söndag 31 augusti 2014

Midnight Run

Jag deltog i Midnight Run för första gången. Jag anmälde mig i våras, intet ont anande om vad som skulle börja växa inom mig. Jag hade så klart anmält mig till en snabb startgrupp med måltiden 45-50 minuter men igår kväll var det ju nog utopi.

Före. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av mig själv. Jag har sprungit 10 km på ungefär 1 timme och 10 minuter de senaste månaderna och inte varit nere under 6-tempo sedan i maj (juni under SATS-passen men då bara under intervaller). Så att sikta på en timme kändes lite hujsigt. Tidpunkten kändes konstig, tränar jag på kvällen så är det senast kl 18 och när starten gick brukar jag normalt vara trött och sängfärdig. Jag märkte till min förvåning att matrytmen inte blev så konstig- lunch och kolhydratbetonad måltid vid middagsdags funkade ju perfekt.
Jag bestämde mig för att helt gå på känsla. Ingen press, annat än skammen över att vara i vägen för alla och i helt fel startgrupp. Mitt mål var att springa hela vägen och att inte bli omsprungen av någon ur maskeradgruppen. Jag var inte nervös och min uppvärmning bestod av att gäspande hoppa lite på stället i startfållan. Min största oro var att tvingas ta kisspauser.

Under. Det var trångt i starten och fram till startlinjen fick man gå. Sedan började det röra på sig och jag drogs med av de andra. Jag gjorde mitt bästa för att hållas till höger och det kändes som att jag blev omsprungen av alla andra. Den första kilometern gick uppför. Förvånansvärt lätt kändes det, inga tunga ben alls. Sedan gick det lika mycket nerför och i Ulrikasborg tystnade musiken för stunden och det enda som hördes var smattret av gummisulor mot asfalten. Det var fest och musik med jämna mellanrum men jag njöt faktiskt mer av de tysta etapperna. Ännu vid tre kilometer gick det jättefort och klockan visade stundvis ett tempo på strax under 5. Jösses! Men varför sakta in om det känns bra? Det enda som störde var trycket mot kissblåsan som började redan under den första kilometern men jag bestämde mig för att stå ut. 
När jag äntligen passerade femman och kunde konstatera att det är under hälften kvar började tempot sjunka en aning. Sedan varierade farten, det gick saktare i trängsel och fortare när jag fick energi av främlingars hejarop. 
Det positiva var att det kändes lätt. Inga tunga ben, inget överdrivet flås. Löpningen rullade på och jag kände att jag inte tog ut mig helt. Kanske har vilodagar och bra återhämtning en positiv effekt. 
Och kanske har det inte gjort så mycket att jag har sprungit i närmare 7- tempo hela sommaren. Speciellt den där lätta känslan är ovanlig, oftast känns en tung träningsperiod av under loppen.
Plötsligt kom niokilometersskylten emot och sedan var det bara att tuta och köra. Jag rullade in på 53:18, smått förvånad och med en känsla av att ha överträffat mig själv. Visserligen är det 11 minuter från PB men inte så dåligt i vecka 18.
Det ovanliga var att jag kunde äta direkt efteråt. Vanligtvis mår jag pyton men nu slukade jag både kvarg, banan och russin utan problem. Tydligen var ansträngningsnivån precis lagom. Jag vet inte vad lillisen tyckte om min sena strapats, hoppas det inte orsakade bekymmer.
Dagen efter är jag stel i benen och snuvig, hostig och en känsla av halsont. Efter en välförtjänt sovmorgon blir det grillkurs, prima återhämtning med biff!


Kanske kan man redan ana.

Loppet. Det verkade vara ett välarrangerat och roligt lopp. För min del var det helt fel tid på dygnet, men det gick bra ändå. Jag stördes av hög volym och blinkande lampor men stämningen var ju på topp. Det är definitivt värt att uppleva och något jag gärna gör igen. Inte för att slå rekord utan för att vara med om ett kalas som samlar  såväl erfarna löpare som glada motionärer. 



tisdag 26 augusti 2014

Den där tekniken

Jag har föreställt mig att min teknik är rätt så bra när jag springer. Dels har jag varit tvungen att tänka på sådant i och med skador, dels har jag tränat mycket sådant i samband med SATS-springet.
Igår hade Running Finland fint besök av Björn Stenvik som i egenskap av löptränare korrigerade våra små fel i tekniken. Det var ett bra pass men en hel del nya övningar utöver dem jag är van vid.
Inte var min löpteknik helt felfri, inte. Luta dig framåt, fick jag höra typ 30 gånger. Jag har fokuserat på att hålla höften uppåt och framåt, så tydligen blir hållningen en aning bakåtlutande. Mina armar kunde visst också jobba mera och armbågarna kunde peka mindre utåt.
Jag har också sett till att springa på framdelen av foten. Risken finns att det blir för mycket tåspring och det kan leda till skador kring tårna.
Nu får jag fokusera på en framåtlutande hållning (det betyder inte sittande men böjd rygg), aktiva armar och ett steg som landar på hela främre trampdynan och inte för långt fram.
Det är inte lätt det här med teknik.

onsdag 20 augusti 2014

Tejplös och mindre klok

Nu har jag varit utan både kinesiotejp och knee strap sedan någon gång i maj. Jag slutade gradvis med dessa och under våren var det mest en känsla av säkerhet som stöden gav. Jag slutade tejpa först under korta pass och sedan vågade jag också lämna bort det när jag sprang lite längre. Märk väl att jag över lag sprang betydligt mindre under våren och sommaren än jag gjorde före löparknäproblemen. Dessutom var det viktigt att sluta tejpa för att undvika ojämn solbränna.
Det är skönt. Skönt att våga springa utan att behöva oroa sig över att det eventuellt kommer att börja göra ont. Skönt att springa utan en mystisk, vag känsla i knäet.

Jag vill ju tro att all rehabilitering, löpvila, stretch, styrkertäning, förbättrad löpteknik och plågsamma besök hos massören har haft en effekt och att jag äntligen är fri från problemen.
Jag vet också att jag borde fortsätta med allt detta i förebyggande syfte, för några löparknän och därav många löpfria månader vill jag inte uppleva igen.
Jag kan bara skämmas när jag tittar mot hörnet i arbetsrummet. Jag har inte rört foamrollern eller stretchat ordentligt sedan i våras och där står mattan och rullen och dammar i hörnet. Det är lika illa som att strunta i återhämtning eller slarva med energiintaget. Fy på mej!
I stället för att lägga mig på jumppamattan efter en länk så har jag sjunkit ner i soffan och knäppt på TV:n och bara känt hur musklerna stelnar. Tidigare hade jag för vana att stretcha och rulla åtminstone de dagar jag tränat, men nu kan jag bara skylla på dåliga sommarrutiner och en bulle i ugnen som får mig att minska på träningen såpass mycket att jag tror att muskelvård inte är viktigt.

Idag tog jag fram mattan och rullen. Stretchingen såg inte ut som vad det skulle föreställa och att rulla låren på foamrollern fick ögonen att tåras. AAAAJJJJ! Massören är den sista jag besöker, han skulle väl plåga mig till döds.
Av dumt huvud får kroppen lida. Nu måste det bli förbättring på den här fronten! Prehab hellre än rehab. Det är märkligt att sådana här små saker blir viktiga och tydliga när man är skadad men att man glömmer bort det helt när kroppen fungerar som den ska.


söndag 17 augusti 2014

Tävlingssug och vägskyltar

Efter att "alla andra" har sprungit Helsinki City Marathon så väcktes tävlingssuget igen. I normalt tillstånd skulle jag ha anmält mig till en tävling om jag inte redan var det men nu får jag nöja mig med att drömma om lopp nästa år. Jag har ju ingen aning om hur länge det tar att komma tillbaka men i början kanske jag är mindre ambitiös när det gäller tider. Våren-sommaren 2016 skall jag väl ändå vara i form igen.
Nu får jag bara nöja mig med att springa så länge jag kan springa, upprätthålla det jag har så gott det går och fokusera på att bli världens bästa mamma. Det är ju det mest realistiska mål man kan ha.

Idag var jag ute och yrade och det var inte mitt fel. Jag följde en skylt mot Kvarnbäckens idrottspark men vad gör man vid nästa korsning då skyltningen saknas och man inte känner till området? Jag följde min instinkt och tog mig åtminstone ungefär åt rätt håll. I områden jag aldrig rört mig , längs tomma vägar och förbi något som såg ut som halvfärdiga nya bostadsområden. Plötsligt befann jag mig vid något som jag antar var en metrodepå och när jag äntligen hittade ett landmärke jag kände igen var jag två kilometer ifrån det ställe jag egentligen hade ämnat ta mig till. Ingen större skada skedd, bara lite ändringar i rutten. Men nog tycker jag att skyltningen kunde vara aningen bättre längs cykel- och promenadvägar.

En timme och fyrtiofem minuter senare klockade jag 15 kilometer. Det känns nog väldigt långsamt. 8 km tar typ en timme! Visserligen går jag i uppförsbackar eller när det känns konstigt i magen men ändå. Hoppas jag kommer ur det här tempot en vacker dag.

Dags för en ny arbetsvecka. Märkligt men skönt med rutiner igen.


torsdag 14 augusti 2014

Strong is the new skinny?

Jag läste en intressant artikel i Helsingin Sanomat. Den hittar du här. Kanske Google Translate kan hjälpa de enspråkigt svenska.
Artikeln handlar om en tjej som började träna fitness och som i och med den grenen drabbades av ätstörningar. Visst är det ju fint att träning och hälsa är in just nu men tyvärr kan det gå till överdrift för många. Speciellt fitness kräver att man svälter sig själv för att upphäva musklerna och det resulterar i undernärdhet, hormonrubbningar och en hel massa sociala svårigheter. Fitness och annan hård träning är en tillåten form av ätstörning som utåt kan ses som sund men som är allt annat än det.
För mycket träning eller snarare en obalans mellan kost och motion är inte hälsosamt i det långa loppet. Synd att trender och boomer så lätt övergår till något extremt.
Det är väldigt enkelt att fastna i fällan. Och väldigt svårt att komma ur den.

söndag 10 augusti 2014

Långt lunkpass och klädproblem

Det blev hela 15 kilometer idag. På knappa två timmar. Visserligen körde jag 13+2-taktiken och gick ett par minuter med jämna mellanrum men det kändes förvånansvärt bra. Huvudsaken är väl ändå att jag kom hem i någorlunda gott skick.
Det verkar bli svalare nästa vecka men kring 20 grader tycks det hållas i alla fall. Hoppas det blir en varm höst. Det hoppas jag främst för att kunna springa i shorts så länge som möjligt. Jag ser inte framemot att dra på mig ett par tajta tights och jag undrar nog lite vad jag kommer att springa i när magen börjar växa på riktigt. Tillsvidare får jag puta lite extra för att det ska synas men nog börjar en del plagg trycka lite obekvämt.
Tips på bra träningskläder för stormagade mottages med tacksamhet.
Senare på hösten funkar säkert lösa collegebyxor för då kan det hända att löpningen börjar bli mer promenader i stället.
Efter den långa varma hösten hoppas jag på en tidig vinter med mycket snö. Då kan jag skida de sista veckorna. Om vintern blir som i fjol kan jag väl glömma det.

Den här veckan har jag lyckats samla ihop hela 47 kilometer. Det är faktiskt rätt hyfsat. Det beror nog främst på att jag inte har besökt gymmet den här veckan. Det får bli i morgon det.




söndag 3 augusti 2014

Träningen just nu

Mycket har förändrats sedan jag såg plusset på stickan och speciellt träningen påverkas obönhörligt av att jag bär omkring på en dryga 8 centimeter stor knatte. Jag har minskat på både mängd, längd och tempo när det gäller löpningen. För tillfället springer jag 3-4 gånger i veckan och dryga sju kilometer är den nya normen. Mystempot har fallit från 5:nånting till 6:30-7 så det går långsamt. Egentligen stör det inte så mycket just nu, jag oroar mig mer över om jag någonsin kommer att springa fort igen.

Jag fick också lov att ge upp mina hårda SATS-pass och om det lyckas så byter jag till lördagens lugna, sköna pass. Intervaller går helt enkelt inte länge. Jag testade för säkerhets skull det pass jag skulle dra men att komma upp till 4:30 var totalt omöjligt. Jag klarade av att hålla 5-tempo ca 600 meter men att upprepa det tre gånger funkade ju inte. Kroppen vill helt enkelt inte samarbeta.

I förrgår sprang jag det längsta passet på tre månader. Det var 14 km och då gick jag emellanåt. Ofta får jag gå i uppförsbackarna för att pulsen inte ska skena iväg och jag är glad att jag har kommit över den fas då jag var helt slutkörd efter en halvtimmes länk och bara föll ihop på soffan.
Det har inte blivit någon styrketräning under sommaren men nu får jag väl börja med det igen. Jag har märkt att magmusklerna är omöjliga att träna just nu eftersom det orsakar ett konstig tryck i magen och visst har jag fått minska på vikterna också.
Det är väl så med träning under graviditeten. Att den skall vara upprätthållande och inte direkt utvecklande. Jag behöver knappast några hårda intervallträningar nu, det lär ska vara uthålligheten jag drar nytta av när det blir dags.

Jag tar dagen som den kommer och tränar därefter. Vissa dagar är jag tröttare än andra och ibland, som idag till exempel, har jag huvudvärk och mår allmänt dåligt. Jag får väl ändå vara tacksam för att jag mår så bra som jag gör. En frågade mig om jag har varit i dropp. Det gav mig lite perspektiv på grader av illamående.

"Lyssna på kroppen" är inte alls det direktiv jag vill ha. Visst stämmer det säkert och visst gör jag det när jag är ute och springer, men jag vill ju ha konkreta anvisningar. Hur mycket kan jag träna? Hur fort kan jag springa och hur långt? Jag önskar att det fanns riktlinjer.

Skönt att kunna ta det som det kommer, men lite rutin skulle jag gärna ha. I morgon börjar vardagen med jobb igen. Hoppas jag kommer ihåg lösenordet till alla apparater.