lördag 29 november 2014

Det var det

Vecka 30+1.
10 veckor kvar ungefär om det är en punktlig liten en. Igår tog jag en liten länk och det var allt annat än bekvämt. Det har känts så några gånger nu och det verkar nog som att det är slutsprunget för min del några månader framöver. Det sticker till och trycker konstigt i nedre magen, lite som att ha håll men på annat ställe. Det går långsamt och jag får gå allt oftare så varför inte bestämma sig för att gå från början? Idag tog jag stavarna i vacker hand och gav mig iväg på långpromenad. Skönt var det. Jag behöver inte annat än frisk luft och att känna att blodet cirkulerar lite snabbare. Stavarna ger dessutom bra träning för övre kroppen.

Det är helt okej att ge upp löpningen nu. Jag har ju haft tur med måendet och jag har faktiskt kunnat springa rätt så länge så det är inte katastrof att ta en paus. Jag börjar onekligen ha en rätt så stor kula och att ha svårt med att snöra skorna är väl ett tecken på att det är bra tid att sluta dra på sig löpskorna. Jag får ägna de närmaste månaderna åt annan träning. Sedan är jag desto ivrigare när jag äntligen får springa igen i vår. Jag hoppas på snö så att jag kan skida i stället, promenader är långtråkiga i längden.

fredag 21 november 2014

Utmaning avklarad!

Den tre veckor långa armpressutmaningen är äntligen till ända. 115 stycken idag. Inte så farligt kan man tänka, men med tanke på att det var 110 igår, 105 i förrgår och så vidare så kändes det nog alldeles tillräckligt mycket i armarna.
Jag har gjort på mitt sätt- tjejarmpressar med knäna i marken och så djupt att magen tar i (det är den som når marken först, inte brösten som i vanliga fall). Antagligen lite fuskigt men nog har jag fått jobba ändå. Ibland har jag delat upp det så att jag har gjort en del på morgonen och resten senare. Ibland har jag gjort det så gott som i ett sträck med lite vila mellan pressarna.

Det var en jobbig utmaning, faktiskt. Lite som plank-julkalendern i fjol eller när det nu var. I båda fallen går det ut på att öka mängd/längd för varje dag som går, vilket orsakar en kulminerande effekt. Dels är själva utförandet jobbigt och dels får åtminstone jag ont på andra ställen än där det ska kännas. Armpressarna gav mig konstant trötta armar och ungefär halvvägs kändes det illa i axlarna. Inte vet jag om jag har blivit starkare av detta. Jag vet bara att jag inte gör armpressar i morgon.

En utmaning är ingen utmaning om den inte blir lite galen mot slutet. Men sådana utmaningar som gör mer ont än bygger upp är lite fåniga. Om någon har en vettigare utmaning så antar jag den. Kanske.

Dagens träning bestod förutom 115 armpressar av en 30 minuters länk (läs: 4 km snöplums) följt av pepparkaksbak. Vintern kom. Det har snöat hela eftermiddagen och kvällen. Hoppas det håller i. Längtar efter att stå på skidorna.

torsdag 20 november 2014

Vi är två

Vi är två. Så heter ett avsnitt i Sam Murphys bok "Joka naisen juoksukirja" (orig. Run for Life). Löpning under och efter graviditeten sammanfattas på några sidor i en annars mångsidig bok om löpning och allt som nu kan tänkas relatera till det. Ur ett kvinnligt perspektiv. Lite töntigt, kan man tänka. Men visst finns det en hel del att beakta som löptränande kvinna.
Hur som helt så läste jag med intresse avsnittet i boken. Det bästa råd jag har fått hittills är "lyssna på kroppen" och annat jag nu har läst på nätet. Inte fick jag veta så mycket nytt när jag läste i boken men jag försökte ha mitt eget tränande i tankarna för att lite kolla om jag alls gör rätt. Tänkte summera de viktigaste poängerna.

Vad händer i kroppen under graviditeten (som direkt inverkar på löpningen)?
- Man går upp i vikt. Jepp, det märks. Jag har försökt intala mig själv att det är vätska och en växande baby och med det ett par framtida mjölkbehållare som väger mest men oberoende handlar det om flera kilo och det märks fast jag inte springer. Viktökningen och det faktum att det är betoning på magen kan ge upphov till ryggproblem.
- Under graviditeten utsöndas relaxin som mjukar upp lederna inför förlossningen. Risken för skador är således större och mot slutet av graviditeten är det inte särskilt bekvämt att springa mera.
- Blodmängden ökar med 40-50% och hjärtat pumpar mer och oftare. Pulsen är 15-20 slag högre än normalt. Det här märker jag  nog och för att inte anstränga mig för mycket får jag ofta gå i uppförsbackarna. Det är okej men det känns värre att flämta och flåsa när jag går upp för trappor.

Fördelarna med att springa under graviditeten
- I sig är löpning ofarligt för fostret och om man är van vid att träna finns det inga orsaker att sluta springa så länge allt är okej. Om allt ser bra ut rekommenderas att man rör på sig 30 minuter om dagen. Däremot är det inte rätt tid att börja med aktiv löpträning men nog ett ypperligt tillfälle att ta till vardagsmotion och sunda levnadsvanor.
- Graviditeten är ofta lättare om man tränar (detta är, liksom allt annat, individuellt). Jag har kommit löjligt lätt undan. Om det beror på löpningen vet jag inte. Att förlossningen skulle vara lättare för dem som har tränat finns det inga bevis för men eventuellt återhämtar man sig fortare om man är i gott fysiskt skick.

Nackdelarna med att springa under graviditeten
- Traditionellt finns det några riskfaktorer som kopplas till löpning under graviditeten: hypoxi (syrebrist), hypoglykemi (lågt blodsocker) och höjd kroppstemperatur hos fostret. Dessutom finns det ju alltid en fallrisk och risken att fostret skadas i samband med olyckor. Sannolikheten att något av detta skulle hända är liten eftersom mamman ganska naturligt begränsar träningen så att hon inte överanstränger sig och låter energinivån sjunka för mycket. Viktigt är att inte träna för långa stunder eller i höga temperaturer och att minnas att dricka tillräckligt.
Dricka är jag usel på men annars har jag skött mig ganska bra tror jag. Det är väl en instinkt det där med att vara lite försiktig. Vi är ju faktiskt ändå två.

Det är individuellt
En del klarar av att springa så gott som hela graviditeten, andra kan inte springa alls. Det kan bero på illamående, foglossning, ryggont och en massa andra saker. Dessutom kan det gå bra den första gången och inte alls den andra. Om jag någon gång är gravid igen så är det ju inte alls sagt att jag kommer att må så här bra.

Du får springa så länge
- du inte väntar två eller flera barn.
- du inte har haft missfall tidigare eller har fött för tidigt.
- du inte lider av högt blodtryck.
- du inte har haft blödningar.
- så länge löpningen inte gör ont eller känns obekväm.
- du är säker på att det är bra för dig och babyn.

Kom ihåg att (enligt boken)
- berätta för din läkare att du springer.
- inte överdriva.
- inte öka mängd och intensitet. Det är bara inte rätt tid. Satsa på att upprätthålla konditionen. Dra ner på träningen under sista trimestern (oj, jag börjar vara där nu).
- inte träna mer än 3-4 gånger i veckan (hoppsan! Min veckomängd rör sig nog kring 5, men då är en eller två gånger styrketräning och inte löpning).
- överväga promenad ibland (jo, det gör jag och det förverkligas ofta nu).
- stretcha försiktigt (inga problem, jag som är så dålig på att stretcha).
- inte minska på energiintaget för att kontrollera viktökningen (ingen risk).
- vara redo att sluta springa helt och hållet om det känns så (jag är redo att sluta när som helst. Tror jag).

Det var ungefär det jag fick ut av det jag läste. Ganska långt stämmer det överens med det jag har googlat mig fram till och det mesta klarar man med bondförnuft. Att lyssna på kroppen är inte det råd man vill ha men sist och slutligen det mest rätta råd man kan få.


söndag 16 november 2014

I Finland ska man satsa på annat

Jag läste en intressant men samtidigt ganska tråkig artikel i dagens HBL. Det handlade om hur usla vi är på långdistanslöpning i Finland. Hur mycket efter världseliten vi är. Idag behöver en man springa milen på 30 minuter för att få FM-medalj. För 30-40 år sedan behövde en man komma i mål på 28 minuter för att ha medaljchans. 1976 var Lasse Virén nästan lika snabb som Mo Farah var 2013 på 10 km. Nu är finländarna långt ifrån sådana prestationer. För att då inte tala om ännu längre sträckor.

I dag är löpning stort i Finland och säkert på andra håll i världen åtminstone på amatörnivå. Att ha sprungit maraton är ingenting längre. Det har alla gjort. I stället ska det vara ultralånga sträckor, extremlöpning eller terräng för att det ska räknas som något och för att man ska sticka ut. Folk vill överträffa sig själva, vilket i och för sig är bra med tanke på den allmänna folkhälsan, men ingen blir riktigt bra. Maraton på 5 timmar  och 55 minuter och ultralopp ultralångsamt. Bara man har klarat det.
Proffsen i Finland är inte många och inte ens de är riktigt bra. De bästa kan man räkna på en hand ungefär och så finns det några löften också. Men varför blir vi inte lika bra som till exempel kenyanerna?

Kanske är det biologiska faktorer. Kanske är det helt enkelt för lite träning eller för låg motivation. Antalet löpare är ju inte heller särskilt stort i Finland så vi har ju inte så många att välja mellan när det kommer till att skicka någon till större tävlingar. Kanske går det inte att löpa på heltid i Finland, att livnära sig på det. Jag vet inte.
Lever man i Finland borde man satsa på något annat. Vintersporter och lagsporter. Där är vi rätt så bra. Bättre att satsa på ishockey och ha löpning som hobby.

lördag 8 november 2014

Tajt

Jag klickade hem en "masutuubi", typ stödstrumpa för mage och rygg. Den är sömlös och känns verkligen skön. Tänkte det skulle vara bra med en sådan när jag tränar, det börjar kännas som att magen skumpar lite för mycket. Med den som understa lager trängde jag mig in i diverse träningskläder. Min nya fina Craft-jacka gick precis fast och runt magen blev det ett väldigt tight paket.

Magstödet funkade bra och värmde skönt. Det blev lugn runda utan anmärkningsvärda problem. Något i korsryggen kände jag dock av först när jag vaknade och sedan stundvis under länken, får se hur det artar sig.

De som tillverkar träningskläder kunde väl ha en kollektion för stormagade. Jag skulle inte behöva en massa valmöjligheter, men ett par springtights med hög, skön och stretchig resår, lång- och kortärmade tröjor som är tillräckligt långa och en löpjacka med plats för en växande kula skulle sitta fint.

Jag var dum nog att joina armpressutmaningen i november. Det gäller en tre veckor lång utmaning där man dag ett gör 15 armpressar och sedan ökar med fem varje dag i tre veckors tid. Det kulminerar alltså i 115 stycken. Idag kämpade jag för att få ihop dagens 50 och trots att jag gör tjejversionen med knäna i marken börjar det vara lite tight det också. Eftersom min mage är det första som tar i golvet kommer jag ju lite lättare undan. Allt ska man ge sig in på.

lördag 1 november 2014

Längre än jag trott

I somras tänkte jag att det skulle vara bra om jag kunde springa hela september. Idag är det den första november och jag har just avverkat 15 km (i makligt tempo, men ändå!). Idag gick det hur bra som helst. Inga krämpor och jag sprang faktiskt hela vägen utom två jobbiga backar som jag valde att gå uppför. Idag sprang jag längre än jag trott att skulle gå. Jag har också sprungit längre in på hösten än jag i somras trodde att jag skulle göra. Bra så, även om ingetdera var något jag strävade efter.

Det är så olika. Tidigare i veckan fick jag ge upp efter ett par kilometer för det tryckte konstigt och kändes obehagligt i magen. Idag gick det utan problem. Vissa dagar orkar jag inte upp för minsta lilla backe och andra dagar känns det hur lätt som helst. Eller lätt och lätt. Jag bär ju faktiskt på fem kilo mer än i våras.
Jag fortsätter så länge det går. Kanske klarar jag hela november?

Träningen är så oberäknelig. Vissa dagar flyter det bra, andra dagar är det inte alls trevligt. Somliga dagar är jag för trött för att ens ge mig iväg och tempot ligger i snitt kring 7:15 min/km. Jag har minskat både veckomängden och längden på länkarna så dagens 15 kilometer är verkligen ett långpass.

Även om det kändes bra idag och jag de facto hade ett rekordhårt medeltempo kring 6:45 så var nog dagens höjdpunkt att stöta på Anna. Jag hade sprungit en 11 km när jag såg en figur med bekant löpstil komma emot mig. Det är evigheter sedan vi setts och under ett par kilometer hann vi babbla om sådant som är aktuellt just nu. Skönt med sällskap för en gångs skull!

Vecka 27 på gång. Vi får väl se om jag klarar av att springa ännu i vecka 30.