Tisdag: Vila
Onsdag: lätt länk+spurter/fartlek 45 min
Torsdag: Vila
Fredag/lördag: lätt länk/snabba ruscher (benväckare)
Söndag: långpass på dryga 42 km. Hoppas jag.
Note to self: vila=tänja och rulla på foamrollern.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)