Träningsveckan

Den här veckan var den första "riktiga" träningsveckan på lääänge. Riktig i det avseendet att jag har sprungit, svettats och varit hungrigare än normalt. Att jämföra nuläget med vad det har varit är onödigt så jag försöker intala mig själv att jag börjar från noll och att jag inte ska jämföra med vad det har varit. Men som referens: jag sprang en minut i 5:30 och var typ död då mitt maratontempo var 5:00 för två år sedan.

Typ så här har veckan sett ut:
Måndag: Vagnjogg 1 h. Tungt som attan med en icke-springvänlig vagn. Det gick i ca 7-tempo och jag körde 6+2- taktiken. Det enda positiva var att han i vagnen fortsatte sova ytterligare en timme så att jag hann duscha, stretcha och äta.
Tisdag: Nybörjarkurs med Running Finland. Fick ihop en lugn femma i gott sällskap.
Onsdag: Fartlek. Fy, så hemskt! Intervallerna och joggvilan varierade mellan 30 sekunder och tre minuter och jag sprang dem lite huller om buller. 25 minuter klarade jag. Upp- och nerjogg på det.
Torsdag: Vagnjogg 1 h. Det var typ storm och jag fick hålla i vagnen med båda händerna för att den inte skulle välta. Tungt och i inget avseende särskilt kul.
Fredag: Vila.
Lördag: Långpass. Åtminstone det längsta hittills, hela 10 kilometer. Höll ett tempo på 6:30 men borde väl gräva fram pulsbandet för att ha bättre koll på fartens lämplighet.
Söndag: Vila.

Så kommer det att se ut de närmaste veckorna. Jag får försöka öka långsamt och om jag får in ett långpass på ens 15 km före halvmaran så är det bra. Resten går på tävlingsinstinkt och pannben. Definitivt inte på någon kondition.

Jag märkte att (nästan) helamning i kombination med motion ökar energibehovet enormt. Måste börja tänka på vad jag stoppar i mig (det vill säga tänka på att jag stoppar i mig tillräckligt mycket).
Det har varit ganska tungt att springa men det börjar väl löpa småningom. Ovana och dålig kondis ska väl gå att råda bot på. Lite ömt är det kring ärret men det lär ska gå över. Värre är de där onda aningarna i löparknät, så jag får vara extra noga med att stretcha, rulla och ha koll på tekniken. Och helt enkelt ta det lugnt.

Back on track!

Igår var det dags för efterkontrollen och till min stora glädje gav läkaren grönt ljus för träning! "Ungefär som vanligt, men börja smått och försiktigt", var hennes åsikt. Tjohooo!
Igår började också Running Finlands nybörjarkurs och jag hölls ju knappt i mina byxor av iver. Bra start med löpningen på kursen, det gick åtminstone inte för fort.

Det kändes lite märkligt att springa. Inte dåligt, men märkligt. Som om jag hade glömt hur man gör. Vi höll ett makligt tempo kring 8 min/km och även om jag babblade på med deltagarna försökte jag tänka på min egen löpning. Det kändes inte farligt tungt (säkert tack vare tempot) men de där mjölkbehållarna är inte särskilt bekväma. Måste satsa på bra sport-BHn för att minska på skvalpet.

Kursen, ja. Det visade sig att nybörjarna var ganska erfarna så vi får göra om programmet lite och ta det som en "kom igång på nytt och låt dig inspireras"- kurs. Än finns det plats att haka på!
Jag var såklart hög på endorfiner efter en halv timmes jogg. När jag kom hem fann jag dessa två.

Idag gav jag mig ut i solskenet med vagnen och körde 5+2-taktiken. Det är galet tungt att springa med vagnen som inte är någon springvagn och klockan hade väl skrikit om jag hade haft pulsbandet på. Mot slutet kroknade benen och jag promenerade den sista biten som främst består av upp- eller nerförsbackar.

Fick gräva fram och ladda Miss Garmin efter en lång tid.

Jag får försöka leva som jag lär på kursen; skynda långsamt. Inte för fort, inte för länge, inte för ofta. Mitt lilla problem är att jag har en halvmara framför mig i juni och från noll till 21 kilometer på sju veckor blir något av en utmaning.

Nu vänder jag mig till alla er med erfarenhet av att komma tillbaka efter graviditet och förlossning! Hur gjorde ni och hur gick det? För att stilla min otålighet- hur länge tog det att komma tillbaka och bli ganska bra igen?

Hittar mina muskler

Jag har fortfarande en och en halv vecka kvar till läkarundersökningen och jag får fortfarande motstå frestelsen att träna (läs: springa). Hittills har jag promenerat med eller utan vagn och jag måste säga att vagnpromenader är väldigt bra motion för en som inte har tränat på lääänge. På skoj gjorde jag lite kyykkyn (squats på "svenska") med mig själv som motstånd och du milde så ont i benen jag fick dagen efter! Av typ 20 stycken. När jag under en promenad gjorde en rad utfallssteg så började framlåren krampa och skaka som bara den. Så går det när man har paus på ett par månader. Det handlar väl mest om att aktivera musklerna igen. Om jag gör lite varje dag borde jag vänja mig. Lite deprimerande är det ändå att märka i hur usel form man kan komma.
Igår fick jag äntligen känna av lite svett och hög puls. Vi tog oss till ett ställe i närheten med trappor uppför backen och några gånger upp och ner var tillräckligt för att ge mig ont i vaderna idag. Och då sprang jag inte utan gick. Vagnen fick vänta nedanför och vi avslutade när killen i den menade att han var hungrig. Igen.

Vardagen med en knappt sju veckor gammal bebis är ganska oberäknelig. Jag har sällan någon som helst aning om han är mätt (att han somnar vid bröstet är ingen ovanlighet och det betyder inte nödvändigtvis att han blev mätt) eller om han tänker sova en kvart eller tre timmar. Det gör det lite svårt att komma ut och somliga dagar sitter jag i det ena eller i det andra soffhörnet och ammar. Smått rastlös blir jag ju. Lyckligtvis får jag avlastning emellanåt och kommer ut på en promenad i alla fall.

Hoppas hoppas hoppas att jag får börja springa igen i medlet av april. Jag är helt enkelt en bättre mamma och människa om jag får komma ut och röra på mig.

För den här godingens skull är träningen ändå mindre viktig.