Trots det mindre lockande vädret gav jag mig ut på en lätt, återhämtande länk. Jag hade sprungit någon kilometer när jag såg en måsunge tulta fram längs vägen.
Var är din mamma? hann jag tänka och strax därefter hade jag mamma Mås cirklandes ovanför mig. Skriande och hotfull. Jag stannade, vände om och gick sakta därifrån, bäst att inte störa. Snart var dock hela släkten Mås på plats och turvis dök de ner mot mig. Det var bara hot, de kom inte särskilt nära, men tillräckligt för att jag skulle tycka att det var obehagligt. Till slut lyckades jag ta mig ut ur deras revir och jag drog en suck av lättnad.
Jag fortsatte springa men det dröjde inte länge förrän jag såg varningens tecken tassa över vägen. Neej, tänkte jag och i samma stund hade jag fyra måsar ovanför mig. Fy, så obehagligt!
Akta dig för måsungar som inte har lärt sig flyga!
Jag tog mig hem utan vare sig utpickade ögon eller måsskit i håret, så det slutade ju lyckligt. En lugn sexa i friskt duggregn var en skön återställare efter gårdagens gym.
Lycka är att kunna tupplura mitt på en måndagsförmiddag!
måndag 30 juni 2014
fredag 27 juni 2014
Semester!
Bordet städat, dator och telefon avstängda, bilen tömd på terapimaterial, klienter och kolleger kramade och hjärnan lämnad på jobbet. Äntligen är det sommarlov! Fem lediga veckor att se framemot.
Dagen till ära tog jag en skön länk. 17 grader och sol känns som sommar när man är van vid 12. Visst är det ju prima springväder när det är svalt, men inte skulle jag tacka nej till några veckors värmebölja.
Jag märkte att vi har ett skidspår rätt nära oss så jag joggade dit för att inspektera det närmare. Det var underbart! En skogsslinga men varierande terräng, allt från grus till spån och stig. Backig var det, så det blev rätt jobbigt, men en solig sommarskog gjorde det perfekt! Hit måste jag komma i vinter ifall vi får snö. Perfekt backträning på skidor!
Min första semestervecka tillbringar jag i stan, sedan bär det av till lande. Längtar efter att få nöta landsväg, springa naturstigar och bekanta mig med nya holmar i skärgården! Och att bara vara.
Dagen till ära tog jag en skön länk. 17 grader och sol känns som sommar när man är van vid 12. Visst är det ju prima springväder när det är svalt, men inte skulle jag tacka nej till några veckors värmebölja.
Jag märkte att vi har ett skidspår rätt nära oss så jag joggade dit för att inspektera det närmare. Det var underbart! En skogsslinga men varierande terräng, allt från grus till spån och stig. Backig var det, så det blev rätt jobbigt, men en solig sommarskog gjorde det perfekt! Hit måste jag komma i vinter ifall vi får snö. Perfekt backträning på skidor!
Min första semestervecka tillbringar jag i stan, sedan bär det av till lande. Längtar efter att få nöta landsväg, springa naturstigar och bekanta mig med nya holmar i skärgården! Och att bara vara.
Bild från i fjol, i väntan på mera landespring.
tisdag 24 juni 2014
Springstil och löpteknik
Jag kan inte låta bli att iakkta andra löpare jag möter under löprundan. Döm inte hunden efter håren, heter det, men jag är nog alltför snar att döma löpare efter springstilen. En del klampar fram med tunga steg, andra har axlarna upphissade till öronen, somliga svänger benet i en märklig cirkel och vissa vickar på rumpan som om de dansade zumba. Så finns det de som har en otroligt fin hållning och tät stegfrekvens och då kan jag bara avundsjukt beundra dem och rätta till min egen löpning.
Jag vet inte hur jag ser ut när jag springer. Kanske ser jag urtöntig ut. Alla har sin stil och en del kan man känna igen på långt håll bara på grund av stilen. Oftast gör det inget om man har en lite tassig stil, men när det är direkt fel är det klokt att se över sin löpteknik.
Jag påstår inte att jag har en utmärkt löpteknik. Däremot har jag fäst uppmärksamhet vid detta i och med ett par löparknän och i samband med SATS- träningen. Jag vill lyfta fram några saker jag ser hos många löpare och som jag gärna skulle påpeka för dem om jag bara var modig nog.
1) Hållningen. Många faller ner i en sittande ställning. Fram och upp med höften! Det här är en sak som kräver styrka och jag märker själv att jag lätt tappar hållningen när jag blir trött. Det här kan man påverka genom att sköta muskelkonditionen. Träna höft, rumpa, mage och rygg!
Du ska inte se dina skor när du springer! Bara genom att lyfta blicken kan man förbättra hållningen avsevärt. Tänk inte apa, tänk giraff!
2) KLAMP, KLAMP, KLAMP. Ibland hör jag hur en löpare närmar sig bakifrån. Det skall inte höras att du springer! Tänk inte elefant, tänk mus!
Det tvistas om det är bättre att sätta i hälen före eller att springa mer på framdelen av foten. Jag gör det senare, men det är väl smaksak. Klampet kommer främst från sådana som sätter i hela foten samtidigt.
3) Långa steg. Erfarana långdistanslöpare har en stegfrekvens på 180 steg per minut. Prova själv. Räkna dina steg under 30 sekunder och se om du kommer närmare 90 steg. Svårt, ja! Jag testade idag och lyckades klämma in 85 steg på 30 sekunder (i 6:30-tempo). Det är något jag har övat in. I början krävde det koncentration och det kändes knäppt och underligt, men nu går det av sig självt. En del kanske tror att det går fortare ju längre stegen är, men så är det nödvändigtvis inte.
Tänk inte gasell, tänk chihuahua! Tänk också på att du ska stiga rakt under dig, inte framför dig. På det här sättet sparar du energi, tro det eller ej.
4) Studsande. Kanske kan man tro att löpningen ser lättare ut när man studsar fram, men det är det inte. Dessutom gör studset inte gott åt vaderna. Glid fram. Låga steg i samband med snabb stegfrekvens är ekonomisk löpning och sparar både energi och leder. Tänk inte trestegshoppare, tänk skridskoåkare.
5) Gungande. Det är vanligt speciellt bland kvinnor att höften svänger av och an. Även om man råkar ha en snygg bak är det ändå meningen att man ska hålla den så stilla som möjligt. Riktning framåt, inte sicksack. Tänk inte salsadansös, tänk manlig gymnast!
6) Spända axlar. En del drar upp axlarna när de springer och verkar inte kunna slappna av. Löpningen ska vara avslappnad och tekniken lider av att man spänner överkroppen. Ofta börjar det från händerna. Knyt inte nävarna, utan håll händerna avslappnade. Tänk inte att du håller i en skidstav, tänk att du håller i ett rått, rinnigt ägg.
Det finns säkert massor av andra saker man kan tänka på, så fyll gärna på listan om du kommer på något som jag har missat. Det är också svårt att förklara sådana här saker utan att man kan visa rent konkret. Om du har möjlighet så lönar det sig att fråga en löpcoach eller en kompis med längre erfarenhet och bra teknik.
Phoebe's löpstil kan man ha roligt åt :) Den är dock inte särskilk energisparande. Jag testade (på en skogsväg utan annat folk inom synhåll) och orkade typ 50 meter.
Med små justeringar kan du förebygga skador, bli uthålligare och se mindre töntig ut :)
Jag vet inte hur jag ser ut när jag springer. Kanske ser jag urtöntig ut. Alla har sin stil och en del kan man känna igen på långt håll bara på grund av stilen. Oftast gör det inget om man har en lite tassig stil, men när det är direkt fel är det klokt att se över sin löpteknik.
Jag påstår inte att jag har en utmärkt löpteknik. Däremot har jag fäst uppmärksamhet vid detta i och med ett par löparknän och i samband med SATS- träningen. Jag vill lyfta fram några saker jag ser hos många löpare och som jag gärna skulle påpeka för dem om jag bara var modig nog.
1) Hållningen. Många faller ner i en sittande ställning. Fram och upp med höften! Det här är en sak som kräver styrka och jag märker själv att jag lätt tappar hållningen när jag blir trött. Det här kan man påverka genom att sköta muskelkonditionen. Träna höft, rumpa, mage och rygg!
Du ska inte se dina skor när du springer! Bara genom att lyfta blicken kan man förbättra hållningen avsevärt. Tänk inte apa, tänk giraff!
2) KLAMP, KLAMP, KLAMP. Ibland hör jag hur en löpare närmar sig bakifrån. Det skall inte höras att du springer! Tänk inte elefant, tänk mus!
Det tvistas om det är bättre att sätta i hälen före eller att springa mer på framdelen av foten. Jag gör det senare, men det är väl smaksak. Klampet kommer främst från sådana som sätter i hela foten samtidigt.
3) Långa steg. Erfarana långdistanslöpare har en stegfrekvens på 180 steg per minut. Prova själv. Räkna dina steg under 30 sekunder och se om du kommer närmare 90 steg. Svårt, ja! Jag testade idag och lyckades klämma in 85 steg på 30 sekunder (i 6:30-tempo). Det är något jag har övat in. I början krävde det koncentration och det kändes knäppt och underligt, men nu går det av sig självt. En del kanske tror att det går fortare ju längre stegen är, men så är det nödvändigtvis inte.
Tänk inte gasell, tänk chihuahua! Tänk också på att du ska stiga rakt under dig, inte framför dig. På det här sättet sparar du energi, tro det eller ej.
4) Studsande. Kanske kan man tro att löpningen ser lättare ut när man studsar fram, men det är det inte. Dessutom gör studset inte gott åt vaderna. Glid fram. Låga steg i samband med snabb stegfrekvens är ekonomisk löpning och sparar både energi och leder. Tänk inte trestegshoppare, tänk skridskoåkare.
5) Gungande. Det är vanligt speciellt bland kvinnor att höften svänger av och an. Även om man råkar ha en snygg bak är det ändå meningen att man ska hålla den så stilla som möjligt. Riktning framåt, inte sicksack. Tänk inte salsadansös, tänk manlig gymnast!
6) Spända axlar. En del drar upp axlarna när de springer och verkar inte kunna slappna av. Löpningen ska vara avslappnad och tekniken lider av att man spänner överkroppen. Ofta börjar det från händerna. Knyt inte nävarna, utan håll händerna avslappnade. Tänk inte att du håller i en skidstav, tänk att du håller i ett rått, rinnigt ägg.
Det finns säkert massor av andra saker man kan tänka på, så fyll gärna på listan om du kommer på något som jag har missat. Det är också svårt att förklara sådana här saker utan att man kan visa rent konkret. Om du har möjlighet så lönar det sig att fråga en löpcoach eller en kompis med längre erfarenhet och bra teknik.
Phoebe's löpstil kan man ha roligt åt :) Den är dock inte särskilk energisparande. Jag testade (på en skogsväg utan annat folk inom synhåll) och orkade typ 50 meter.
Med små justeringar kan du förebygga skador, bli uthålligare och se mindre töntig ut :)
torsdag 19 juni 2014
Läsa om löpning
Det regnar och jag misstänker att jag lider av kronisk trötthet (så känns det i alla fall men jag tror att fotbolls-VM har något med saken att göra) så jag stannade på soffan idag i stället för att ge mig ut på länk mot min vilja. Tur att vilodagar är tillåtna. Jag satsar på midsommarspring i stället.
Till min glädje låg det en pinfärsk Juoksija- tidning innanför dörren! Den må vara lite nördig och till utseendet långt efter sin tid, men det passar mig perfekt just i och med de analytiska och innehållsrika artiklarna. Hellre läser jag något med substans än "kom i form på fem veckor"- stilen som man ändå läst hundra gånger och som helt säkert inte fungerar.
Det jag också värdesätter är tidningens varierande tips på träningspass och framför allt motiveringen varför man gör just som det står. Varför springa långa versus korta intervaller eller tvärtom? Varför springa lugnt och långt? Varför hålla vilodagar? Allt detta får jag svar på och träningen får både syfte och mål.
Det är nog genom att läsa om löpning som jag får inspiration och motivation. Och kunskap, så klart. Både genom att läsa tidningar och genom att följa andras bloggar. Det jag uppskattar mest är när andra bloggare ger konkreta tips på träningspass för det ger mig en möjlighet att tänka om och prova något nytt. Visst är det kul när andra delar med sig av lyckorus och fina prestationer också, även om det just nu gör mig lite missmodig med tanke på vad jag själv åstadkommer i träningsväg (ingenting).
Jag följer en hel massa bloggar. Skrivna av både glada motionärer och jätteduktiga proffs. Det som motiverar mig mest är att läsa om någon som är snäppet vassare än vad jag är men vars nivå är realistisk för mig att nå.
Jag vet att jag för tillfället inte är särskilt inspirerande och den senaste tiden har det mest handlat om hur jobbigt löpningen kan kännas. Hoppas jag lyckas bryta den cirkeln snart, annars finns det väl risk för att jag tappar läsare.
Nåja. I dagens tidning finns bland annat en artikel om varför långdistanslöpare ska träna snabbhet och fartuthållighet och hur man kan göra det. Dags att låta mig inspireras! Och hoppas på att jag får något ut av morgondagens länk.
Trevlig midsommar!
Till min glädje låg det en pinfärsk Juoksija- tidning innanför dörren! Den må vara lite nördig och till utseendet långt efter sin tid, men det passar mig perfekt just i och med de analytiska och innehållsrika artiklarna. Hellre läser jag något med substans än "kom i form på fem veckor"- stilen som man ändå läst hundra gånger och som helt säkert inte fungerar.
Det jag också värdesätter är tidningens varierande tips på träningspass och framför allt motiveringen varför man gör just som det står. Varför springa långa versus korta intervaller eller tvärtom? Varför springa lugnt och långt? Varför hålla vilodagar? Allt detta får jag svar på och träningen får både syfte och mål.
Det är nog genom att läsa om löpning som jag får inspiration och motivation. Och kunskap, så klart. Både genom att läsa tidningar och genom att följa andras bloggar. Det jag uppskattar mest är när andra bloggare ger konkreta tips på träningspass för det ger mig en möjlighet att tänka om och prova något nytt. Visst är det kul när andra delar med sig av lyckorus och fina prestationer också, även om det just nu gör mig lite missmodig med tanke på vad jag själv åstadkommer i träningsväg (ingenting).
Jag följer en hel massa bloggar. Skrivna av både glada motionärer och jätteduktiga proffs. Det som motiverar mig mest är att läsa om någon som är snäppet vassare än vad jag är men vars nivå är realistisk för mig att nå.
Jag vet att jag för tillfället inte är särskilt inspirerande och den senaste tiden har det mest handlat om hur jobbigt löpningen kan kännas. Hoppas jag lyckas bryta den cirkeln snart, annars finns det väl risk för att jag tappar läsare.
Nåja. I dagens tidning finns bland annat en artikel om varför långdistanslöpare ska träna snabbhet och fartuthållighet och hur man kan göra det. Dags att låta mig inspireras! Och hoppas på att jag får något ut av morgondagens länk.
Trevlig midsommar!
lördag 14 juni 2014
Bättre
Efter ett par tröga och småsjuka veckor börjar det kännas bättre igen. Kroppen är rätt trött och återhämtningen går långsamt men åtminstone har jag kommit mig för att snöra lenkkarna igen.
Idag fick jag till ett kortare långpass genom att kombinera SATS-träningen med transportlöpning hem. Pulsen hölls låg och jämn och jag höll mig till planen att springa sakta. Det känns lite som att börja från början igen, men sak samma. Fart och intervaller smakar inte nu så då får det vara. Jag vill inte att löpningen ska börja smaka blä.
Det positiva med dagsläget är att jag har varit utan både kinesiotejp och knästöd i flera veckor nu! Visserligen har jag inte sprungit särskilt mycket eller särskilt långt, men nog känns det som en lättnad ändå.
Jag satsar på bänkidrott i stället. Fotbollen får störa sömnen en aning, tur att det bara är två arbetsveckor kvar att slumra igenom.
Dags för fest. Ha en trevlig helg!
Idag fick jag till ett kortare långpass genom att kombinera SATS-träningen med transportlöpning hem. Pulsen hölls låg och jämn och jag höll mig till planen att springa sakta. Det känns lite som att börja från början igen, men sak samma. Fart och intervaller smakar inte nu så då får det vara. Jag vill inte att löpningen ska börja smaka blä.
Det positiva med dagsläget är att jag har varit utan både kinesiotejp och knästöd i flera veckor nu! Visserligen har jag inte sprungit särskilt mycket eller särskilt långt, men nog känns det som en lättnad ändå.
Jag satsar på bänkidrott i stället. Fotbollen får störa sömnen en aning, tur att det bara är två arbetsveckor kvar att slumra igenom.
Dags för fest. Ha en trevlig helg!
måndag 9 juni 2014
Kvinnor och idrott
I dagens Husis läste jag en artikel om hur vanliga men väl dolda ätstörningar är inom idrottsvärlden. Inläggets rubrik syftar på att majoriteten av dem som drabbas är kvinnor, men en växande och ännu bättre dold grupp är pojkarna eller männen som drabbas av ätstörningar. Av en eller annan sort. Jag betonar nu ändå kvinnan eftersom jag är kvinna och eftersom jag vet vad som händer med både kroppen och psyket när man drabbas.
Det är främst inom toppidrotten det här förekommer och speciellt i grenar där det är fördelaktigt att vara lätt (löpning, höjdhopp) eller där utseendet är viktigt (gymnastik, balett). Nu är det främst undervikt jag talar om, anorexi, men visst kan det ju förekomma andra former av ätstörningar också.
Det är ändå undervikten jag vill berätta om lite grann. Mest för att det är något jag har erfarenhet av.
Det börjar så oskyldigt, så oavsiktligt och så obemärkt. Träningen betonas allt mer, fokus på maten blir så stort att man plötsligt har gallrat bort alltför mycket och så är man inne i en ond spiral där ätstörningen tar över förnuftet och det är svårt att bryta det nya mönstret.
Bland vanliga motionärer är det ett ovanligare fenomen och om man har haft ett sunt förhållande till mat tror jag inte att man är i riskzonen om man plötsligt börjar träna. Löpträning är dock en rätt så förbrännande motionsform och när man tar det på allvar och satsar till exempel på ett maratonlopp, tränar flera gånger i veckan och tänker bli bättre så är det viktigt att stanna till och tänka efter ett tag.
Jag vill inte vara förmanande på något sätt. Inte tillrättavisa eller komma med sanningar. Jag vill bara berätta att det är värt att komma ihåg vissa saker.
Varningsklockorna borde ringa om
- du tränar intensivt nästan alla dagar i veckan och har svårt att hålla vilodagar
- träningen är ett måste
- du tänker "jag får äta det här om jag tränar" (tanken borde vara "jag äter för att orka träna!")
- tankarna kretsar kring mat och motion och du planerar dagen därefter
- du har svårt att kompromissa eller "slappa"
- du går ner i vikt och vikten inte verkar stanna
- du är underviktig
- du har låg fettprocent
- du fryser lätt, du är trött och kroppen inte verkar återhämta sig
Det är så mycket skada en sådan här sjukdom kan orsaka! Ja, det behöver inte ens gå så långt som till anorexi- bara väldigt hård träning tär på kroppen. Speciellt kvinnans kropp. Den hårda träningen och/eller undervikten utvecklar dig inte som idrottare utan bryter ner och påverkar bl.a. hormonerna, menscykeln och ger upphov till en massa saker som man senare kanske ångrar. Är du kanske en ung kvinna som önskar få barn någon gång i framtiden? Det du gör nu kan påverka de här planerna, även om det är länge tills det är aktuellt.
Jag vill bara att du skall vara uppmärksam. Därför berättar jag det här. För att jag vill att du kollar att du verkligen mår bra. Du vet inte vad du kan gå miste om i framtiden.
Anorexi och andra ätstörningar är ingens fel. De är sjukdomar och ingenting självförvållat, även om det är något som den drabbade gärna intalar sig själv att det är. Jag tror ändå att de går att förebygga. Det börjar från goda förebilder, bra tränare redan på juniornivå, gott självförtroende och personer i omgivningen som man känner sig bra och värdefull med.
Angående träning och mat kan man
- träna för att det är roligt
- våga ta det lugnt
- äta mångsidigt och tillräckligt
- lyssna på kroppen och se till att den verkligen mår bra.
Det går att bli frisk från ätstörningar men det tar tid. Går det för långt tar det ännu mera tid. Effekterna av sjukdomen är långvariga och spökar kvar även om du till pappers är frisk igen. Men det går. Börja innan det är för sent.
Nimimerkillä Kokemusta on
Det är främst inom toppidrotten det här förekommer och speciellt i grenar där det är fördelaktigt att vara lätt (löpning, höjdhopp) eller där utseendet är viktigt (gymnastik, balett). Nu är det främst undervikt jag talar om, anorexi, men visst kan det ju förekomma andra former av ätstörningar också.
Det är ändå undervikten jag vill berätta om lite grann. Mest för att det är något jag har erfarenhet av.
Det börjar så oskyldigt, så oavsiktligt och så obemärkt. Träningen betonas allt mer, fokus på maten blir så stort att man plötsligt har gallrat bort alltför mycket och så är man inne i en ond spiral där ätstörningen tar över förnuftet och det är svårt att bryta det nya mönstret.
Bland vanliga motionärer är det ett ovanligare fenomen och om man har haft ett sunt förhållande till mat tror jag inte att man är i riskzonen om man plötsligt börjar träna. Löpträning är dock en rätt så förbrännande motionsform och när man tar det på allvar och satsar till exempel på ett maratonlopp, tränar flera gånger i veckan och tänker bli bättre så är det viktigt att stanna till och tänka efter ett tag.
Jag vill inte vara förmanande på något sätt. Inte tillrättavisa eller komma med sanningar. Jag vill bara berätta att det är värt att komma ihåg vissa saker.
Varningsklockorna borde ringa om
- du tränar intensivt nästan alla dagar i veckan och har svårt att hålla vilodagar
- träningen är ett måste
- du tänker "jag får äta det här om jag tränar" (tanken borde vara "jag äter för att orka träna!")
- tankarna kretsar kring mat och motion och du planerar dagen därefter
- du har svårt att kompromissa eller "slappa"
- du går ner i vikt och vikten inte verkar stanna
- du är underviktig
- du har låg fettprocent
- du fryser lätt, du är trött och kroppen inte verkar återhämta sig
Det är så mycket skada en sådan här sjukdom kan orsaka! Ja, det behöver inte ens gå så långt som till anorexi- bara väldigt hård träning tär på kroppen. Speciellt kvinnans kropp. Den hårda träningen och/eller undervikten utvecklar dig inte som idrottare utan bryter ner och påverkar bl.a. hormonerna, menscykeln och ger upphov till en massa saker som man senare kanske ångrar. Är du kanske en ung kvinna som önskar få barn någon gång i framtiden? Det du gör nu kan påverka de här planerna, även om det är länge tills det är aktuellt.
Jag vill bara att du skall vara uppmärksam. Därför berättar jag det här. För att jag vill att du kollar att du verkligen mår bra. Du vet inte vad du kan gå miste om i framtiden.
Anorexi och andra ätstörningar är ingens fel. De är sjukdomar och ingenting självförvållat, även om det är något som den drabbade gärna intalar sig själv att det är. Jag tror ändå att de går att förebygga. Det börjar från goda förebilder, bra tränare redan på juniornivå, gott självförtroende och personer i omgivningen som man känner sig bra och värdefull med.
Angående träning och mat kan man
- träna för att det är roligt
- våga ta det lugnt
- äta mångsidigt och tillräckligt
- lyssna på kroppen och se till att den verkligen mår bra.
Det går att bli frisk från ätstörningar men det tar tid. Går det för långt tar det ännu mera tid. Effekterna av sjukdomen är långvariga och spökar kvar även om du till pappers är frisk igen. Men det går. Börja innan det är för sent.
Nimimerkillä Kokemusta on
lördag 7 juni 2014
DNS
Jag vaknade med en dundrande huvudvärk, steg upp, överdoserade med Panadol och gick tillbaka till sängen och drog täcket över huvudet.
Det blev ingen halvmara för mig idag. Har känt mig dålig hela veckan och igår kom huvudvärken som inte ville ge med sig över natten. Tvärtom.
10.30 då startskottet gick masade jag mig upp och klämde i mig lite frukost. Sedan dess har jag dåsat på soffan och följt med hur resultaten trillat in. Segrardamen sprang på 1:20 och om jag hade haft en bra dag skulle jag väl ha placerat mig bland de 50 bästa. Inte idag, tyvärr.
Visst stör det mig. Nu har jag en DNS på meritlistan också (DNF är hundra gånger värre så det slapp jag i alla fall) men det är väl sådant man får ta. Åt sjukor kan man inte göra så mycket. Tur att det kommer nya lopp!
Så var det ju inte heller New York Marathon och två år av förberedelser som gick i stöpet utan ett lopp som jag inte hade några stora förväntningar över utan som mest intresserade för att det var nytt.
Jag får väl se vad nästa utmaning blir. Jag gick och anmälde mig till Midnightrun så det finns åtminstone på listan. Just nu är suget efter tävlingar och över huvudtaget löpning rätt så litet. Jag har liksom tappat det. Kanske ett mål skulle hjälpa?
Örk, sitta vid datorn hjälpte inte mot huvudvärken. Lyckligtvis verkar Panadolen bita och med en andra överdos ska det väl bli bättre till kvällen. Månne inte grillmat och goda vänner ska hjälpa?!
Hoppas du har en bättre dag än jag.
Det blev ingen halvmara för mig idag. Har känt mig dålig hela veckan och igår kom huvudvärken som inte ville ge med sig över natten. Tvärtom.
10.30 då startskottet gick masade jag mig upp och klämde i mig lite frukost. Sedan dess har jag dåsat på soffan och följt med hur resultaten trillat in. Segrardamen sprang på 1:20 och om jag hade haft en bra dag skulle jag väl ha placerat mig bland de 50 bästa. Inte idag, tyvärr.
Visst stör det mig. Nu har jag en DNS på meritlistan också (DNF är hundra gånger värre så det slapp jag i alla fall) men det är väl sådant man får ta. Åt sjukor kan man inte göra så mycket. Tur att det kommer nya lopp!
Så var det ju inte heller New York Marathon och två år av förberedelser som gick i stöpet utan ett lopp som jag inte hade några stora förväntningar över utan som mest intresserade för att det var nytt.
Jag får väl se vad nästa utmaning blir. Jag gick och anmälde mig till Midnightrun så det finns åtminstone på listan. Just nu är suget efter tävlingar och över huvudtaget löpning rätt så litet. Jag har liksom tappat det. Kanske ett mål skulle hjälpa?
Örk, sitta vid datorn hjälpte inte mot huvudvärken. Lyckligtvis verkar Panadolen bita och med en andra överdos ska det väl bli bättre till kvällen. Månne inte grillmat och goda vänner ska hjälpa?!
Hoppas du har en bättre dag än jag.
tisdag 3 juni 2014
Inte som på Strömsö
Det går inte alls bra just nu. Hela förra veckan kändes jobbig, som om kroppen aldrig återhämtade sig och pulsen var hög som bara den medan farten inte är värd att nämna. Trenden fortsätter. Dagens SATS-träning var tuff även om jag drog den lättaste gruppen (vilket jag är helt nöjd med, puh) och nu ligger jag bara helt apatisk på soffan.
Lite som om jag höll på att bli sjuk. Men utan feber eller andra sådana symptom. Men influensa kan väl vara feberfri?
Eller så är det brist på någonting. För lite mat? För lite järn? För lite vila?
Eller så är det bara vårtrötthet.
Hur som helst så är det inte alls så bra med tanke på lördagens halvmara. Jag har aldrig sett så lite framemot en tävling förr! Skumt. Överväger starkt att stå över. Har faktiskt ingen lust att plåga mig själv. Det andra alternativet är att gå med och ta det lugnt. Typ slå personsämsta. Jag är dock inte den typen som gärna gör det.
Springa eller inte springa? Det får jag väl se på lördag.
Lite som om jag höll på att bli sjuk. Men utan feber eller andra sådana symptom. Men influensa kan väl vara feberfri?
Eller så är det brist på någonting. För lite mat? För lite järn? För lite vila?
Eller så är det bara vårtrötthet.
Hur som helst så är det inte alls så bra med tanke på lördagens halvmara. Jag har aldrig sett så lite framemot en tävling förr! Skumt. Överväger starkt att stå över. Har faktiskt ingen lust att plåga mig själv. Det andra alternativet är att gå med och ta det lugnt. Typ slå personsämsta. Jag är dock inte den typen som gärna gör det.
Springa eller inte springa? Det får jag väl se på lördag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)